ॐ णमो अरिहंताणं

Album: Raga Darbari.  Sång: Umakant & Ramakant Gundecha. Pakhawaj: Shrikant Mishra. Label: Audiorec Classics 766032 1036-2. Innehåll: ”Mandara dhapa bajana”, ”Darabari ki surata”

■ ■ ■ ■ ■

The third is ornamented, and it seizes the mind of the connoisseurs, översätter CD-häftet en del av sadran. Och det gör den verkligen. Den här skivan har blivit något av vår signaturmelodi på Panchamkauns: en 80 minuter lång signaturmelodi och ett lysande exempel på det hopp för indisk klassisk musik som finns utspritt över dagens generation. Bröderna Gundecha är oasen, navet runt vilket miljoner idioter tävlar om att snurra snabbast.

”…!?”

Signaturmelodin öppnar nästan övertydligt gammalriktigt med långa, anonyma toner som inte förrän efter bra många sekunder avslöjar vilken ragan är. Mycket tid tillbringas i varje oktav, och brödernas röster är imponerande jämna över hela registret. Teknik och improvisationsskicklighet så finslipade att man gång på gång bara skakar på huvudet i beundran. Särskilt intryck gör deras nomtom; de håller på länge, men lyckas fixera Darbari-känslan rakt igenom även det snabba tempot med ständiga – minimala – variationer nedåt. Man får en konstig bild i huvudet av Doctor Who som dramatiskt utbrister ”I’m a Timelord!”. Nej, Tom Baker: Umakant Gundecha är en timelord. På något mirakulöst sätt accepterar man även deras allra snabbaste jhalla, där snart sagt varenda not skakas till oigennkännlighet. Vid det laget har de byggt upp en Darbari som är för stark för att rasera. Det är så kalkylerat och så mästerligt – och så in i minsta detalj välsjunget. Två gånger, under jor och nomtom, sjunger de varsin melodi samtidigt. Man spetsar öronen, men det är fortfarande Darbari.

De avslutar (i en halvtimme) med en dhamar och en sadra, till det välbekanta ljudet av Shrikant Mishras pakhawaj. Båda är långsamma, långsamma, och alldeles vansinnigt vackra, och mellan raderna improviserar båda bröderna fram små lågmälda underverk. Sadran handlar om ragan; ett mycket bra val, som fördubblar mystiken och magin.

Inte nödvändigtvis för nybörjaren, men för den vane lyssnaren är bröderna Gundechas Darbari absolut lika bra som ”världens bästa dhrupadskiva”, bröderna Dagars gamla Kamboji. Efter en nattlig genomlyssning är hjärnan helt nollställd; allt är tyst. Visst visar de på tillvarons tröstlöshet, men också på att ingen tröst behövs. Det här är dhrupad som dräper demonerna. För den som lever i vanföreställningen att förlust av livsviljan måste vara något negativt kan vi inte rekommendera den här skivan tillräckligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s