Ravi Shankar som distingerad

Album: Ravi Shankar in ConcertTabla: Kanai Dutta. Angel Records 7243 5 67050 2 9 (Madhuvanti, Mishra Mand)

■ ■ ■ ■ ■

Det är den 19 november 1961 och Ravi Shankar ska spela i USA, för amerikansk publik; UCLA:s Royce Hall. 1961 är rejält länge sedan: ingen har åkt till månen och Berlinmuren har precis börjat byggas. Det är ett decennium till flower power-eran med sitarlektioner och batiktröjor – publiken i Royce Hall har vit skjorta och smal kort svart slips eller fluga alternativt småblommig blus och vid kjol som räcker nedanför knäna. De allra flesta har knappast hört indisk musik förut, knappast sett en sitar. Några kanske till och med tror att det är indianer som ska uppträda?

Men Ravi Shankar är inte nervös. Han har planerat allt. Han ska spela Madhuvanti. (Det var Ravi som tog sitar utomlands – men han gjorde det med en raga av Vilayat Khan). Skalan är precis på gränsen till vad folket klarar i form av exotism – det måste låta oeuropeiskt, men Todi-thAt rakt av hade varit för mycket – och han spelar ingen alap, utan tablan får vara med från början. Det är full fart framåt.

Eller rättare sagt sker allt under kontrollerade former. Sällan eller aldrig har väl Ravi Shankar (och Kanai Dutta) spelat så tydligt. Varenda bol är absolut glasklar, och det är både imponerande och lite, ja, exotiskt även för oss. Sakta men säkert bygger han upp tan efter tan tills det verkligen är full fart framåt. Men aldrig slarvas det med en enda detalj. Varenda liten gamak ska genomlysas och hållas upp så alla kan se den. Att han (och, för all del, Dutta) kan upprätthålla den här kadaverdisciplinen i nästan 24 minuter är en av Ravi Shankars bortglömda bragder. Upp och ner springer melodin; tablaslagen slår ner som jättelika gummisläggor till höger och vänster.

Efter 21 minuter mynnar hans (för en gångs skull oklanderliga!) jhalla ut i en (för en gångs skull) blixtrande sawal-jawab med Dutta. Publiken, som suttit knäpptyst, reser sig som på kommando precis på sista slaget och inte bara applåderar utan skriker BRAVO! Den kvällen började nog många Los Angeles-studenters kärleksaffärer med Indien, och som Ravi spelade blev det i nöd och lust tills döden ska skilja dem åt. När Ravi och Anoushka verkar arbeta så noggrant med att förstöra hans ofantligt goda rykte är det lätt att fnysa åt allt beröm han fått som PR-ambassadör. Ju mer man tänker på den här skivan desto tacksammare blir man. Tack – tack, Ravi Shankar. Ravi Shankar: allt är förlåtet.

Den gamla B-sidan är en lättsmält och fantastiskt smörig Mishra Mand, som faktiskt balanserar Madhuvanti perfekt. Här kommer temavariationerna som nyss fick stryka på foten för tAnbazi, här kommer durskalan och här kommer ragamalan. Jag dyrkar Universums Herre, som bär i sitt hjärta girlangen av ragor som har format de 14 världarna. Ravi Shankar: tack, tack, tack, tack, tack. Visst gråter man, men det är tårar av oblandad lycka.

VK