Vilayat & Imrat: jugalbandi

Album: Inspiration – India. Sitar: Vilayat Khan. Surbahar: Imrat Khan. Shehnai: Bismillah Khan. Tabla: Samta Prasad. Label: EMI Classics 724356588127. Innehåll: Miyan ki Malhar, tablasolo, Miyan ki Todi, thumri i Piloo & Bhairavi, chaitra-dhun från UP

■ ■ ■ ■

Ralph Lundsten. Två ”musikaliska landskap” av Sveriges elektronpellejöns tar upp en av fem skivor i EMI Classics Inspiration-serie, som syftar till att ”reflect the diversity of ‘classical’ music found in various parts of the world”. Med citattecken och allt. Där biter inte ens recensentens vassa penna.

De övriga fyra har filmmusik på påhittat indianspråk av Heitor Villa-Lobos, folkmusik från Anatolien på gitarr, och, efter en imponerande upphämtning, japansk gagaku. Och en återutgivning av Vilayat och Imrats gamla jugalbandi-skiva från 1962. Bakom detta anonyma omslag med en dansares fot i rosa på svart döljer sig alltså en av instrumentalmusikens riktiga klassiker från den tiden då det var frustrerande att det bara gick att göra korta skivor. Och ju fler 80-minutersutbredningar man blir bara aldrig så lite besviken på, desto bättre låter de klassikerna.

Om vi börjar bakifrån med Vilayats thumri i Piloo, så är det nordindisk musik när den är som bäst. Visst brukar det ena magiska ögonblicket efter det andra ta form när de stora mästarna är på mattan – skillnaden är att Vilayat här tar vara på dem, agerar i frågan och arrangerar dem i en långsam framåt marsch som hela tiden tar om samma tjusiga mukhda, och tankarna går till de riktigt odödliga inspelningarna. En anspråkslös thumri? Som Saraswatis jämna ström flyter den fram! När man hör sådant här förstår man hur den indiska civilisationen stått sig så länge och varierat temat så lite. Den här thumrin är som sin civilisation i miniatyr och skulle kunna hålla på i tusen år. Man önskar att han spelat så här oftare: det enda vi på rak arm kommer på är den firade Sanjh Saravali.

Intressant nog har avståndet till nemesis aldrig varit mindre. En av få Vilayat Khan-inspelningar som åtminstone i många öron skulle kunna passera för Ravi Shankar. När han trettio år senare spelade för odödligheten var nästan inte ett ljud detsamma.

Leder upp till detta gör en magisk Todi som är Imrat Khan när han är som bäst – heller inte fy skam, alls. Var och varannan ton tycks laddad med mystiska energier. Nästan som att Imrat senare i livet tappat stinget, för även om han ett par gånger kommit nära har han aldrig på skiva låtit bättre än så här. Kanske inspirerade det att han visste att han bara hade tio minuter på sig. Kanske inte, eftersom den högst påtagligt slutar mitt i. (Dessförinnan får vi ett tablasolo som verkar ovanligt musikaliskt, men om Prasad är bra, spelar för gallerierna och vi går på det, eller om vi helt enkelt suttit igenom så många solon att vi börjar känna igen kompositionerna, kan vi inte avgöra.)

Men just det, det fanns en a-sida också. Huvudnumret, jugalbandin – den unika inspelningen! De turas hela tiden om, Imrat spelar gat till tabla, de till och med spelar den unisont, och det är något helt annat än det surbahar/sitar-spel vi är vana att höra. Det är bra, det här med, och vi beklagar verkligen att bröderna snart skulle bli osams. Leta upp den här skivan. Ni blir inte besvikna.

Sist på CD:n har man lagt två små duetter av Vilayat och Bismillah Khan. Var för sig är de bra, och vänskapen i sig är rörande, men instrumenten går ju inte att kombinera. Som vi minns det blev vi alltid arga, innan vi själva recenserade, när kritiker skrev att skivor hade varit bättre om de varit kortare – det är ju bara att stänga av. Men de här spåren sänker faktiskt betyget från fem till fyra.

