Siyaram Tiwari: Dhrupad Odyssey

Album: Dhrupad OdysseySång: Siyaram Tiwari. Pakhawaj: Pannalal Upadhyaya. Sarangi: Mohan Prakash. Harmonium: Dayaram Mishra. Tabla: Label: Super Cassettes SVCCD 056 (TSeries/Immortal Series). Innehåll: Jaijaivanti (”Nit Par Vari Pyari Pritam Pranki”, Shankara (”Hara Hara Mahadeva”), Kalavati (”Khelat Hori Shyam Bihari”), Mishra Khamaj (thumri ”Jara Dheerese thamke dajavo bansuriya”)

■ ■ ■ ■

”Kungen av dhrupad” brukade Ram Chatur Mallik kallas, men outsidern* Siyaram Tiwaris majestät lägger det mesta i lä. På något sätt har han dock fallit utanför mittfåran, och snabbt har det gått, så att han fortfarande är omtalad men nästan aldrig spelades in. Men i skrivande stund är i alla fall en första europeisk produktion på väg från Peter Pannkes ISTAR, och i väntan på leverans har vi lyssnat på en av få hans få skivor som över huvud taget går att få tag på kommersiellt: Dhrupad Odyssey från Super Casette Industries. Och vilken skiva! Lyssna bara på ”Hara Hara Mahadeva”. Är intonationen perfekt? Nej. Är det god smak? Det vete gudarna. Men är det inte den mest konungsliga dhrupad du någonsin hört – med god marginal?

Några andliga kvaliteter står här knappast att finna. Inget finlir, ingen postkolonialism, bara gammaldags hovsång med genrens mest voluminösa röst. Och när man hör hans nomtom och tigun i dhrupad faller bitarna på plats: det är ju i jakten på den här effekten, som Siyaram Tiwari inte tycks behöva anstränga sig för att få fram, som familjen Mallik vänt och vridit på rösterna i årtionden tills en och annan rasika sträckt sig efter clownstämpeln.

På Tiwari fäster ingen sådan. Case in point: han avslutar med en thumri, sådär som dhrupadsångare av oklar anledning plägar göra ibland. Det här är inte bra, tänker vi skriva. Det här är konstigt. Det här tycker vi inte om.

Men om vi skrev så vore vi idioter. När det dåliga slår över och blir bra är det inte ”bra” för att man skrattar åt hur dåligt det är, inte ”så dåligt att det blir bra”; det är något helt annat som händer. Något milt mystiskt. En vardagens kulturella alkemi. Tiwari var en extrem röst i en tradition rik på extrema röster – att höra honom sjunga thumri är något alldeles extra. Förvånansvärt lättrörlig, dock: om en vanlig dhrupadsångare i thumri är att jämställa med en fullastad buss som försöker köra som en sportbil är Tiwari mer som den där världens största grävmaskin som lyckas oväntat bra.

Och vare sig trummor, harmonium eller sarangi kan på något sätt kritiseras. Hur denne gigant än ackompanjeras accepterar man det. Visst, de hänger inte riktigt med, men det är inte det man hör, utan man hör skrämda möss som hunsas av ett enormt buller. Det här är stort och kan bli större.

JV & VK

*) Siyarams far var svåger med Ramchatur Malliks kusin.