Indrakishore, Shrikant och äventyret med kungens chaturang

MAKCD014
Outsider art:
La tradition lyrique du dhrupad 3 (Nauhar & Khandar Vani)Sång: Indrakishore Mishra. Pakhawaj: Shrikant Mishra. Label: Makar Records MAKCD014. Innehåll: Bageshree (chautal av Shyam Das, jhaptal, sooltal av Sadarang, tarana), Pancham (chaturang av maharadja Ananda Kishore Singh av Bettiah)

■ ■

Ta av er stringtrosorna och piercingarna, ungdomar, så ska ni få höra!

För länge, länge sedan, när tant VK var ung – innan marknaden svämmats över med bengaliska Goharvanisångare* – så var det Bettiahgharanat som var the other, de som sjöng dhrupad utan att vara vare sig Dagarvani eller Darbhanga. Utanför allt som var etablerad god och dålig smak, sjöng Indrakishore Mishra precis som han ville på ett franskt skivbolag och tant VK visste inte vad hon skulle tycka. Hon var minsann inte så gammal på den tiden.

Men hav har flutit under broarna sedan tant VK inte visste vad hon skulle tycka. Den 21 april 2004 gick modernismen definitvt över i postmodernism i och med släppet av La tradition lyrique du dhrupad 10, på samma franska bolag: Shivshankar Mukherjee, Gohar vani. Gohar! Vi gav upp – och sommaren samma år normaliserades Indrakishore Mishra slutgiltigt med utgivning på India Archive Music. Efter elva strapatser och åtta vedermödor kan man äldre och visare se tillbaka på La tradition lyrique du dhrupad 3 (Nauhar & Khandar Vani) med ett överseende, nästan kärleksfullt leende och sätta sig ned, regnsäsongen 2006, och sammanfatta sina intryck som om det var den enklaste sak i världen.

Så, även om Mishra fått se sig slagen i fråga om outsiderfaktor står han sig fortfarande väl vad gäller att sjunga oaptitligt. Mukherjee är absolut värre – det är inte tu tal om den saken – men Mishra kommer aldrig att bli lättsmält och är för det mesta fortfarande inte trevlig, inte för fem öre. En av de bättre av Makars många förstklassiga inspelningar avslöjar varenda skavank i rösten, när han hojtar fram melodin på högsta volym från första till sista sekund. Det är synd att han sjunger så skrikigt, för melodiskt är det bitvis bättre än det låter; hans alap är så enkel-men-effektiv som dhrupad gärna får vara.

Det som mer än något annat markerar exotismen är hans världsunika nomtom, som Makar också slog på stora trumman för: ”alap in ulta gamakas”, en sorts baklängesgamaka som han kan göra i varje hastighet och troligen är ensam om i världen, om inte annat när det går riktigt sakta. Det kan nog inte poängteras tillräckligt hur mycket intrycket av detta korta avsnitt dominerar lyssningsupplevelsen, hur mycket skivan tas över av ren röstakrobatik. Och det är inte med bästa i vilja i världen något positivt.

Men om en annan sångare hade gjort den här skivan hade den varit en riktig fullträff. Det medges. Tre aldrig tidigare inspelade dhrupader i Bageshree, där särskilt den sista i sooltal av självaste Sadarang är en riktig juvel som bara väntar på att bli slipad. Shrikant gör sitt bästa med trumman, men det räcker inte långt när man har en sångare som faktiskt sjunger så illa att gamak reduceras till vibrato (jämför Gokulotsav Maharaj) och inte gör minsta ansats till konstnärlig behandling av materialet. Att texten är viktig vill dhrupadiyor gärna betona, men att höra den sjungas ska gärna gå utanpå att läsa den på pränt. Så inte här, och för en sådan behandling håller inte ens den store Sadarang.

För det krävs ett ännu tyngre namn.

Till undsättning kommer nämligen kungen, maharaja Ananda Kishore Singh av Bettiah själv, ridande på Shrikant Mishras hovelefant! Med en odödlig chaturang i raga Pancham: den sångare finns inte som kan ta död på en komposition av den här kalibern! Och skam vore väl om inte både sångare och trummis lyfter sig ett snäpp (respektive ytterligare ett) och levererar en med råge värdig avslutning. Och det är så skönt. För nu slipper man tycka synd om Indrakishore Mishra – en sympatisk man har räddat ansiktet och behöver inte skämmas. Tårarna skulle rinna, om ragan medgivit det.

I juni 2004 normaliserades alltså Indrakishore slutgiltigt med en utgåva på India Archive Music. Då var det olyssningsbara Chandrakauns, men det var en tio år bättre sångare som sjöng in den. La tradition lyrique du dhrupad 3 var aldrig någon bra skiva. Tvärtom, den är och förblir usel. Men den är inte enstjärnig. En enstjärnig skiva har inte 13 minuter försonande drag – ännu mindre 13 minuter av kungar, för kungar.

VK

*) Tre skivor, två sångare. Det är i sanning mäktigt, Goharvanit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s