JV

O Helga Nat: Kishori Amonkars The Malhars (4 CD)

kishoritai regn

cdnf150257cdnf150258cdnf150256cdnf150255Den som tar hem en storvinst på lotteri är glad i ungefär ett års tid, sedan går det över. Den mänskliga hjärnan är utvecklad för att lösa problem, och har blivit duktig på att fokusera på dessa på bekostnad av det man faktiskt skulle kunna glädja sig åt. Så här sitter vi och lyssnar på Kishori Amonkars tour-de force i Anand Malhar, där hon sjunger precis lika bra som någonsin Mogubai (den allra största) – och vad är det vi hör? Appa Jalgaonkars Korla Pandit-harmonium. Det vore ingen överdrift att säga att Kishori Amonkar, aktiv under vår livstid, är den bästa sångerska som någonsin har existerat. Och med en omfattande, pågående skivproduktion. Men Balkrishna Iyer, han är minsann inte världens bästa tablaspelare! Han är minsann over the hill, han har aldrig varit varken särskilt fantasifull i utfyllnaden eller stadig i thekan …

Brr, det är synd om människorna.

Inte nog med att Kishori sjunger bäst – i slutet på 90-talet gjorde hon också det vi alltid efterlyser att alla artister borde göra. Systematiskt spelade hon in, för EMI India (RPG), en fullständigt monumental Malhar ki prakar, som sträckte sig över fyra CD: Gaud, Nat, Meera och Sur samt Anand och Adana gås igenom. (Aldrig får man vara riktigt glad, alltså: efter Adana Malhar, sättets enda genuint otrevliga melodi, lämnar man detta maraton med en sur smak i munnen. ;)

Första och andra skivan är dock alldeles, alldeles makalösa. Gamla fina Gaud Malhar byggs upp över 36 minuter med en vilambit som bara Jaipur-Atrauli-damerna kan sjunga; alldeles majestätisk, med en mukhda som strävar upp, upp, upp, mellan extra långa improvisationer. Och den drut som följer passar så bra att de lika gärna kunnat vara sthai och antara.

Och bra blir bättre, med en Nat Malhar som, åh, bitvis är nästan bara Nat. Här svävar mer än någonsin Mogubais ande över dottern. Faktum är att man kan höra hur den är riktigt nära att ta henne i besittning: lyssna på den fras som slutar på 04:22 (på SS), där hon skyndar sig att lägga till ett R på en mukhda som annars är hundra procent gammal mamma. Femtio sekunder senare väntar hon betydligt längre med R:et. Efter den gången lyckas hon skaka det av sig, men fortsätter kapitulera helt för Nat: varje mukhda tas upp till G. I mer en än halvtimme håller det på, och är nästan överraskande bra till och med för att vara Kishori.*

Är det då inget vi inte fårThe Malhars? Jo. Ingen av chhotorna är faktiskt någon riktig fullträff – bäst är kanske ”Papi dadarwa bulaye” i Gaud Malhar – utan där krävs det nästan att hon börjar sjunga i halvtempo (”Pawan chalat meha”) för att det ska hetta till, och då kunde man ju lika gärna låta det vara. Den där riktiga regnväderskänslan, känd från Bhimsen Joshis från-andra-sidan-graven-röst, infinner sig inte heller, inte ens i Meera Malhar, där den som bäst skulle behövas. Trots enstaka genidrag en nästan medelmåttig inspelning, som till råga på allt tonar ut.

Men fyra av de sex storkhyal Kishori sjunger i den här serien – Gaud, Nat, Meera och Anand, med världens vackraste mukhda – är perfekta exempel på indisk konstmusik. För en gångs skull blir drömmen verklighet. Sex gånger lever Kishori fullständigt upp till våra högsta ideal om den statiska musiken, som varken utvecklas eller stegras, och som om inte det vore svårt nog lyckas hon dessutom fyra gånger av sex göra skön musik av det. Hennes gudomliga inspiration är raka motsatsen till all systematisk vistar; så här bra kan hon bara sjunga när hon inte strävar mot någonting i hela världen. Men det har krävts ett helt liv av strävan för att komma dithän, och det ger sannerligen framtida generationer något att sträva efter. De kommer aldrig att nå fram. Men under vår livstid hade vi Kishori Amonkar. Och i vilambit hörde man knappt harmoniumet.

JV

cdnf150361Fotnot: Efter mycket (och vi menar mycket) om och men har vi kapitulerat inför det faktum (mer och mer obestridligt) att Kishoritais Miyan ki Malhar (”Karim naam tero” och tveksamma ”Umad ghumad garaj garaj”) också ska räknas till den här serien. Länge hade vi den bara som Vocal Recital 2 på etiketten Venus Records – men den finns återutgiven som RPG CDNF 150361, uttryckligen med titeln The Malhars på det taffliga omslaget.

Vad säger man? Inte når den samma höjder som resten av serien – den egentliga serien, som den renommésnyltar på. Vi har en vag känsla att det inte är riktigt lika Jaipur-Atrauli att sjunga Miyan ki Malhar – Malhar 1A – som varianterna Nat, Meera, Sur, Anand och Adana Malhar. Alladiya Khan ville ha en unik twist på ragorna. Halvhjärtat letande har bara hittat en Jaipur-Atrauli sångare i Miyan Malhar: Mallikarjun Mansur (”Karim naam tero”). Troligen är det här inte material Kishori fått med modersmjölken, och troligen är det det som märks.

Vissa höjder nås förstås, men inte snabbt. Det här är ett mer utforskande improvisation, som behöver många minuter för att tända till. Och den dagen en gedigen inspelning med Kishori Amonkar med en storkhyal på 50 minuter får mindre än tre stjärnor på Panchamkauns – då kan ni skriva och klaga.

* * *

Album: The Malhars: Gaud Malhar
Sång: Kishori Amonkar. Tabla: Balkrishna Iyer. Harpa: Raghunandan Panshikar. Tanpura: Nandini Panshikar, Madhu Joshi. EMI India (RPG) CDNF 150255 (”Kou Yako Barajat Nahin”, ”Papi Dadarwa Bulaye”)

■ ■ ■ ■ ■

Album: The Malhars: Nat Malhar
Sång: Kishori Amonkar. Tabla: Balkrishna Iyer. Harpa: Raghunandan Panshikar. Tanpura: Nandini Panshikar, Madhu Joshi. EMI India (RPG) CDNF 150256 (”Barkha Rut Aai”, ”Pawan Chalat Meha)

■ ■ ■ ■ ■

Album: The Malhars: Meera Malhar & Sur Malhar
Sång: Kishori Amonkar. Tabla: Balkrishna Iyer. Harpa: Raghunandan Panshikar. Tanpura: Nandini Panshikar, Madhu Joshi. EMI India (RPG) CDNF 150257 (”Tum Ghan se Ghanshyam”; ”Badawara Barasanko Aaye”)

■ ■ ■

Album: The Malhars: Anand Malhar & Adana Malhar
Sång: Kishori Amonkar. Tabla: Balkrishna Iyer. Harpa: Raghunandan Panshikar. Tanpura: Nandini Panshikar, Madhu Joshi. EMI India (RPG) CDNF 150258 (”Barsat Ghan Aayo Rangilo”, ”Aai re Badariya Kaari”)

■ ■ ■ ■ ■

AlbumThe Malhars: Anand Malhar & Adana Malhar
Sång: Kishori Amonkar. Tabla: Balkrishna Iyer. Harpa: Raghunandan Panshikar. Tanpura: Nandini Panshikar, Madhu Joshi. EMI India (RPG) CDNF 150361 (”Karim naam tero”, ”Umad ghumad garaj garaj”)

■ ■ ■