Gäsp, skandalen

Vad tycker vi egentligen om biståndsskandalen där Sida skickar pianon till Indien så att indier ska kunna spela europeisk musik? Tja. I ett nyhetsbrev från ”Indienspecialisten Empatum, ett konsultföretag som är specialiserat på Indien och Indiens grannländer” numrerat 1/2004 rasar i alla fall en David Ståhl:

Projektet har kritiserats i svenska massmedia, och man har undrat vad västerländsk musik har med u-hjälp att göra. På detta svarar Lena Johansson, chef för Sidas enhet för kultur och medier, och Gunilla von Bahr, rektor för Musikhögskolan, på Sidas hemsida:

”DN och andra väljer att ironisera över ett kultursamarbete som Kungliga Musikhögskolan inlett i Indien. Syftet är att erbjuda undervisning för de allra fattigaste med fokus på unga flickor och handikappade i en efterfrågad musikart som idag inte finns tillgänglig för dessa grupper. Det handlar givetvis inte om att ifrågasätta den fantastiskt rika indiska musiktraditionen eller konkurrera ut densamma, utan om något som ska komplettera utbudet. Kulturens roll är ju att förändra, föra till och skapa nya kombinationer. Världsmusik är något för alla, även för Indien.”

Jo, det är alldeles riktigt, och Nyhetsbrevet sällar sig inte till dem som kritiserar projektet.

Inte det, nej …

Men däremot har Sida hamnat lite snett i sina motiveringar till engagemanget, och just råkat göra det som Lena Johansson och Gunilla von Bahr förnekar, nämligen att ”ifrågasätta den fantastiskt rika indiska musiktraditionen”. I Sidas tidning Omvärlden (2/2004) står det att fördjupad kunskap i västerländsk musik ska ge ”bättre självförtroende, demokratiska värderingar och jämlikhet … Undervisningen i den indiska klassiska musiktraditionen är av tradition tillgänglig främst för personer från privilegierade klasser.”

Även Johan Falk, chef för internationella kontoret på Musikhögskolan, försvarar projektet med att säga: ”Vi kan ge andra modeller för hur man undervisar. Där följer vi inte traditionella strukturer utan alla som är intresserade är välkomna, oavsett kast eller religiös och etnisk bakgrund”.

Detta är inte riktigt sant, klassisk musik i Indien har alltid varit ovanligt öppen, särskilt har muslimer av tradition varit framstående i den klassiska nordindiska musiken, trots att den spelas till de hinduiska gudarnas ära. Hur främjar västerländsk musik demokratiska värderingar? Jo, enligt Omvärlden genom att lära indierna att spela efter noter samt att spela i större ensembler, en tradition som Omvärlden tror saknas i Indien. Tydligen känner man inte till indisk folkmusik. Dagens Nyheter skriver i en artikel den 25 mars att Sida anser ”den indiska musiken »tidskrävande och exklusiv« och bara tillgänglig för de privilegierade”. Detta uttalande har emellertid Nyhetsbrevet inte lyckats hitta någonstans.

Det var saxat ur Sidas pressrelease: ”Satsningen ska göra det möjligt för de allra fattigaste att delta i musikundervisning samt ha som mål att människor från alla delar av samhället deltar … Undervisningen i den indiska klassiska musiktraditionen är tidskrävande och exklusiv samt av tradition tillgänglig främst för personer från de priviligierade klasserna.”

Många kanske frestas att ge Ståhl lite rätt: muslimer har verkligen varit kulturbärare i den nordindiska traditionen (se fotnot här), och den nordindiska klassiska musiken har gjort en fascinerande klassresa: för bara hundra år sedan sjöngs den i både hov och horhus, samtidigt som mången brahmin inte ville ta i den med tång.

Men han har inte ens lite rätt, för pianona skickades till södra Indien, till Coimbatore och Bangalore. Och säg den sydindiska klassiska musiker som inte är brahmin. Nej, gör inte det, förresten; vi kan själva komma på flera. Men på var och en av dem går det hundratals brahminer. Sida har en poäng. Och det är ingen ny poäng, och det är ingen kontroversiell poäng, att Indien fortfarande har inslag av kastsamhälle.

