Vilayat Khan: Sanjh Saravali

Album: Raga Sanjh Saravali. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1040. Innehåll: Sanjh Saravali (”Sakhi More Room”)

■ ■ ■ ■ ■

Att man kan ha roligt utan känslor bevisade Vilayat Khan redan i början på sitt ambitiösa Immortality Project, med en femstjärnigt uttryckslös Bhairavi. Men för den verklige konnässören på indisk klassisk musik är det han går in för att bevisa den här gången större: att man kan ha roligt utan taxonomi. Med sin nästan allomfattande tolkning av Bhankar för några skivnummer sedan var han inne och nosade på möjligheten, men bestämde sig för att börja om från början med en helt egen uppfinning. Ytterligare ett skäl att tycka om hela projektet: det ser ut som en enda lång improvisation, där Vilayat letar efter något och vi alla får ta del av spänningen.*

Sanjh Saravali, som det alltså handlar om, kallar mästaren en ”cheez” snarare än en raga. En cheez som han drar ut över 78½ minut, men ändå en cheez som inte refererar till någon raga.
Någon raga?
Någon annan raga?
Vad är Sanjh Saravali?
Inte ens Shujaat vet, trots att han spelat den live med pappa ett femtontal gånger; Vilayat ska ha varit avsiktligt svävande, ”Yaman i Bihags skugga”. När han gav talim till Ulhas Kashalkar såg han den mer som en sammansatt raga med Yaman, Bihag och skuggor av Hem Kalyan, med viss Kalyanfraseologi som brygga. Ändå blir den inte mer än ett par bandisher. Nå, vi vill inte låta detta locka oss till för mycket entusiasm, för då kan det gå som för Deepak Raja, som skriver ”Taoist insight at its best” i CD-häftet: ”In vagueness lies wisdom; in precision, folly.” Men, vi måste ändå få sagt att när det var dags att ta tillbaka musiken från ”obildade muslimer” (riktiga gharana-ustads som sjöng skjortan av vem som helst!) i början av 1900-talet ville Paluskar och Bhatkhande

be able to quote what is written to Muslim performers – the one thing that will keep them in check. Hindus will be honored at least as pandits, if not as great performing artists!†

Ja, lycka till … and hang it in your ass.

Vad gör då Vilayat med den här uppfinningen? Jo, tar det säkra före det osäkra, håller sig hårt till sin bandish, ler i mjugg på omslaget, och spelar egentligen tema med variationer hela timmen igenom. Lugnt! Ingen pretentiös alap när materialet inte håller, ingen stegring och absolut inget jhallande. Naturligtvis är det så att han försöker etablera något nytt och unikt, och därför inte kan ta ut svängarna som han kunde när han skulle utmana och ställa-på-huvudet en traditionell raga som han tyckte hade kört fast – men samtidigt känns det precis som att Vilayat förstått precis hur alla sitarskivor borde låta, men sparat det till just den här, så sparken i häcken skulle bli extra hård. Musiken är som ett stycke uthugget ur själva evigheten, som både börjar och slutar mitt i: var man än satte yxan i denna evighet skulle det låta precis lika bra, och bara precis tillräckligt mycket annorlunda. Så trösterikt att man får tårar i ögonen.

* * *

Att ha roligt utan taxonomi är en rolig formulering av ett slag som George Orwell varnade för i Politics & the English Language 1945: ”let the meaning choose the word, and not the other way around”.‡ Demonen Vilayat vill dräpa är inte att vi har namn på alla stadier av alap utan att ens kunna enas om hur många de är, snarare ragans överhöghet och lyssnarnas tendenser att definiera högt och lågt. Som skapande konstnär är det han som dikterar villkoren. Skarptänkt och vackert, men gör det någon skillnad i det långa loppet? Nej — men i det korta blir den invanda ordningen och redan ännu desto mer ljuv att hoppa tillbaks och vältra sig i när man ett tag beundrat alternativet. Ett så invant tankemönster kan han inte bryta, bara aktualisera det och bekämpa slentrian. Och oss skulle det inte förvåna det minsta om Vilayat Khan också tänkt så långt. En nytändning, om än aldrig så liten, för varje klassisk lyssnare — sådan är Sanjh Saravali.

Och, förstås, ett fantastiskt stycke musik. Det är en ynnest att få höra den.

VK

*) Visst vet vi att Sanjh Saravali inte är uppfunnen för den här inspelningen. Men den går inte att spåra längre tillbaka än 80-talet, medan Vilayat släppte en Bhankar-singel redan på 50-talet, så kronologin är det egentligen inget fel på; kanske kan vi tänka oss projektet som en spegling av Khansahibens hela karriär.

pillars†) Vishnu Narayan Bhatkhande, i BR Deodhars Pillars of Hindustani Music (till engelska av Ram Deshmukh), Popular Prakashan, Bombay, 1993 (sid 48). Samlade artiklar från 30- och 40-talen. ”Hindus have virtually lost this art; it is entirely in Muslim hands. Although at one time it was purely Hindu inheritance, no Hindu can aspire to acquire it unless he is prepared to demean himself before his Muslim masters” – precis som med Kashalkar hos Vilayat Khan 60 år senare, noterar vi okommenterat.

‡) Annars kan det gå som Marshall McLuhan: kom inte och säg att the medium varit the message utan allitteration!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s