Bröderna Dagar: Registrazione senza fine

Album”: Registrazione senza fine. Sång: Nasir Moinuddin & Nasir Aminuddin Dagar. Pakhawaj: Kanske kung Chhatrapati Singh av Bijna? Label: Privatpress (Peter Pannke Production). Innehåll: Jaijaivanti (dhamar ”Hom cita cahata piya ke milanako”)

■ ■ ■ ■ (■)

Det här påstås vara den sista inspelningen någonsin av de äldre bröderna Dagar – en riktig svanesång – gjord av Alain Daniélou i Berlin i oktober 1964. Bandet tog slut efter en omgång av dhamarn, därav namnet, Registrazione senza fine. Och om ni minns den Kamboji som spelades in i samma veva skulle ni inte bli besvikna, för den här Jaijaivantin är verkligen lika bra. När man, som här, aldrig hinner till layakarin på slutet, och inspelningen för en gångs skull håller professionell klass, är det något visst med gammal dhrupad. Dels får ni, långt från dagens closemiking-inferno, en realistisk bild av brödernas tunna röster – dels får ni uppleva ett långsamt, enkelt majestät som saknar motstycke idag (trummisen spelar förresten för lite för att kunna identifieras, men just därför tror vi att det är kung Chhatrapati Singh), eftersom varje generation sedan inspelningsålderns början tycks höra möjligheter till allt mer finkornigt musicerande, även i den genre som sätter en ära i att aldrig utvecklas.

Och som om inte det vore nog får ni ju ännu en chans att höra Aminuddins utdöda hästgnäggsnomtom. Men det är om ni skulle höra skivan, vill säga. För den gjordes bara i en strängt begränsad upplaga om 27 exemplar, som förpackades (håll i hatten!) mellan en marmorskiva graverad i Braj med Daniélous namn som konvertit (Shiva Sharan) i devanagari och en skiva plexiglas från en fabrik i Berlin (!), sammanhållna genom hålet i CD:n med en skruv … av äkta guld. Dessa 27 objets d’art delades ut till en utvald publik* i Venedig 1995.

Jaså, Panchamkauns var inbjudna till så fina salonger? Nej, faktiskt inte. Så hur har vi fått tag i skivan? Vet inte. Men den återutgavs i en (får man förmoda) något större serie, förpackad i ett A5-häfte med Peter Pannkes tal till Daniélous minne, tryckt i Florens hos Leo S Olschki – en sådan där kontinentaleuropeisk institution man aldrig riktigt kan få grepp om; är den finare än något som finns på någon annan kontinent eller bara fnoskig? – med tjockt texturpapper till omslag och inslaget i ett rosa marmorerat blad (kom igen, visst kan ni väl läsa vidare?) med bild på Daniélou, spelande Rudra-veena, texten till dhamarn och lite annat smått och gott (till exempel foto på bröderna Dagar med strumpor i sandalerna).

Olschkis stora logotyp på omslaget är nog för att skrämma slag på vem som helst, men den som tar sig in i texten blir mer arg än rädd. Visst gjorde Daniélou Europa en tjänst med sin pionjärinsats i att publicera och marknadsföra indisk klassisk musik, men det kan väl få vara bra så? Måste folk bre på ända över gränsen till Rajan Parrikars värsta parodier? Jämför till exempel Pannkes ängsliga

This time, the ethnomusicologists seem to be more endangered than the musicians themselves … the traditional musicians are in need of a spokesman on the global scene of cultural change more than ever

med Parrikars något mindre kärnfulla

the ethnopimp had once fancied himself as the intermediary between the Ustads and the lay Indian masses, arrogating for himself the onerous task (the proverbial ”white man’s burden”) of explaining to the Indians their own music … Alas, things haven’t gone quite the way the ethnopimp had hoped. The newer generation of Indians decided it wasn’t going to play possum while the ethnopimp peddled his balderdash. Today, the ethnopimp lies in ruins, his family jewels shattered and his head combed at will by even the kindergarten-going Indian child.

– eller vad sägs om

without Alain Daniélou [som gjorde tre LP-skivor], dhrupad might not have survived

i ljuset av

ethnopimp B will refer to A’s ejaculate and in a display of tautological genius declare it to be ”seminal”?

Samtidigt marknadsför Pannke Registrazione senza fine, precis som sina övriga produkter, inte alls, vilket är både sympatiskt och på gränsen till brottsligt. Betänk att skivan är näst intill lika bra som det bästa som finns, och han hade kunnat få skriva ”Död åt Rama, död åt Krishna” i häftet. Ni kommer ju ändå inte att behöva läsa det, för när ni får tag i den blir det väl som nedladdning från någon skum piratsajt. Den här musiken är nämligen alldeles för bra för att man ska kunna hålla den gömd.

RK

*) Vi hittar inte på det här; däremot är det ju fullt möjligt att Pannke gjort det.

3 reaktioner på ”Bröderna Dagar: Registrazione senza fine

  1. Utifall att fler tvivlar på huruvida Leo S Olschki är fnoskigt eller inte visar vi här ett smakprov på typografin:

    Att typsnittet inte signalerar kvalitet kanske är svårt att bedöma för lekmannen. Men att ligaturerna inte sitter ihop, det är inte en bedömningsfråga.

    JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s