New York, New York


India Archive Music i New York har, trots enstaka avstickare till sarod, shehnai, sarangi, och, kors i taket, khyal, dokumenterat sitarkulturen från alla håll och kanter sedan tidigt 90-tal. När de sommaren 2005 ger sig på dhrupad, gör de det med besked. I den första given finns två jokrar (Shamsuddin Faridi, Indirakishore Mishra) och två kungar – låt oss säga att Asad Ali Khan var spader kung och Bahauddin Dagar var hjärter, för tyvärr är det väl ingen som blir klöver kung på att spela been, orättvisa värld. Bahauddin spelade en Puriya-Kalyan som omedelbart går till historien som bland det bästa som spelats in på instrumentet; Todi enligt Asad Ali, något som på papperet är så bra det kan bli, visade sig mera tveksam.

Det kanske inte är en skiva som direkt går av för hackor, det medges. Men tänker man Jaijaivanti när man hör namnet Asad Ali blir man lätt besviken på denna svårgenomträngliga Todi. Uppsluppen repertoar, som Jaijaivanti, passar perfekt för en så tungsint musiker, som kan bli lite väl tröglyssnad i mer allvarsamma ragor. Darbari, Asavari, Poorvi och Jogiya, som Asad Ali tidigare spelat in, är förvisso fantastisk musik, men då är det kortare framföranden, utan allra utförligaste jhalla. Förutom Nimbus Jaijaivanti är denna Todi det längsta vi har med honom. Det spelas jhalla med besked, även inom padan; i Jaijaivantis glädjerus är man beredd att svälja det. Inte riktigt här.

Så går också CD-häftena i sedvanlig India Archive-stil. Deepak Raja används, och mycket utrymme viks åt Asad Alis intrikata ”strokework”. Häftet till Bahauddin Dagars Puriya-Kalyan kommer åtminstone så nära att man höjer på ögonbrynen att kritisera Bahauddins mer avslappnade inställning. För oss ter sig det här direkt tveksamt. Asad Ali Khan öppnar gudabenådat med en av de innehållsrikaste enskilda noterna i skivhistorien, spelar en makalös, kantig, spretig alap och förlorar sig sedan i jhallans och monotonins små vindlingar; den mytomspunna (kanske till och med mytologiska, börjar man misstänka) tar-paranen tas upp i texten på lagom luddiga boliner, och det förblir oklart i vilken utsträckning begreppet går att tillämpa på det som spelas den här gången också. Bahauddin flyter fram den ljuvligaste Puriya-Kalyan man kan tänka sig, absolut exemplariskt, med långsamma meend och fjäderlätt jor-jhalla, toppar med en elefantparad till pada kompad av en Manik Munde i toppform som borde bilda skola för hur en pakhawaj ska användas bakom en been, går aldrig över styr ens det minsta och får som tack en avvaktande text om hur han söker ett eget uttryck. Den som gärna ser samband som inte finns kan i det ljuset se användandet av Bahauddins eget helt normala uttalande om att han inte skulle spela offentligt om Zia Mohuddin fortfarande var i livet som skuggan av åtminstone en gummikniv som viftas i en riktning inte diametralt motsatt från den mot den Dagarska ryggtavlan.

Kära kritiker – sluta?

Att en elev inte ska vara en kopia av gurun är en utmärkt tumregel, men inte elfte Guds bud. I vissa särfall kanske man ska vara glad att eleven, i unga år, är en så exakt kopia av en så enastående guru. Är det så mycket att se där inne, i munnen på given häst? Är det inte dags att sätta sig ner och lyssna på hur musiken faktiskt låter istället? Varför spelar man ett klassiskt instrument i norra Indien – för dess egen skull, eller för ragans? Här har vi en skiva som dokumenterar med all önskvärd tydlighet hur många slags minimal variation det finns i det snabba, entoniga spelet på en nordindisk been. I melodin finns fraser och avsnitt som sprakar elektriskt av skönhet, i början hårt dragna åt fullständigt hypnotisk Gurjari, men det är inte de som ringer i öronen när de 75 minuterna är slut. Här har vi en annan skiva där en musiker underkastar allt annat ragadarin, och till och med inom ramen för denna underkastar melodisk display och briljans (som han sparar till mindre kända ragor – lyssna bara på sydindiska Kanakangi) raga-bhavan. Vi ger dem fyra respektive fem stjärnor, men vi har en känsla av att ni skulle göra tvärtom.

I skrivandets affekt (och nu vet vi att vi är orättvisa, men det är i jakten på försoning) känns faktiskt inte ens det fyrstjärniga betyget helt självklart på denna Todi. Men vi har hittat den perfekta motvikten: en gammal utgåva i Music Todays gula Dhrupad-serie, där Bahauddin själv spelar Todi näst intill lika mjukt som Puriya-Kalyan. Dock är trumman så dåligt inspelad (tänk The Colourful World of Ashok Pathak) att padan känns olyssningsbar, och skivan inte kan få mer än en trea. Dock, en alap att vakna till, med meend efter meend utan tanke på något annat (”vi spelar inte jhalla” ska Bahauddin ha sagt på en konsert i Salt Lake City, till mormonernas fromma) och Bahauddins ljuvligaste spel i lägsta oktav; en raga som man nästan inte märker där den växer fram ur surrande tanpura.

Men jämför vi Todi-skivorna känner vi ändå att Dagars meditationer inte har alla svaren. Få lyssnare är lika lugna av naturen som Bahauddin (pappan, Zia Mohiuddin, sägs ha gjort allt i ultrarapid, inte bara spelat musik), och det finns mycket att upptäcka i Asad Alis djärva dhrupad på första halvan av skivan. Nog är det något visst med spader kung! Fyra stjärnor till en Todi i kärvaste laget. Och råkar ni själva spela been är det femstjärnigt.

* * *

Det är inte allt i India Archives tjocka häften vi tycker om att ge gliringar åt men ändå alltid slukar med stort intresse. Den här gången får artisterna själva berätta om svårigheterna med att hitta en publik som vill höra instrumentet och elever som vill lära sig – träningen är omänsklig: först lär man sig sjunga dhrupad, sedan måste man bemästra sitaren, först sedan får man hålla i en been, som är strängad annorlunda och tvärtom. Det är makalös musik vi lyssnat på, men blir vi den sista generation som får vara med om sådant här i nyinspelning? Kali, i all sin vishet, tycks ha bestämt vart utvecklingen ska ledas: Han är den som gläds åt den moderna sitar-och-tabla-kulturens buller och bång, och där finner Bahauddin förmodligen sin överman.

RK, JV, VK

Album: Raga Miyan ki Todi. Been: Asad Ali Khan.
Pakhawaj: Mohan Shyam Sharma.
India Archive Music IAMCD 1080

■ ■ ■ ■

Album: Raga Puriya-KalyanRudra-veena:
Bahauddin Dagar. Pakhawaj: Manik Munde.
India Archive Music IAMCD 1077

■ ■ ■ ■ ■

Album: DhrupadRudra-veena: Bahauddin
Dagar. Pakhawaj: Sanjay Agle.
Music Today CDA97016 (Miyan-ki-Todi)

■ ■ ■

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s