Begun, the Clone War has

Rave India publicerar en krönika av Lyle Wachowsky, skivbolagsbasen bakom India Archive Music i New York. Tydligen finns det ett ”argument” om vad som är ”preferable”, musik som låter bra eller som till punkt och pricka följer ett reglemente, som dessutom ”continues”:

Duke Ellington said about music, “If it sounds good, it is good.” I find this a good starting point with respect to any music, Hindustani classical included. However, for some – me included – this approach does not entirely work for Hindustani classical music, which, unlike most other western music – jazz or classical – is built on certain pervasive structural principles in composition and performance.

These principles promote clarity, richness, intelligence and depth of presentation, and a grasp of them by both the artiste and listener is essential to the quality of a performance. At the same time, these underlying principles can only be responsible for a correct performance, and cannot ensure “good-sounding music” – which is to say, it cannot ensure an emotionally charged and aurally enjoyable experience. The argument as to which is preferable or which is “right” continues, and listeners must come to their own conclusions.

மதுரை சண்முகவடிவு சுப்புலட்சுமி

10 december 2004: Kunjamma död. Detta, mina damer och herrar (damerna den här gången helt klart först), var den allra bästa sångerskan. Denna sannskyldiga Bharat Ratna lämnar efter sig den oförglömliga anekdoten om Gandhiji som beställde ett framförande av sin favorit ”Hari Tuma Haro Janaki Bhir” och när MS inte kunde den bad henne läsa texten från ett papper hellre än att han lät någon annan sjunga, den rivaliserande anekdoten om Nehru som vägrade dela scen med henne med orden ”who am I, the mere prime minister, before the Queen of India?” (som sorgligt nog lever kvar i folkmun i sin bowdleriserade variant, ”the queen of song”) – och, förstås, inspelningar ända sedan hon var tio år. En drottning som regerar i 77 år måste vara världrekord.

Men än större än musiken var MS som person: lika vacker vid 10 och 20 som vid 80 och 87 – vem skulle inte glatt gå i döden för att få reinkarneras så?

Och det säger vi inte för att förringa henne som sångerska, som varje kvinna vet. Ingen annan gjorde heller mer för att förbättra kvinnans villkor där det är som allra viktigast: i den klassiska musiken.

Gråt, men gläds också: vår generation har fått trampa samma jord, samtidigt, som Saraswati inkarnerad. Jorden är gammal, gammal, men minns vad som än går er emot här i livet att den äran har varit ytterst få förunnad.

VK