Indirakishore Mishra

Album: Raga Chandrakauns/Megh. Sång: Indrakishore Mishra. Pakhawaj: Manik Munde. Label: India Archive Music IAMCD1079. Innehåll: Chandrakauns (”Nath takata baithyo aaj” av Miyan Tansen, ”Shankara Shiva kripal” av Shyamaprasad Mishra, tarana), Megh (”Pavas sadal aaye” av maharadja Ananda Kishore Singh av Bettiah)

■ ■ (■)

Visst kan det störa när en perifer sångare sätter sig på höga hästar och försvarar sitt uttryck som mer ortodoxt. (Om folk uppskattade hans musik mer skulle ju inget försvar behövas, men ”om vi inte kan sjunga bra, kan vi åtminstone sjunga rätt”.) Men i Mishras fall ligger det säkert något i det. Han säger sig sjunga Lalit och Adana med shuddha dha, som på 1700-talet, och har en purvangbetonad Malkaunsvariant som sjungs på förmiddagen, eftersom shringaradarshan i vaishnavatempel ges med Malkauns i purvang. Försvarstalet hade behövts till La tradition lyrique du dhrupad 3 på Makar Records, för där presenterade en 35-årig Mishra en odynamisk dhrupad som helt säkert låg närmare havelin* än något annat som sjungs för att avnjutas (av människor) som musik. Men man kunde fråga sig varför, vad poängen var. För så långt tillbaka Mishra kan spåra sin familj – 1600-talet – har de sjungit vid hov och på konsertmattor, inte i tempel.

Hur som helst är det är för India Archives Raga Chandrakauns/Megh som försvarstalet hålls. ”His art is sparse on artifice”, skriver häftet, ”rich in emotional energy, and has a transparent sincerity. It represents a highly cultivated level of musicianship; but eschews any kind of cleverness or intimidatory intent and it comes straight from the heart and goes straight to the heart. The music is the man.” Ja, han är den enda artist man kritiserar med dåligt samvete.

Lyckligtvis kan Chandrakauns och Megh klara sig utan försvarstal. Att över huvud taget ta Chandrakauns i sin mun är förstås inte försvarbart, men Mishra gör det efter omständigheterna bra. Eller åtminstone bättre. Han har haft tio år på sig att öva sedan han spelade in senast, och det märks. Vartenda fel i sången har han jobbat på – alap är riktigt dynamisk, gamakextremerna nedtonade och till och med rösten behagligare för örat. Dagarvaniklass har han inte kommit upp till, men kan väl mäta sig med kollegorna från Darbhanga. Uppsvinget i sig är mer imponerande än resultatet, men det ska bli spännande att höra hur det låter efter ytterligare tio år. Fortsätter han i samma riktning blir det kanske en ny Falguni Mitra: trevlig, men inte självklart igenkännlig som Bettiah.

Konstig dhrupad slätas ut – vi ser det överallt. I Indrakishore Mishra, i gharanabrodern Falguni Mitra, och i Satinath Bhattacharya, som är långt från gurun Shivshankar Mukherjee. Vassa kanter rundas av på Dagarvanins slipsten. Det må man tycka vad man vill om, men musiken blir åtminstone bättre. Alltid något.

JV & VK

*) Jo, vi har suttit igenom tre skivor med havelidhrupad – var och en marknadsförd som den första i genren.

Indrakishore, Shrikant och äventyret med kungens chaturang

MAKCD014
Outsider art:
La tradition lyrique du dhrupad 3 (Nauhar & Khandar Vani)Sång: Indrakishore Mishra. Pakhawaj: Shrikant Mishra. Label: Makar Records MAKCD014. Innehåll: Bageshree (chautal av Shyam Das, jhaptal, sooltal av Sadarang, tarana), Pancham (chaturang av maharadja Ananda Kishore Singh av Bettiah)

■ ■

Ta av er stringtrosorna och piercingarna, ungdomar, så ska ni få höra!

För länge, länge sedan, när tant VK var ung – innan marknaden svämmats över med bengaliska Goharvanisångare* – så var det Bettiahgharanat som var the other, de som sjöng dhrupad utan att vara vare sig Dagarvani eller Darbhanga. Utanför allt som var etablerad god och dålig smak, sjöng Indrakishore Mishra precis som han ville på ett franskt skivbolag och tant VK visste inte vad hon skulle tycka. Hon var minsann inte så gammal på den tiden.

