Gäsp, skandalen

Vad tycker vi egentligen om biståndsskandalen där Sida skickar pianon till Indien så att indier ska kunna spela europeisk musik? Tja. I ett nyhetsbrev från ”Indienspecialisten Empatum, ett konsultföretag som är specialiserat på Indien och Indiens grannländer” numrerat 1/2004 rasar i alla fall en David Ståhl:

Projektet har kritiserats i svenska massmedia, och man har undrat vad västerländsk musik har med u-hjälp att göra. På detta svarar Lena Johansson, chef för Sidas enhet för kultur och medier, och Gunilla von Bahr, rektor för Musikhögskolan, på Sidas hemsida:

”DN och andra väljer att ironisera över ett kultursamarbete som Kungliga Musikhögskolan inlett i Indien. Syftet är att erbjuda undervisning för de allra fattigaste med fokus på unga flickor och handikappade i en efterfrågad musikart som idag inte finns tillgänglig för dessa grupper. Det handlar givetvis inte om att ifrågasätta den fantastiskt rika indiska musiktraditionen eller konkurrera ut densamma, utan om något som ska komplettera utbudet. Kulturens roll är ju att förändra, föra till och skapa nya kombinationer. Världsmusik är något för alla, även för Indien.”

Jo, det är alldeles riktigt, och Nyhetsbrevet sällar sig inte till dem som kritiserar projektet.

Inte det, nej …

Men däremot har Sida hamnat lite snett i sina motiveringar till engagemanget, och just råkat göra det som Lena Johansson och Gunilla von Bahr förnekar, nämligen att ”ifrågasätta den fantastiskt rika indiska musiktraditionen”. I Sidas tidning Omvärlden (2/2004) står det att fördjupad kunskap i västerländsk musik ska ge ”bättre självförtroende, demokratiska värderingar och jämlikhet … Undervisningen i den indiska klassiska musiktraditionen är av tradition tillgänglig främst för personer från privilegierade klasser.”

Även Johan Falk, chef för internationella kontoret på Musikhögskolan, försvarar projektet med att säga: ”Vi kan ge andra modeller för hur man undervisar. Där följer vi inte traditionella strukturer utan alla som är intresserade är välkomna, oavsett kast eller religiös och etnisk bakgrund”.

Detta är inte riktigt sant, klassisk musik i Indien har alltid varit ovanligt öppen, särskilt har muslimer av tradition varit framstående i den klassiska nordindiska musiken, trots att den spelas till de hinduiska gudarnas ära. Hur främjar västerländsk musik demokratiska värderingar? Jo, enligt Omvärlden genom att lära indierna att spela efter noter samt att spela i större ensembler, en tradition som Omvärlden tror saknas i Indien. Tydligen känner man inte till indisk folkmusik. Dagens Nyheter skriver i en artikel den 25 mars att Sida anser ”den indiska musiken »tidskrävande och exklusiv« och bara tillgänglig för de privilegierade”. Detta uttalande har emellertid Nyhetsbrevet inte lyckats hitta någonstans.

Det var saxat ur Sidas pressrelease: ”Satsningen ska göra det möjligt för de allra fattigaste att delta i musikundervisning samt ha som mål att människor från alla delar av samhället deltar … Undervisningen i den indiska klassiska musiktraditionen är tidskrävande och exklusiv samt av tradition tillgänglig främst för personer från de priviligierade klasserna.”

Många kanske frestas att ge Ståhl lite rätt: muslimer har verkligen varit kulturbärare i den nordindiska traditionen (se fotnot här), och den nordindiska klassiska musiken har gjort en fascinerande klassresa: för bara hundra år sedan sjöngs den i både hov och horhus, samtidigt som mången brahmin inte ville ta i den med tång.

Men han har inte ens lite rätt, för pianona skickades till södra Indien, till Coimbatore och Bangalore. Och säg den sydindiska klassiska musiker som inte är brahmin. Nej, gör inte det, förresten; vi kan själva komma på flera. Men på var och en av dem går det hundratals brahminer. Sida har en poäng. Och det är ingen ny poäng, och det är ingen kontroversiell poäng, att Indien fortfarande har inslag av kastsamhälle.

Om vi går tillbaka till DN:s artikel vet Stig-Magnus Thorsén, professor i musik och samhälle vid Göteborgs universitet, att berätta att ”ett projekt kan innehålla kulturimperialism även om det efterfrågas av mottagarna”.

– Förhållandet till västerländsk kultur är krångligt i före detta kolonier. De har blivit lärda att västerländsk musik är den bästa.

… medan Johan Falk, chef för internationella kontoret på Musikhögskolan, ”försvarar projektet med att det är indiska musikskolor som har efterfrågat det”. Visst är det knivigt med kulturimperialism, Stig-Magnus. Hur man än vänder sig – antingen talar vi om för indiern att han ska spela Mozart istället för Thyagaraja, eller att han i så fall är en onkel Tom – och det är väl det som är The White Man’s Burden idag; det var bättre förr.

JV

2 reaktioner på ”Gäsp, skandalen

  1. Hehe, när det regnar flyglar har den fattige inga noter! Basfiol och clarionet ska det va, tjo, tjim å inge annat …

    Demokratur är just att alla spelar i samma lag och därför blir det inga mål! Fy, om någon sticker ut och vill ta ett solo och kanske till och med stämma själv och efter sin egen röst, då kan man ju inte vara frihetligt sinnad utan bara egotrippad. Kan man inte kalla in vaktparaden så det blir lite ordning … Mehr freiheitliche Marschmusik …

    • Sidas poäng var ju att i Sydindien är det ordning: bara brahminer i det klassiska musiklivet; och i sex år var vi väl de enda tyckare som över huvud taget kommenterat detta utan att direkt ljuga. Visst kan man ifrågasätta u-hjälpen i det hela – men inte ifrågasätta engagemang i en annan kulturs klassiska musik när man sitter i glashus! ;)

      JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s