Dessa amerikaner, och deras komplicerade förhållande till Indien

Keshav Das

Amerikanen Christian Hunter tog sig det indiska namnet Keshav Das 1996, har kallat sig ”kirtan-wallah” i många år, sjunger in skiva efter skiva med (tolkningar av) indisk musik och driver en instrumentimport i New York. Genom åren har han sålt och reparerat instrument åt inte bara Cyndi Lauper, Beastie Boys och Bill Laswell, utan även TV Gopalkrishnan, Narendra Budhakar, Shahid Parvez och självaste Vilayat Khan, världens störste sitarspelare.

Så här skriver han i dag på rec.music.indian.classical:

Indian culture forgot to produce any meaningful accomplishments. There was yoga, a few “epic poems” and 7 or 8 ragas which they’ve been “re-inventing” endlessly. Then they ran out of steam.

Sedan, påkommen, fåraktigt: ”I’ve heard lots of Indians complain about … the static quality of the contemporary Indian art scene.” Herregud, det om något är väl en ”meaningful accomplishment” – utan denna ”static quality” skulle vi inte längre lyssna.

Inför andra amerikaner ska det ståtas med hur indisk han är: inför indier med hur amerikansk. Det här är inte alls ovanligt bland amerikaner som förälskat sig i Indien – sagolandet Indien. Förälskelsen kan vara så djup att de går i lära hos sitarmästare, och ändå kan det räcka med en enda otrevlig indier, eller en enda musikalisk motgång, för att de ska, för att tala med jänkarna själva, ”spaz out” i ren rasism.

Keith Erskine var en sådan sitarstudent. Som många amerikaner föredrog han Ravi Shankar och framför allt Nikhil Banerjee framför Indienfavoriten, Vilayat Khan. Skälet är förstås att det var Ravi Shankar som riktade kraften utåt, som jobbade aktivt för att popularisera sitar i USA, och Nikhil Banerjee spelar som Ravi Shankar (de hade samma guru) medan Vilayat Khan låter som att han spelar ett helt annat instrument (vilket han på sätt och vis också gör). En sorts sitar som inte varit så känd i USA.

Keith Erskines bild av indien var ett sagoland där alla spelar sitar som Ravi Shankar. Konfronterad med att alla i verkligen spelar som Vilayat Khan tog han inte lärdom, utan börjde ett Don Quixote-korståg mot mästaren:

I’ve listened to quite a bit of Vilayat Khan, and while he does have amazing technique, I find the overall musical product absolutely not consistently better than his peers such as Ravi Shankar, the late Nikhil Banerjee, or even far younger sitarists such as Shubendra Rao or Nayan Ghosh [!] …

I find the entire Vilayat Khan family gharana bangs on the chikari strings so forcefully & frequently, so out of balance with the melody notes, I find myself hoping the alap portion will end quickly to end the worst of the imbalance. Along with this concern is what I find the lack of phrasing, the lack of usage of space – for all the talk of bringing vocal khyal ang to sitar, his sitar phrases have all too few pauses akin to a vocalist taking a breath – rather a phrase will conclude followed immediately by a new phrase, unless perhaps he demarcating alap sections with a mohra, where he does pause, but then sometimes the mohra is played so forcefully with regards to preceding alapa it is not musical … I find the meends often do not serve as part of a larger, melodic vision or elaboration of the raga, but rather are meends done for sake of the meend itself … The frequent throat-clearing captured on tape during some of his concerts [vad i helvete, Erskine?] – etcetera, 16 februari 2000.

Detta (som Ravi Shankar själv inte på tusen år skulle ha hållit med om) bemöttes med rasism och personliga påhopp. Erskine beklagade bittert att hans indiska motståndare var så otrevliga, och det var de. Men, och detta är det typiskt amerikanska, varje ad hominem-attack från en indisk lyssnare skulle besvaras med ett angrepp på musiken. Vad konstigt – Erskine gillade ju den?

Den 11 september 2001 blev han galen, fast det ju inte var indier inblandade, och började låta så här:

I’ll staunchly defend that no ICM composition I’ve ever heard has ever come even remotely close to the depth, beauty, complexity, variation of motif, logical and mathemetical complexity, of many of the compositions of the immense Baroque genius, Johann Sebastian Bach. Most ICM compositions, to my ear, are simplistic, one-dimensional, devoid of any significant thematic variation, and if indeed these compositions cannot stand on their own strength without elaborate ornamentation (of alleged unrepresentable nature), then they are indeed very poor compositions. Of course, given the complete lack of harmony and the vast permutational space of musical creation which is denied of ICM by that significant shortcoming, perhaps the emperor does need something fancy frills and lace to cover up a bit …

Indisk klassisk musik är alltså improviserad, inte komponerad. Kompositionerna är småsaker som används för att hänga upp improvisationen på. Det är i den improvasationen konsten ständigt föds ånyo, i den den lever. Och Erskine tar sitarlektioner, men nu vet han inte ens längre detta om musiken. Han avslutar med ”God Bless America. God Bless Western Culture. God Bless My Guitar.” 12 oktober: ”I’ve grown bored with ICM and rarely play or listen to it anymore”, lyckligtvis. (Försök att komma tillbaka efteråt, och kalla detta ”a post-911 racist troll persona”, bemöttes i vanlig ordning med ”Nobody (NRI or RI) gives a flying fuck to pond scum like you. Mleccha piece of garbage like you don’t matter a whit to Indian music, never will.” Det var inte lätt att vara amerikan på rec.music.indian.classical, men Erskine var ovanligt dålig på det.)

* * *

På ett abstrakt plan kan man väl sympatisera med denna hållning i livet. När kartan och verkligheten inte stämmer överens är det kartan som gäller. Det man verkligen måste ta avstånd från är jänkarnas karta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s