Men hav har flutit under broarna sedan tant VK inte visste vad hon skulle tycka. Den 21 april 2004 gick modernismen definitvt över i postmodernism i och med släppet av La tradition lyrique du dhrupad 10, på samma franska bolag: Shivshankar Mukherjee, Gohar vani. Gohar! Vi gav upp – och sommaren samma år normaliserades Indrakishore Mishra slutgiltigt med utgivning på India Archive Music. Efter elva strapatser och åtta vedermödor kan man äldre och visare se tillbaka på La tradition lyrique du dhrupad 3 (Nauhar & Khandar Vani) med ett överseende, nästan kärleksfullt leende och sätta sig ned, regnsäsongen 2006, och sammanfatta sina intryck som om det var den enklaste sak i världen.

Så, även om Mishra fått se sig slagen i fråga om outsiderfaktor står han sig fortfarande väl vad gäller att sjunga oaptitligt. Mukherjee är absolut värre – det är inte tu tal om den saken – men Mishra kommer aldrig att bli lättsmält och är för det mesta fortfarande inte trevlig, inte för fem öre. En av de bättre av Makars många förstklassiga inspelningar avslöjar varenda skavank i rösten, när han hojtar fram melodin på högsta volym från första till sista sekund. Det är synd att han sjunger så skrikigt, för melodiskt är det bitvis bättre än det låter; hans alap är så enkel-men-effektiv som dhrupad gärna får vara.

Det som mer än något annat markerar exotismen är hans världsunika nomtom, som Makar också slog på stora trumman för: ”alap in ulta gamakas”, en sorts baklängesgamaka som han kan göra i varje hastighet och troligen är ensam om i världen, om inte annat när det går riktigt sakta. Det kan nog inte poängteras tillräckligt hur mycket intrycket av detta korta avsnitt dominerar lyssningsupplevelsen, hur mycket skivan tas över av ren röstakrobatik. Och det är inte med bästa i vilja i världen något positivt.

Men om en annan sångare hade gjort den här skivan hade den varit en riktig fullträff. Det medges. Tre aldrig tidigare inspelade dhrupader i Bageshree, där särskilt den sista i sooltal av självaste Sadarang är en riktig juvel som bara väntar på att bli slipad. Shrikant gör sitt bästa med trumman, men det räcker inte långt när man har en sångare som faktiskt sjunger så illa att gamak reduceras till vibrato (jämför Gokulotsav Maharaj) och inte gör minsta ansats till konstnärlig behandling av materialet. Att texten är viktig vill dhrupadiyor gärna betona, men att höra den sjungas ska gärna gå utanpå att läsa den på pränt. Så inte här, och för en sådan behandling håller inte ens den store Sadarang.

För det krävs ett ännu tyngre namn.

Till undsättning kommer nämligen kungen, maharaja Ananda Kishore Singh av Bettiah själv, ridande på Shrikant Mishras hovelefant! Med en odödlig chaturang i raga Pancham: den sångare finns inte som kan ta död på en komposition av den här kalibern! Och skam vore väl om inte både sångare och trummis lyfter sig ett snäpp (respektive ytterligare ett) och levererar en med råge värdig avslutning. Och det är så skönt. För nu slipper man tycka synd om Indrakishore Mishra – en sympatisk man har räddat ansiktet och behöver inte skämmas. Tårarna skulle rinna, om ragan medgivit det.

I juni 2004 normaliserades alltså Indrakishore slutgiltigt med en utgåva på India Archive Music. Då var det olyssningsbara Chandrakauns, men det var en tio år bättre sångare som sjöng in den. La tradition lyrique du dhrupad 3 var aldrig någon bra skiva. Tvärtom, den är och förblir usel. Men den är inte enstjärnig. En enstjärnig skiva har inte 13 minuter försonande drag – ännu mindre 13 minuter av kungar, för kungar.

VK

*) Tre skivor, två sångare. Det är i sanning mäktigt, Goharvanit.

Pressgrannar: DC Donovan

I Indien är överdrivet självförhärligande både A och O. Spelar man ett instrument, har man självklart ”single-handedly elevated it to the concert platform”, och är man en sångerska i mängden, som Shweta Jhaveri – en Jasraj-elev som gärna gör fusion – kallar man sig ”one of the finest Indian classical vocalists and the only vocalist to perform Hindustani classical vocal and world vocal music since her 20s”; vad nu det senare ska betyda (sant kan det ju inte vara) är det nästan lite blygsamt att vara bara ”one of the finest”. (Kanske väntar man tills gurun går ur tiden?)

