”Världens bästa dhrupadskiva”

Omslaget. Varför har man ritat in en spricka mellan bröderna? Snacka om dålig smak

AlbumDhrupad & Khyal. Dhrupad: Nasir Moinuddin & Nasir Aminuddin Dagar. Pakhawaj: Raja Chhatrapati Singh av Bijna. Khyal: Robin Kumar Chatterjee. Sarangi: Nazir Ahmad Khan. Tabla: Kedarnath Bhatt. Label: Unesco/Auvidis D 8086. Innehåll: dhrupad i Kamboji (”Manusha ho to vohi” av Raskhan (1600-tal)); khyal i Malkauns (”Sajana aye mere dware”, ”Kaisi lagana lagai balama”)

■ ■ ■ ■ ■

På 60-talet spelades den in och 1971 gavs den ut, den som har kallats ”världens bästa dhrupadskiva” i mer än 30 år nu. Nu kanske den äntligen har passerats av vissa inspelningar av bröderna Gundecha, men den står sig fortfarande väl. Den har förändrat många liv under de 30 åren, och måste ha introducerat dhrupad för många europeer. Jag minns första gången jag hörde den: jag fick kalla kårar direkt och rös hela 30 minuter genom brödernas legendariska framförande.

För de sjunger verkligen bättre än någon annan. Bröderna Gundecha låter som Bollywoodsångare i jämförelse; bröderna Dagar kommer alltid att låta som ”the other”, något helt unikt. Med oklanderlig vistar och starkare höjdtoner än någon annan bygger de upp en Kamboji värdig Ravikirans fåtölj-etymologi: ka-ambhodhi, ”ett hav av lycka”. Det är så tajt, så genomtänkt, att ingen ton är överflödig. (Så mycket som vi hört av bröderna idag kan man konstatera att de verkligen måste skärpt till sig när de spelade in för eftervärlden.) Allra mest klassisk är deras nomtom, där de visar förödmjukande tydligt hur bra det går att göra alla övergångar, och utnyttja partiet till musicerande (hur låter den idén?) – klassisk men tyvärr inte stilbildande.

Kungen av Bijna på trumma har likaså satt en standard för smakfullt pakhawajspel som ingen på 30 år har kunnat leva upp till. Det kanske behövdes en riktig kung för att kunna hantera denna kung av trummor? Ja, det kanske låter löjligt, men till och med tanpuran (Suraiya Dagars) är bättre än något annat vi kan komma på; det hörs inte ens att det är olika strängar. Vi menar allvar. Den är så bra. Framförd så här gör helt enkelt dhrupad ett känslomässigt intryck som man går miste om i alla andra varianter. 30 år senare är det här fortfarande dhrupadskivan att höra.

Det som brukar förbises är Robin Kumar Chatterjees khyal. Vem var denne sångare med ett så vackert klingande namn? Vart tog han vägen? Hans Malkauns här höll faktiskt riktigt hög klass! Det är uppfriskande att den här inspelningen gjordes så sent som 1971, och fortfarande med så smakfull tabla. Det här är precis som på 60-talet, precis som på 50-talet, precis som på 40-talet, till och med med sarangi, och det låter verkligen bra. Ingenstans någon halsbrytande tanbazi, bara jordnära khyal.

Naturligtvis går en sådan här skiva att inte recensera. Den räddade en hel konstform och förändrade kulturhistorien. