Ett sista tabu

Svenska Country & Eastern har släppt den första fullängds-dhrupaden med veena och sång, Fariduddin och Mohiuddin i en Malkauns, och samtidigt den första skivan med Pandit Taranath (dock bara på orgel). Man blir stolt över att vara svensk: vi har distribuerat vad indierna bara kunde skapa ur intet. Ja, sådan är vår makt att när vi åker till Bombay tar vi midnattssolen med oss.

JV

Fullständig avbön om Anoushka Shankar

Bara några timmar efter att vi jamsat oss igenom ännu ett uselt inlägg av hatkärlek till Anoushka Shankar hittade vi en hjärtskärande intervju på VH1:s sonicnet.com:

Indian classical music is most definitely her training, however, and for now, with high school behind her, it’s the real focus of her life. “I love it and it’s my career. But 20 years from now I might not enjoy it as much, in which case I’ll stop.”

She admits that many see her as the keeper of a flame, and “there’s a lot of external pressure on me, people looking for the family tradition to be continued …”

Even with two albums under her belt, she doesn’t feel comfortable yet. One thing missing from her work, as she admits, is improvisation.

Vilket nattsvart mörker, vilket elände, vilken ångest. Förlåt! Det gör ont att läsa det här i ljuset av att de 20 åren bara blev två–tre, efter att ha drivit kampanj mot dig, även om det varit helt i det obskyra. Vi var aldrig en del av problemet, men bara önskan att få vara det var illa nog.

Det enda vi någonsin var var avundsjuka. I vårt vardagsrum, på vår matta, är du alltid välkommen att spela, improviserat eller inte. Och på vårt hjärtas matta spelar du varje kväll, natt och frostnupen morgon.

Och frosten nyper bara utanför fönstret. På vårt hjärtas matta är det varmt.

Av dig.

VK

Pressgrannar: Anoushka Shankar

DEN MINEN – det är den till och med en flicka kan dö för

Nu när vi tuggat oss igenom Anoushka (vilken inledning!), Anourag och mästerverket Live at Carnegie Hall tänkte vi uppmärksamma släppet av 25-åriga Anoushka Shankars första popskiva, Rise, med att se hur Vanligt Folk™ tagit emot den klassiska utgivning som varit. Användargenererat innehåll lämnar vi därhän och koncentrerar oss på folk som verkligen gör anspråk.

Anoushka (1998)

Hur gick snacket när det begav sig?

”Anoushka Shankar is a prime example of how the old ways are changing in Indian music” (Folk Roots Magazine, juli 99).

Argh!

”It cannot be denied that with Anoushka Shankar, a new chapter is being written.” (Brittiska Classic CD samma månad.)

Gaah!

Tom SchulteAll-Music Guide, däremot, skriver om debutalbumet ungefär som vi:

It appears Anoushka, who appears on the J-card in stunning traditional garb but in the booklet in more Western clothes, including white, feathery boas, has chosen compositions that build to multi-note runs. These “sitar leads” are less like the traditional, serene raga collection usually heard from traditional Indian masters and more like the effect gotten by rock guitarists employing sitar for timbre difference. Perhaps it is that she is just choosing a faster tempo on this material, as speed is up to the player in this music tradition.

En själsfrände, fast ändå inte: skillnaden är att han inte tycker att det gör något. Vad bryr sig väl Tom Schulte om sitar! Engagemang lämnar han åt Panchamkauns.

Amazon.com, som ju ska tjäna pengar på att sälja Anoushkas skivor, anlitade en Richard Gehr för att skriva något positivt. Det här är vad de fick:

It’s hard to imagine this record’s release if Anoushka were not the sitar-playing daughter of superstar Ravi Shankar. The package emphasizes Anoushka’s moneyed glamour, with everything from her instrument (one of Dad’s) to the material – five relatively short ragas written by her guru father – a testament to her gene pool. Anoushka’s not a horrible sitar player by any stretch; she’s simply nowhere near as proficient, subtle, or exploratory as most of the younger generation of classical sitarists currently recording.

Wow. Den här skivan verkar det faktiskt vara fler än vi som inte riktigt tagit till hjärtat. Visst kan man förlåta att Gehr blandar ihop ragorna med kompositionerna i dem, när han lyssnar på de flesta unga sitarspelare – fler, till och med, än vi själva mäktar med!

Anourag (2000)

Efter fiaskot med Richard Gehr anlitade brittiska systerbolaget Amazon.co.uk Peter Hunt för att göra reklam för uppföljaren. Det här fick de:

The Shankar name guarantees attention some have argued on a level not commensurate with her playing. Total poppycock. [Men Gud –] The mere newsworthiness of another generation taking the music forward is excuse enough that she merits the attention she is getting.

För oss som aktivt lyssnar på sitarmusik när andan faller på är det dock ingen nyhet att det finns musiker som är yngre än 80, men vi förstår att det egentligen inte är det du menar heller. Mycket riktigt, en back-handed compliment kommer sällan ensam:

Given that she is no south-Indian child prodigy, she acquits herself beautifully.

Vi gissar att Peter Hunt försöker sig på subversion – mellan raderna i en köpt reklamtext vill han skriva vad han egentligen tycker. Men han når inte ända fram. (På temat back-handed compliments har vi också Stacia Proefrock (ett påhittat namn – eller kan man heta så?) på All-Music Guide: ”sitar can take a lifetime to master, but she shows that she is well on her way”.)

På Europasajten classical.net öppnar kritikern Peter Bates med ”you don’t have to understand the intricacies of Indian music to appreciate this CD”, och det går bara inte att låta bli att svara att sådant oförstånd är själva förutsättningen.

Så fortsätter han i samma stil: ”Knowing that Shuddha Sarang is an early afternoon raga or that Puriya Shanashri [sic – och han stavar det genomgående så] is an evening one doesn’t crank up the awe in these performances.” Och det går bara inte att låta bli att svara: Nej, precis.

Det är för enkelt, och man misstänker att Peter Bates är en sådan som lägger stenar i mössor. Men det är ingen fälla. Det kommer ingen klurighet. Han har bara ingen aning om vad han ska skriva. ”A delightfully elaborate style, filled with entrancing slides and whining drones” kommer härnäst, och vad f–n är en whining drone? Är du säker, Bates, på att det inte är tanpuran?

”It’s beguiling the way Anoushka takes a simple melody, and improvises around it. Or the way she moors a piece to a six-note figure,  travels afar and picks up tempo, then returns to it, restating only fragments of the original figure.” En beskrivning så god som någon av hur indisk klassisk musik framförs. Men någon recension av Anourag är det inte.

She is rambunctious during the jhalas (final movement and climax), playing like she’s been doing so fifteen years rather than just nine. Still, she knows restraint, as evident in the too-short Hamsadhwani tabla duet. Here she plays a subdued accompaniment to these two master drummers, who imitate their drums with chattering vocal asides.

Åh. Ibland känns det småaktigt och ovärdigt att fortsätta harva det här med pressgrannar, men att läsa det här stycket är att minnas varför man framhärdar. Sådana guldkorn är helt enkelt för roliga för att försvinna i mediebruset.

Live at Carnegie Hall (2001)

På Fanfaire.com, en ”webbtidning”, skriver en anonym recensent:

As the concert continues, the mood is invariably less somber as the rhythms become livelier and dance-like at times, the melodies more lyrical, and the improvisations are made with greater abandon. The raga Desh, which is a set of two gats in medium and fast tempo, as well as the Bhoopali tabla duet and the raga Mishra Piloo are all performed with dazzling digital dexterity and the gaiety, lightness and delightful playfulness of youth.

”Gaiety” … we wish, så straighta vi är! Och det var bara för detta enda ord vi citerade denna text.

All-Music Guide har den här gången en väldig-positiv-väldigt-dålig Joe Silva på riktig Babu English:

While Anoushka Shankar had already received terrific amounts of press because of her heritage and beauty, the young sitar prodigy’s Carnegie Hall concert in October of 2000 was perhaps one the first true musical milestones of her blossoming career …

The second portion of this raga (the seven-beat gat in rupak), a piece which is traditionally played during the late evening, begins with the tablas figuring more prominently than in the alap.

Och vet ni vad? Vi är säkra på att om man sade åt honom att tablan inte alls är med i alap, att det är det som är själva grejen, skulle han svara ”well, you can’t say that it’s not featuring more prominently, then”. Sådana är de. Sedan följer ett guldkorn à la Peter Bates – de verkar lockas fram av tabladuetterna:

Those challenged by the seemingly free-flowing structures of Indian classical music need only to look to the Bhoopali tabla duet here to discover the sort of delightfully anchoring melody that often seems so elusive to initiates.

Jim Bessman i Billboard 27 oktober 2001 (klart vi läser Billboard!) beskriver tabladuetten som en ”duet between her and her father’s regular tabla players Bikram Ghosh and Tanmoy Bose” och visar att många som skriver om indisk musik faktiskt är idioter. Så raljant är det väl inte – säg någon annan genre där en recensent i Billboard skulle beskriva en duett mellan tre personer.

Peter Bates igen (classical.net) lyckas utan egen förskyllan peka på ett av Anoushkas problem:

Nearly all of her work consists of staccato plucking, with little of the legato whine notable in her father’s recordings from the sixties.

Som på den 100-åriga inspelningen med Barkatullah Khan. Minns du den, Bates? Hon är verkligen gammaldags, den vackra.

VK