A Mid-Atlantic Evening with Ustad Imrat Khan

Album: Raga Puriya Dhanashree, Rāg Darbāri / Rāg Chandra Kānhrā. Surbahar & sitar: Imrat Khan. Tabla: Shafaatullah Khan. Label: India Archive Music IAMCD 1005, Nimbus Records NI 5118

■ ■ ■ ■ ■

CASTELMOLA, SICILIEN, JUNI 2004 – För den som vill ha en helkväll med Imrat Khan erbjuder India Archive Music* och Nimbus varsin lämplig fullängdare där han tillåts breda ut sig i all sin excess. En artist som visserligen gapar efter mycket, men som i sitt rätta element faktiskt är riktigt bra: när han i lugn och ro får utveckla en passande raga på sitt fascinerande instrument, som han behärskar bättre än någon annan, tillför han något helt unikt till dagens musikliv.

Puriya Dhanashree är en sådan raga – förunderlig att lyssna till blir den under Imrats fingrar. Små detaljer och stora sammanhang flyter ihop till en förtrollad stämning. Darbari är annorlunda. När man hör namnet tänker man stramt och ståtligt, och även om också Imrat har en skala från det strama upp till sitt mest utblommade romantiska sträcker sig denna skala inte ned till vad som krävs för Darbari. Det är lika välspelat som Puriya Dhanashree, lika tekniskt briljant, och för det ovana örat lika vackert. Men sirligt som den mest dekorerade moskévägg. För att packa varje meend full av toner spelar han för snabbt för alap i en så blytung raga. Det vana örat går inte att lura: jämför vi skivorna sida vid sida leder alltså än så länge Puriya Dhanashree på poäng.

Argh! Förr eller senare bryter så klart vansinnet ut. Imrat byter till sitar, och hans son smattrar loss på tabla. Inte? Nej. Ännu en alap ska han ta sig igenom först; efter alap-jor-jhalla på surbahar går det inte att bara byta till sitar och dra igång en gat, utan även sitaren ska värmas upp med en liten alap. Protokoll – på papperet charmerande, i praktiken irriterande, och lustigt nog är den extra lång i Puriya Dhanashree, där den inte alls behövs. Den är dock åtminstone snygg – själva gat är förskräcklig. Vi visste väl att det bara var en tidsfråga innan det skulle haverera!

Till att följa upp Darbari har Imrat däremot kokat ihop en egen raga Chandra Kanada, med skalan SRgmdNS – vilket är bättre än man tror. Att släppa Darbari i det här läget är bara tecken på god smak. Men att följa upp den med gat i en lättare knäppraga är det inte, sedan får det vara hur mycket bättre än man tror som helst. Lösningen blir, som så ofta med de här skivorna, att tänka bort sambandet mellan surbahar och sitar och spela spåren separat. För en gångs skull är nämligen Imrats Chandra Kanada tillräckligt bra för att man ska vilja spela gaten över huvud taget – och det enbart för att kitschmålaren går till sådana överdrifter att man kapitulerar. Vildsint, smaklöst, långt över gränsen, men åtminstone ljusår från sin andefattiga motsvarighet i Puriya Dhanashree som mest blir lehra för sonens tablasolon, det ena tystare (!) än det andra.

När reverbet lagt sig efter Nimbus dånande gat och det är dags att summera vet man inte riktigt vilken skiva det var som vann. Raga Puriya Dhanashree har en bättre alap, men å andra sidan en helt olyssningsbar gat. Där ryker ju halva skivan! Men det Rāg Darbāri / Rāg Chandra Kānhrā har istället ska inte överskattas – det kan inte räknas som en fortsättning på alap, och det har starka övertoner av ren buskis. De landar nog på samma betyg, och det finns så starka argument för båda skivorna att det betyget inte kan bli annat än en fyra. Man måste vara på bra humör när man ska recensera sådant här, för det är ingen vidare god idé att låta en skiva försämras under speltidens gång – ska kvaliteten variera bör man lägga det bästa sist, så man åtminstone aldrig behöver bli besviken.

Återstår då frågan om ljudet. Med sina rika övertoner är surbaharen ganska knepig att spela in. Tvärtemot vad man skulle kunna tro är det utskällda Nimbus som lyckats bäst, både med surbahar och sitar. I Puriya Dhanashree är det en smula MP3 över basinstrumentet, med övertonerna svischande mot varandra, och sitaren låter märkligt tunn, medan Nimbus sound är nästan konstgjort förföriskt. Tablan däremot, om någon nu skulle vilja lyssna på den, har jänkarna satt där den ska, medan britterna såklart har den i ekokamrarnas el sunco grande.

JV

*) Utgåvan som avdramatiserar India Archive Music? Varför ska man behöva få känslan att de vet något som inte vi vet varje gång de gräver upp en ny nobody, när samma formel applicerats på superstjärnan Imrat Khan, med alla hans välkända issues?

En reaktion på ”A Mid-Atlantic Evening with Ustad Imrat Khan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s