Casual Day Has Gone Too Far

Album: La tradition lyrique du dhrupad 10. Sång: Shivshankar Mukherjee. Pakhawaj: Apurbo Lal Manna. Makar Records MAKCD041 (Jaunpuri, Chhaya Nat, Bageshree)

”The singer develops the raga in a very emotional style, an important characteristic of the Gohar vani.” Ryktet säger att Makar Records drar upp riktlinjer för framtida utgivning på möten uppe i Eiffeltornet, med svepande gester ner över Paris. Det senaste tillskottet, helt okända Shivshankar Mukherjee från Bamaganchi, sjunger dhrupad enligt Tansens gharana. Hans farfar studerade för Nulo Gopal (Allauddin Khans första guru) och hans känslosamma stil …

Nej, nu får det vara nog! För första och enda gången åberopar vi kejsarens nya kläder! När vi spelar indisk klassisk sång för occidentaler får vi ofta reaktioner som ”var har han ont någonstans?”, ”is he serious?” och ”man, that guy is yelling!” Kära vänner: här är skivan som får ärrade mehfilveteraner att reagera likadant. Hans känslosamma still låter faktiskt uteslutande som att han skriker för att han har ont i magen, känslosamt förvisso, men musikaliskt är det en riktigt dålig skiva, troligen Makars sämsta.

Den som inte hört talas om Mukherjee behöver inte känna sig obildad. Var fransmännen hittade honom vet vi inte, men han bodde i en liten by utanför Kolkata, gav aldrig konserter (quelle surprise), var svår att övertala och gick bort ett halvår efter inspelningen. Man kan fråga sig om det är rättvist att dokumentera och ge ut en sångare på sista versen som inte ens uppträder, men man måste också lämna plats för möjligheten att Makar faktiskt tycker att det trots tillkortakommandena hos den döende dandyn blev en bra skiva.

! ! !

Det tycker sannerligen inte vi. Den alldagliga ragadarin har vi hört förr. Här serveras den med mängder av märkliga mohror (MR PMG (!) d->P), dålig andingsteknik och ett uttryck överdrivet över alla bräddar. Vad är Makar Records: a) vinstdrivande, b) konstnärligt betingat, eller c) ett antropologiskt referensfonotek? Utan de senaste tio årens pionjärinsatser hade man varit tvungen att svara antingen c, eller ännu värre inget av ovanstående. För att marknadsföra detta senaste alster drog direktörerna igång en stor polemik om att Tagore skulle ha stulit sina sånger från Mukherjees dhrupadgharana. Vi orkar inte.

Musicians’ Guild i Kolkata har givit ut två skivor med Shivshankars student Satinath Bhattacharya, som representerar sin skola betydligt bättre.

NK

Divine Dhrupad

Krishna i Kerala

Album: Divine DhrupadBansuri: Hariprasad Chaurasia. Pakhawaj: Ramakant Mhapsekar. Label: Super Cassettes SICCD 043 (TSeries/Immortal Series). Innehåll: Jait, Bihag, Khamaj

■ ■ ■

Sommaren 1998 skrev en flöjtblåsande utböling på rec.music.indian.classical att vissa stammisar ”would find fault with the flute playing of Krishna himself”. Inte alltför mycket senare hittade vi Hariprasad Chaurasias udda Divine Dhrupad (omslag här – men då kan du aldrig ha det osett!) i en begagnat-affär på sämre sidan av stan, och kunde inte stå emot. Dessvärre visade sig skivan så trasig att vi inte kunde spela den alls.

När vi nu sju och ett halvt år senare ramlar på skivan igen, den här gången i en hippiebutik i Västerås, på fyllan, fungerar den utmärkt. Även om vi under åren som gått insett att det Krishna en gång spelade inte på något möjligt vis kan ha varit vår moderna dhrupad, var det en principsak att köpa den.

Som T-Seriesprodukt åtföljs den inte av någon förklarande dokumentation, vilket hade behövts. Dhrupad på flöjt: man vill verkligen veta hur han tänkte. Visserligen slås man snabbt i alap av hur mycket han kan böja tonen – som flöjtist är han verkligen skicklig – men nästan lika snabbt av hur lite det ändå räcker; en insikt också Hariprasad själv gjort, då han snabbt ger efter för khyal ang. I jor och gat blir det smärtsamt tydligt, då mycket av det han spelar i princip är nedsaktad tAnbazi. Samtidigt vet han att det inte passar, och håller hela tiden tillbaka.

Trots det kan Chaurasia sin Bihag så bra att han får den att fungera. Med omärklig jhalla (jämfört med Jait blir både alap och gat godare när de inte har någon fyllning att ta smak av) och riktigt avslappnad dhamar med Mhapsekar må det vara formell katastrof, soniskt undermåligt (vi tänker så klart på trumsoundet) och inte ens särskilt avancerat som kuriosa, men musikaliskt står det över sådana invändningar. När han avslutar med Khamaj är det i bästa folkton – apology accepted, Harry – och ordningen är återställd. Synd på ovanliga Jait, den trevligaste ragan som sprungit ur Marwa that, men Divine Dhrupad har, ta i bambu, och inte för dhrupadkonnässören men för flöjtlyssnaren, ändå en hel del att erbjuda.

JV

Herrejösses, så omslaget ser ut. Vi väger upp med en bild på Mhapsekar:

Ramakant Mhapsekar

Mmm…Mhapsekar.