I den svalkande monsun …

Album: Raga Miyan Malhar. Sång: Umakant & Ramakant Gundecha. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Sundaram Records SR-CD-2-2005 (”Aye raghuveer dhir”, ”Hansat kahat baat”)

■ ■ ■ ■ ■

Raga kan vara så mycket. Från en liten filmisnutt med Kishore Kumar till en tvåtimmarsalap med kaffepauser på någon imposant Rudra-veena i en bungalow långt från rampljuset, från den välmenande utländska studenten som aktar sig noga för att ta vatten över huvudet till en Vilayat Khan-excess i halsbrytande tempo som aktar sig lika noga för att ta det säkra före det osäkra. Från primitivt bankande på tabla-tarang till Ravikirans enorma RTP-byggen som varken ni eller vi har en chans att hänga med i. Snabbt och händelserikt som Sabri Khan, eller nästan helt dränerat på innehåll – som när Kishori Amonkar är som minst inspirerad och samtidigt som mest mystisk, och bhavan rinner tjock som sirap ur högtalarna fast hela ditt intellekt kämpar emot.

Men än idag är det till dhrupaden alla med jämna mellanrum går tillbaka, oavsett om det är en fastare förankring i traditionen eller en kreativ nytändning de behöver. Och även om det då är till själva de gamla kompositionerna, små underverk av koncentration, och inte till inramningen, så kan man tro när man hör bröderna Gundechas Malhar på Sundaram (2005) att det är till deras konserter alla dessa musiker söker sig. Den är nämligen inte bara bra, utan bortom sådana hänsyn och istället närmast absolut. Den tycks visa precis hur en raga ska sjungas.

Ni kommer knappast att höra en enda ton under dessa 63 minuter som ni önskar vore annorlunda. Däremot kommer ni att spela upp i huvudet en hel del andra Malhar ni hört, och önska att de vore inte ”så här bra” utan precis så här. Att allt från sarodens fjäderlätta meend till Bhimsens falsett-tanbazi kunde ersättas med två starka mansröster som utan brådska går igenom ton för ton, fras för fras.

Lugn. Det går över. Den känslan kommer inte att finnas kvar när skivan är slut, för raga är så mycket mer än bröderna Gundecha.

Men bara när skivan inte är på.

När Sundarams övriga urval fått svalare recensioner för både framförande och inspelning är det skönt att båda toppar samtidigt, på den här i skrivande stund senaste skivan i serien. Trycket i basen är alldeles underbart, både när Munde kommer igång och när bröderna själva drar upp snart sagt varenda ton de tar ända nerifrån golvet. Skönt är det också att den gamla Darbari på Audiorec, som vi länge trott skulle bli det oöverträffade mästerverk man för all framtid skulle minnas bröderna Gundecha för, nu fått en syster (och hon är läcker – med paraplyn på omslaget!) som är precis lika bra. För gick det att göra om, kan det göras igen! Vi väntar med spänning.

Lika lite som sångare och skivor är alla ragor lika bra. Inte sällan har det hänt att vi drar ned betyget på en skiva om vi inte gillar ragan. Well. Vi gillar inte Miyan ki Malhar, men den här gången är det omöjligt att dra ned betyget, för det här måste höras, om och om igen, även om man inte tycker om det. Med andra initialer hade det blivit sex stjärnor av fem möjliga.

VK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s