Två grammyvinnare

Album: Full Circle: Carnegie Hall 2000Sitar: Ravi & Anoushka Shankar. Tabla: Bikram Ghosh, Tanmoy Bose. Angel 7243 5 57106 2 (Bageshree-ang Kaushi Kanada, Mishra Gara)

Som Alexander Pope sade: A little learning is a dangerous thing. Nästan bättre än ”Rape of the Lock”.

Till exempel finns det gott om utlänningar som lärt sig att indisk musik kan använda toner utanför europeiska skalor, men inte vilka, hur, eller hur det låter. När en indisk musiker helt enkelt är 80 år och spelar falskt försvarar de därför varje misstag med en föreläsning (”det du hör är bara att i indisk musik använder man toner som …”): vilken chans att visa vad de kan om mikrotoner för dumbommar som inget begriper!

Ravi Shankar var 80 år när han spelade in sin sista riktiga skiva, Full Circle, besura i snart sagt varenda fras. Så illa är det faktiskt att här inte minst finns komal och tivra pancham i rikt mått, tyvärr. Den som är något så när inlyssnad kan förstås tolka sig till vad han försöker spela (klurigt nog är det insomnade Bageshree-ang-varianten av Kaushi Kanada som väcks till liv!) i nästan vartenda fall, men här finns också toner som inte alls går att identifiera, både för att de inte liknar någon ton på skalan och för att de spelas isolerat, mellan fraser, utan sammanhang – en egenhet Ravi lagt sig till med på riktigt gamla dagar.

Nå, även perfekt spelat hade det inte blivit någon toppenskiva, för stora delar är duettspel med dottern i banalt, förkomponerat material (den nordindiska skiva som uppvisar flest av Sydindiens sämsta sidor?). Och nu är det ju som sagt inte perfekt spelat, och att böja toner i unison är inte lätt. Att skivan fick en grammis 2002 måste väl ses som en sorts ”lifetime achievement award” – det är hans sista riktiga skiva, men också hans allra sämsta, med hemsk marginal. Frågan är om man verkligen ska göra så med priser. Det ser bara dåligt ut för alla inblandade, och vi tror inte att Ravi Shankar, Bharat Ratna, satt och saknade en tredje grammy.

ornament

Här tänkte vi leta upp någon positiv recension, citera den och avsluta med ”Drink deep! Or taste not the Pierian spring.” Men vi hittade ingen recension som sade särskilt mycket om själva skivan. Så vi vänder oss till en annan grammyvinnare istället: Pierre Boulez Répons, bästa samtida klassiska album år 2000 och den bästa grammyvinnaren någonsin.

När vi även definitionsmässigt var små flickor (eller var vi på den tiden bara en?) läste vi en intervju med Boulez någonstans där han som metafor för sin musik beskrev ett saltvattensakvarium där färggranna fiskar pilar fram och tillbaka bland korallerna. Akvarier fascinerade oss, och vi brukade sitta klistrade framför TV:n när det var naturprogram om fisk, så att en (och fransk – hurra!) tonsättare nu hade komponerat fisk var stora nyheter för lilla oss. Den här musiken bara måste vi höra.

1998 kom den äntligen ut, den skiva som verkligen lever upp till bilden av det färgsprakade akvariet. Mycket har skrivits om ”Répons” sedan dess och det har ofta blivit både intressant och vacker text, men alltid rätt löst kopplat till själva musiken, inte sant? ”Répons” är Boulez vackraste stycke. Det är skamlöst och medvetet vackert. Genom orkesterns blandning av kakafoni och korta, framtidsoptimistiska melodislingor bryter arpeggio efter arpeggio på plingande pianon, harpa, vibrafon, xylofon, klockspel och cimbalom, uppmickat så högt att det skakar öronen. Det är romantisk modernism; helt underbart. För en gångs skull blir ljudet sig självt nog: kompositionen går inte att kritisera, beskriva, intellektualisera eller begripa. Det går bara att lyssna. Detta är dess styrka, medvetna poäng och akvarium.

Det lilla klarinettsolot ”Dialogue de l’ombre double” är också alldeles utsökt. Egentligen är det inget solo utan klarinetten spelar duett med en lätt datormanipulerad inspelning av sig själv (Boulez typiskt dumsmarta sida, som är så lätt att sympatisera med). Klarinetten har ju kommit att bli modernismens instrument nummer ett, och det är skönt att den får – måste – breda ut sig ordentligt för en gångs skull. Här finns inget annat än, hur perverterad den än kan tyckas, melodi. Kanske inte riktigt den sort man alltid drömmer om, men Boulez talar verkligen med en egen röst mitt i kaoset och snart blir man övertygad om dess värde. Att Damiens spelar gudabenådat bör inte glömmas bort – jämför med Pascal Gallois inspelning av arrangemanget för fagott.

VK

Album: RéponsKompositör: Pierre Boulez.
Klarinett: Alain Damiens. Orkester: Ensemble intercontemporain.
Dirigent: Boulez. Deutsche Grammophon 20/21 457 605-2
(”Répons”, ”Dialogue de l’ombre double”)

■ ■ ■ ■ ■