Om vi går tillbaka till DN:s artikel vet Stig-Magnus Thorsén, professor i musik och samhälle vid Göteborgs universitet, att berätta att ”ett projekt kan innehålla kulturimperialism även om det efterfrågas av mottagarna”.

– Förhållandet till västerländsk kultur är krångligt i före detta kolonier. De har blivit lärda att västerländsk musik är den bästa.

… medan Johan Falk, chef för internationella kontoret på Musikhögskolan, ”försvarar projektet med att det är indiska musikskolor som har efterfrågat det”. Visst är det knivigt med kulturimperialism, Stig-Magnus. Hur man än vänder sig – antingen talar vi om för indiern att han ska spela Mozart istället för Thyagaraja, eller att han i så fall är en onkel Tom – och det är väl det som är The White Man’s Burden idag; det var bättre förr.

JV

Mukul Shivputra: He has telephone Nos. and is contactable

”He is a bona fide nutcase” – ”He lives in an ashram and may not be reached” – ”he has telephone Nos. and is contactable”
– rec.music.indian.classical om Mukul Shivputra

Album: Eesha – The First Ray of the SunSång: Mukul Shivputra. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Tabla: Anish Pradhan. Label: Ninaad Records NCCD 0005. Innehåll: Todi (”Garvaa main sung laagi”, tarana), Tilak Kamod (”Sur sangat raag vidya”, ”Bamanaa ek surat”)

■ ■ ■ ■

Det är en sällsynt skiva de har här, Ninaad Records. Och det vet de om. Tanpuran ligger länge – 33 sekunder – innan vi får höra Shivputras röst.

Mukul Shivputra är Kumar Gandharvas son, en tillbakadragen kultsångare som ger konserter när han själv känner för det och sällan spelar in. Förhållandevis få har hört honom, men andelen av dessa som ser honom som dagens allra bästa khyaliya är säkert större än för någon annan sångare.

Och det är mycket riktigt en röst som låter fundamentalt ointresserad av det den håller på med, förtjust i att avsluta fraser med en snabb, döende nedåtmeend. Men det är en tekniskt väldigt väl skolad röst, och en röst som dessutom formligen bubblar av uppdämda gamaka wah! som han inte kan hålla emot särskilt länge. Och ointresserad är Shivputra inte alls: från första wah! raderna i ”Garvaa main sung laagi” i wah! vilambit teental, med frasering som slutar precis före sam wah!, till hans blixtrande wah! tAnbazi på andra sidan 20-minutersstrecket, är det en alldeles underbar wah! Todi han målar upp – full av små spännande detaljer på wah! en hypnotisk wah! bas som fixerar intresset, inte minst tack vare det perfekta tempot som wah! är tillräckligt snabbt (någon gång ska väl vara den första – observera att vi pratar om vilambit) för en ordentlig theka (Anish Pradhan = ”India shining”!) wah!. Som gjord för den kalla svenska försommarmorgonen när solen redan står högt på himlen, fast ingen är vaken än. Wah!

Mukul Shivputra sjunger, åtminstone här, med äkta kreativitet, i bemärkelsen skaparkraft. Melodin springer inte ur formler och inövade vändningar utan ur tomma intet. I sällsamma fraser, inte byggda med annat regelverk än själva Todi. En genuint originell sångare som inte låter som alla andra, men som ändå låter som khyal och urgammal Todi.

Men säg den glädje som varar för evigt. Efter 23 minuter är det taranadags och precis som man nu för tiden tar för givet är det skräptarana med akar och tAnbazi istället för bolbant. Taget för vad det är är det mycket välsjunget, och vi lekte här fortfarande med tanken på att sätta fem stjärnor (för i början av ”Garvaa main sung laagi” glödde både
den femte och sjätte), men halva skivan är Tilak Kamod också: en plågsam historia där Shivputra kämpar förgäves mot minnet av Mogubai Kurdikar som sjunger Savani Nat (just det, gharananissar). Om man bara kan bortse från vad det inte är, är det riktigt trevlig khyal, och en Todi som denna räcker förresten mycket väl. Till fyra stjärnor och en helhjärtad rekommendation av både sångare och skiva.

JV, RK