Månadens foto, april 2005

Anoushka Shankar i Elle Girl, vårnumret 2002 (så egentligen inte april 2005) Foto: Philippe Bialobos.

Det här är inte månadens foto bara för att det är Anoushka Shankar. Det är månadens foto för att det är Anoushka i ett nötskal. Titta bara: Först bilden, som drar in en, som vanligt, och man börjar läsa …

Nicknames: Anoushka Baboushka, a name she hasn’t escaped since preschool. Also Beenbag, Nanu, Sushi, Pirelli, Naush, Bab and Pampoush.

Åh – Anoushka! Vad gör du med oss? Beenbag!

Sushi! Som i …

Pirelli! Som i …

Och Pampoush! Hårdare har vi aldrig fallit.

(Full disclosure: vi har mejlat med Anoushka på e-postadressen baboushka@internetleverantör.com.)

Favorite Books: The Fountainhead by Ayn Rand and The Giving Tree by Shel Silverstein.

Vad fan? Vi visste väl att det var något fel!

Men kanske?

Place she’d love to visit: Brazil. “I’m dying to see if I have the guts to wear a thong on the beach …”

Och vad i hela helvete.

VK

Kishori Amonkar Excels: Raga Hamsadhwani

Album: Kishori Amonkar Excels. Sång: Kishori Amonkar (med Vidya Bhagwat & Nandini Badekar). Harmonium: Purushottam Walawalkar. Tabla: Pradeep Dixit. Label: BMG Crescendo CD50892. Innehåll: Hamsadhwani (”Ganapata Vighana Harana”, ”Aaja Sajana Sanga”, tarana)

■ ■ ■ ■ ■

Vi har svårt att uttrycka i ord hur vacker Kishori Amonkars Hamsadhwani är. Så vi satte ihop en bild som vi hoppas ska kunna ge en fingervisning. ”Click to embiggen”:

Det är Hamsadhwanis bländande lysprakt, det är solkatter över pixie dust. Det är inte ragan ni hört till leda. Oj, var det inte renlärig Jaipur-Atrauli? Oj, fick vi en häst, skådade den i munnen och hittade sultanens diamanter? Herregud.

RK, JV

Vi är fans av Nasiruddin Saami

Album: La tradition lyrique du khyâl 10. Sång: Nasiruddin Saami. Sarangi: Ghulam Ali. Tabla: Fateh Mohammad Khan. Makar Records MAKCD037 (Multani, Adana)

■ ■ ■ ■ ■

Tänk er en lång meend: en steglös glidning neråt över skalan. Tänk er sedan att man istället gör den i flera steg – att man stannar till ett ögonblick på olika toner på vägen innan man glider vidare längre ner. Och tänk er sedan ett mellanting, där man inte vet om glidningen är steglös eller stegvis. Nu börjar det bli bra. Tänk er nu att det finns en glidande skala mellan det steglösa och det stegvisa, där en riktig mästare kan lägga sig var han vill och röra sig fritt fram och tillbaka på den skalan inom samma långa meend. En sådan supermeend sjunger Nasiruddin Saami, och då kan det inte vara roligt att heta Ghulam Ali och kompa honom på sarangi. Genom hela skivan imponerar Ghulam Ali med sitt både kreativa och följsamma komp men på hans sarangi blir samma meend bara en stegvis banalitet. Sådan är Nasiruddin Saami: han ställer imponerande musiker i total skugga.

La tradition lyrique du khyâl 10 är en fantastisk khyalinspelning – som börjar med 15 minuter ren, konservativ dhrupad. Nasiruddins alap är extremt långsam, och över den vilar en spöklik skönhet. Någon basröst har han inte alls, och hans höga, spända toner ger musiken en nästan outhärdlig nerv: vi blir rädda – för Multani. Multani!

Vad är det här för otrolig sångare? ”Delhi gharana”, står det på omslaget, men Nasiruddin bor ju i Pakistan. Kopplingen till Delhigharanat i själva Delhi – Iqbal Ahmed Khan med flera – verkare inte närmare än att han härstammar från en elev till deras historisk-mytologiske urfader Amir Khusro. I texthäftet är han nära förknippad med Qawwal-gharanat, men ändå sjunger han ren khandarvanidhrupad i femton minuter. Shuddha bani kallas det i Pakistan: ”den rena stilen”. Vi vet inte varför det låter så här – varför det låter så här fantastiskt och kusligt – utan traditionen är väl höljd i norra subkontinentens sedvanliga dunkel, men det är bara att tacka och ta emot.

Sarangi i dhrupad-alap rynkar man ju gärna på näsan åt, men unge Ghulam Ali lyckas med konststycket att spela dubbelt så mycket som Nasiruddin sjunger och ändå kännas som en bergfast tanpura. Den är verkligen stark, den här skivan. Den är förhäxande.

Inte minst för att khandarvanirysaren aldrig accelererar till någon jor–jhalla, så att det summa summarum är ännu långsammare än dhrupad. Plötsligt tar det bara slut:

m, P, N, S’, grS’!

En fascinerande storkhyal har börjat. Med en shadja som aldrig vill ta slut. I stunder av koketterande har vi kanske någon gång råkat efterlysa att tablaspelare ska spela theka, men här tycker vi nästan synd om Fateh Mohammad; vi har aldrig hört khyal så långsam och samtidigt så sparsmakad, och det vore omöjligt för honom att spela något annat än theka. På sparlåga. Kraftigt strypt låga. En ektal och en teental av Tanras Khan gås igenom på detta nästan smärtsamma sätt och Nasiruddin går från klarhet – som den supermeend vi nämnde – till en tungrodd gamaktAnbazi som vi inte alls vet om den är bra över huvud taget, men så långt in i framförandet har han för länge sedan vunnit över oss. Där är vi redan fans av Nasiruddin Saami.

RK