Vi är fans av Nasiruddin Saami

Album: La tradition lyrique du khyâl 10. Sång: Nasiruddin Saami. Sarangi: Ghulam Ali. Tabla: Fateh Mohammad Khan. Makar Records MAKCD037 (Multani, Adana)

■ ■ ■ ■ ■

Tänk er en lång meend: en steglös glidning neråt över skalan. Tänk er sedan att man istället gör den i flera steg – att man stannar till ett ögonblick på olika toner på vägen innan man glider vidare längre ner. Och tänk er sedan ett mellanting, där man inte vet om glidningen är steglös eller stegvis. Nu börjar det bli bra. Tänk er nu att det finns en glidande skala mellan det steglösa och det stegvisa, där en riktig mästare kan lägga sig var han vill och röra sig fritt fram och tillbaka på den skalan inom samma långa meend. En sådan supermeend sjunger Nasiruddin Saami, och då kan det inte vara roligt att heta Ghulam Ali och kompa honom på sarangi. Genom hela skivan imponerar Ghulam Ali med sitt både kreativa och följsamma komp men på hans sarangi blir samma meend bara en stegvis banalitet. Sådan är Nasiruddin Saami: han ställer imponerande musiker i total skugga.

La tradition lyrique du khyâl 10 är en fantastisk khyalinspelning – som börjar med 15 minuter ren, konservativ dhrupad. Nasiruddins alap är extremt långsam, och över den vilar en spöklik skönhet. Någon basröst har han inte alls, och hans höga, spända toner ger musiken en nästan outhärdlig nerv: vi blir rädda – för Multani. Multani!

Vad är det här för otrolig sångare? ”Delhi gharana”, står det på omslaget, men Nasiruddin bor ju i Pakistan. Kopplingen till Delhigharanat i själva Delhi – Iqbal Ahmed Khan med flera – verkare inte närmare än att han härstammar från en elev till deras historisk-mytologiske urfader Amir Khusro. I texthäftet är han nära förknippad med Qawwal-gharanat, men ändå sjunger han ren khandarvanidhrupad i femton minuter. Shuddha bani kallas det i Pakistan: ”den rena stilen”. Vi vet inte varför det låter så här – varför det låter så här fantastiskt och kusligt – utan traditionen är väl höljd i norra subkontinentens sedvanliga dunkel, men det är bara att tacka och ta emot.

Sarangi i dhrupad-alap rynkar man ju gärna på näsan åt, men unge Ghulam Ali lyckas med konststycket att spela dubbelt så mycket som Nasiruddin sjunger och ändå kännas som en bergfast tanpura. Den är verkligen stark, den här skivan. Den är förhäxande.

Inte minst för att khandarvanirysaren aldrig accelererar till någon jor–jhalla, så att det summa summarum är ännu långsammare än dhrupad. Plötsligt tar det bara slut:

m, P, N, S’, grS’!

En fascinerande storkhyal har börjat. Med en shadja som aldrig vill ta slut. I stunder av koketterande har vi kanske någon gång råkat efterlysa att tablaspelare ska spela theka, men här tycker vi nästan synd om Fateh Mohammad; vi har aldrig hört khyal så långsam och samtidigt så sparsmakad, och det vore omöjligt för honom att spela något annat än theka. På sparlåga. Kraftigt strypt låga. En ektal och en teental av Tanras Khan gås igenom på detta nästan smärtsamma sätt och Nasiruddin går från klarhet – som den supermeend vi nämnde – till en tungrodd gamaktAnbazi som vi inte alls vet om den är bra över huvud taget, men så långt in i framförandet har han för länge sedan vunnit över oss. Där är vi redan fans av Nasiruddin Saami.

RK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s