ॐ णमो अरिहंताणं

Album: Raga Darbari.  Sång: Umakant & Ramakant Gundecha. Pakhawaj: Shrikant Mishra. Label: Audiorec Classics 766032 1036-2. Innehåll: ”Mandara dhapa bajana”, ”Darabari ki surata”

■ ■ ■ ■ ■

The third is ornamented, and it seizes the mind of the connoisseurs, översätter CD-häftet en del av sadran. Och det gör den verkligen. Den här skivan har blivit något av vår signaturmelodi på Panchamkauns: en 80 minuter lång signaturmelodi och ett lysande exempel på det hopp för indisk klassisk musik som finns utspritt över dagens generation. Bröderna Gundecha är oasen, navet runt vilket miljoner idioter tävlar om att snurra snabbast.

”…!?”

Signaturmelodin öppnar nästan övertydligt gammalriktigt med långa, anonyma toner som inte förrän efter bra många sekunder avslöjar vilken ragan är. Mycket tid tillbringas i varje oktav, och brödernas röster är imponerande jämna över hela registret. Teknik och improvisationsskicklighet så finslipade att man gång på gång bara skakar på huvudet i beundran. Särskilt intryck gör deras nomtom; de håller på länge, men lyckas fixera Darbari-känslan rakt igenom även det snabba tempot med ständiga – minimala – variationer nedåt. Man får en konstig bild i huvudet av Doctor Who som dramatiskt utbrister ”I’m a Timelord!”. Nej, Tom Baker: Umakant Gundecha är en timelord. På något mirakulöst sätt accepterar man även deras allra snabbaste jhalla, där snart sagt varenda not skakas till oigennkännlighet. Vid det laget har de byggt upp en Darbari som är för stark för att rasera. Det är så kalkylerat och så mästerligt – och så in i minsta detalj välsjunget. Två gånger, under jor och nomtom, sjunger de varsin melodi samtidigt. Man spetsar öronen, men det är fortfarande Darbari.

De avslutar (i en halvtimme) med en dhamar och en sadra, till det välbekanta ljudet av Shrikant Mishras pakhawaj. Båda är långsamma, långsamma, och alldeles vansinnigt vackra, och mellan raderna improviserar båda bröderna fram små lågmälda underverk. Sadran handlar om ragan; ett mycket bra val, som fördubblar mystiken och magin.

Inte nödvändigtvis för nybörjaren, men för den vane lyssnaren är bröderna Gundechas Darbari absolut lika bra som ”världens bästa dhrupadskiva”, bröderna Dagars gamla Kamboji. Efter en nattlig genomlyssning är hjärnan helt nollställd; allt är tyst. Visst visar de på tillvarons tröstlöshet, men också på att ingen tröst behövs. Det här är dhrupad som dräper demonerna. För den som lever i vanföreställningen att förlust av livsviljan måste vara något negativt kan vi inte rekommendera den här skivan tillräckligt.

La tradition lyrique du dhrupad 1

Album: La tradition lyrique du dhrupad 1. Sång: Vidur Mallik. Pakhawaj: Anandkumar Mallik. Makar Records MAKCD002 (Bairagi Bhairav, Nand, Shahana, Bhairavi (Bhatkhandes ”Bhavani Dayani”)

■ ■ ■

Vidur Mallik har en av de mest anmärkningsvärda rösterna i Indien idag. En gammaldags röst, full av ökentorka, monsunmuller och översvämningskatastrofer; han har dessutom alltid sjungit som en mycket gammal man. Han är hindu, men sjunger som en muslim. Man kan mycket väl lyssna igenom en skiva med honom, fastna i rösten och undra efteråt vad det egentligen var han sjöng.

Han har kallats pompös och pretentiös. Ett bisarrt bevis på att han kan skratta åt sig själv – ett hopp mitt i alap ner från hans mest plågade höga shadaj till djupaste kharaj – lämnar en eftersmak bara av det perplexa. Ändå har familjen Mallik blivit en sorts slasktratt inom dhrupad; även här uppträder det typiska triolsvänget från Bihar som Dagarvani-snobbarna ser sig för fina för. Och i stället för lång, sammanhållen avhandling föredrar de småplock. Här sjunger han tre gånger Bairagi Bhairav samt en dhamar i vardera Nand och Sahana Kanada och dhrupad i Bhairavi.

Sådana här skivor där en eller annan sångare ”öppnar skattkistan” och presenterar en rad gamla kompositioner blir sällan så bra som de ser ut på papperet. Det behövs mer alap för att blåsa liv i sångerna. I stället försöker han nu mjölka ut det sista ur varje nummer genom allsköns improvisationer i olika hastigheter; så mycket att han ofta tar sig vatten över huvudet. Och vad är det här nomtom in tre tempi, som alla ska göra nu för tiden? Annat var det förstås när farfar var ung – det är onödigt svårt, och här hänger inte delarna samman på något naturligt sätt. Partiet känns hopklistrat, och man får snarast bilden av att han disponerar tiden med klocka. Dessutom tonas musiken ned efter alap, vilket är B. Varenda tonåring med PC kan klippa ihop det, så varför inte skivbolaget?

Slutintrycket blir att han fyller sin improvisation med vackra fraser som inte riktigt hänger ihop – det finns inte lika mycket vistar eller annan följbar utveckling som hos många andra. Rösten fascinerar dock så mycket att man till stor del kan bortse från invändningar.

Bäst är dhamarerna i Bairagi Bhairav och Nand (som för övrigt är enda spåret där Anandkumar Mallik på pakhawaj bitvis håller spelet på en rimlig nivå), och framför allt avslutande ”Bhavani Dayani” – för en gångs skull som den ska sjungas, och Bhatkhande framstår som allt annat än bitterljuv. Bhairavi är Den Fruktansvärda, men har alltför ofta sjungits som Den Ordinära: det här är en av få inspelningar från senare år som verkligen lyckats skrämma oss, och vi rekommenderar skivan helhjärtat om inte annat bara för den.

VK