”Världens bästa dhrupadskiva”

Omslaget. Varför har man ritat in en spricka mellan bröderna? Snacka om dålig smak

AlbumDhrupad & Khyal. Dhrupad: Nasir Moinuddin & Nasir Aminuddin Dagar. Pakhawaj: Raja Chhatrapati Singh av Bijna. Khyal: Robin Kumar Chatterjee. Sarangi: Nazir Ahmad Khan. Tabla: Kedarnath Bhatt. Label: Unesco/Auvidis D 8086. Innehåll: dhrupad i Kamboji (”Manusha ho to vohi” av Raskhan (1600-tal)); khyal i Malkauns (”Sajana aye mere dware”, ”Kaisi lagana lagai balama”)

■ ■ ■ ■ ■

På 60-talet spelades den in och 1971 gavs den ut, den som har kallats ”världens bästa dhrupadskiva” i mer än 30 år nu. Nu kanske den äntligen har passerats av vissa inspelningar av bröderna Gundecha, men den står sig fortfarande väl. Den har förändrat många liv under de 30 åren, och måste ha introducerat dhrupad för många europeer. Jag minns första gången jag hörde den: jag fick kalla kårar direkt och rös hela 30 minuter genom brödernas legendariska framförande.

För de sjunger verkligen bättre än någon annan. Bröderna Gundecha låter som Bollywoodsångare i jämförelse; bröderna Dagar kommer alltid att låta som ”the other”, något helt unikt. Med oklanderlig vistar och starkare höjdtoner än någon annan bygger de upp en Kamboji värdig Ravikirans fåtölj-etymologi: ka-ambhodhi, ”ett hav av lycka”. Det är så tajt, så genomtänkt, att ingen ton är överflödig. (Så mycket som vi hört av bröderna idag kan man konstatera att de verkligen måste skärpt till sig när de spelade in för eftervärlden.) Allra mest klassisk är deras nomtom, där de visar förödmjukande tydligt hur bra det går att göra alla övergångar, och utnyttja partiet till musicerande (hur låter den idén?) – klassisk men tyvärr inte stilbildande.

Kungen av Bijna på trumma har likaså satt en standard för smakfullt pakhawajspel som ingen på 30 år har kunnat leva upp till. Det kanske behövdes en riktig kung för att kunna hantera denna kung av trummor? Ja, det kanske låter löjligt, men till och med tanpuran (Suraiya Dagars) är bättre än något annat vi kan komma på; det hörs inte ens att det är olika strängar. Vi menar allvar. Den är så bra. Framförd så här gör helt enkelt dhrupad ett känslomässigt intryck som man går miste om i alla andra varianter. 30 år senare är det här fortfarande dhrupadskivan att höra.

Det som brukar förbises är Robin Kumar Chatterjees khyal. Vem var denne sångare med ett så vackert klingande namn? Vart tog han vägen? Hans Malkauns här höll faktiskt riktigt hög klass! Det är uppfriskande att den här inspelningen gjordes så sent som 1971, och fortfarande med så smakfull tabla. Det här är precis som på 60-talet, precis som på 50-talet, precis som på 40-talet, till och med med sarangi, och det låter verkligen bra. Ingenstans någon halsbrytande tanbazi, bara jordnära khyal.

Naturligtvis går en sådan här skiva att inte recensera. Den räddade en hel konstform och förändrade kulturhistorien. Det här ska ses mer som en kommentar. Och en påminnelse att inte glömma bort skivan. Trots att vi kanske blivit en smula bortskämda finns det fortfarande mycket att lära av denna gamla fina Kamboji. Nya inspelningar kan alltid bli längre, men aldrig bättre än så här. Ja, egentligen kan det inte finnas större beröm för sådant här artisteri än att man fortfarande blir glad när man hör det – glad så att man nästan går sönder – trots att den enda rationella reaktionen är bittraste gråt över en sångkonst som egentligen gått förlorad.

RK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s