Så gör man bara inte i väst. Men på worlddiscoveries.net recenserar en DC Donovan Shweta Jhaveris senaste alster:

On Khayal-Saga Shweta Jhaveri continues to astound with her classical North Indian or Hindustani vocals. When I was a boy you had to travel to India to hear this type of music.

If you have ever listened to Indian classical musicians, you can’t help but be amazed at their technique on various string instruments such as sitar, sarangi, sarod, veena, etc. If you’ve had the pleasure of catching any of these musicians live, you’ve probably heard them warming up with a singing of musical scales – perhaps you’ve even heard some great Indian pop singers – but almost nothing prepares you for what Shweta Jhaveri can do with her voice: for Shweta Jhaveri is to the raga for voice what Ravi Shankar is to the raga for sitar [vår emfas].

On Khayal-Saga we have two ragas: Puriya Dhanashree is thirty-five minutes long, a serious sort of evening raga; and Bhairavi is a somewhat lighter raga devoted to the playfulness of Krishna – it’s only ten minutes in length. Khayal-Saga is Shweta Jhaveri’s third CD – 21st Century Cosmos and a winner.

Puh! Vi går igenom recensionen bit för bit:

On Khayal-Saga Shweta Jhaveri continues to astound with her classical North Indian or Hindustani vocals. When I was a boy you had to travel to India to hear this type of music.

När är du född – på 40-talet? Och vad gör du i så fall på internet?

If you have ever listened to Indian classical musicians, you can’t help but be amazed at their technique on various string instruments such as sitar, sarangi, sarod, veena, etc.

Det, skulle vi säga, gäller även klassiska musiker från Europa. Ja, det gäller väl i princip alla musiker, så länge man själv inte är ännu bättre på att spela.

If you’ve had the pleasure of catching any of these musicians live, you’ve probably heard them warming up with a singing of musical scales – perhaps you’ve even heard some great Indian pop singers –

Nja respektive jovars –

– but almost nothing prepares you for what Shweta Jhaveri can do with her voice.

Det var ju när du var grabb som man måste åka till Indien för att höra khyal, Donovan! När du var grabb på 50-talet. Inte nu för tiden. Ärligt talat får man intrycket att du velat lyssna på khyal i 50 år … men inte gjort det förrän idag. Varför?

For Shweta Jhaveri is to the raga for voice what Ravi Shankar is to the raga for sitar.

När man säger ”sitar” i USA och Europa tänker folk på Ravi Shankar. När man säger ”khyal” tänker de inte på Shweta Jhaveri. De vet inte ens vad khyal är. (Och när man säger ”Ravi Shankar” i Indien tänker folk på en av de större sitariyorna, men säger man ”Shweta Jhaveri” vet de inte vem hon är.) Så det här stämmer inte. Men vad är det som får en amerikan att överdriva till denna milda grad? What’s in it for him, som jänkarna själva säger?

On Khayal-Saga we have two ragas: Puriya Dhanashree is thirty-five minutes long, a serious sort of evening raga; and Bhairavi is a somewhat lighter raga devoted to the playfulness of Krishna – it’s only ten minutes in length.

Det här är anmärkningsvärt på två sätt. För det första för att det inte är fel från början till slut; för det andra för att det ”recenserar” på det indiska sättet, genom att lista repertoar. Det kanske bor en liten indier i Donovan?

Khayal-Saga is Shweta Jhaveri’s third CD – 21st Century Cosmos and a winner.

Där flippade han ur totalt. Vad betyder det?

Och hur kan man vara så intresserad att man lyssnar igenom och gillar en khyalskiva men samtidigt så ointresserad att man inte sätter sig in det allra minsta? Det här är väl den amerikanska varianten på indiskt självförhärligande: att utropa sig själv till ciceron när man inte har en aning.

VK

”Vastu Shastris Are Wreaking Havoc”

Indian Society of Cacti & Succulents håller årsmöte i Delhi, rapporterar Tribunes Geetanjali Gayatri.

”Vastu shastris are wreaking havoc as far as the art of growing cacti is concerned”, klagar kaktusordförande Brigadier Bewli. ”Why this discrimination against the cacti?” ”We add just about five members a year. However, I am happy even with one genuine cactus-lover a year, as long as he [she?] loves the plant”. Här kommer jag!

VK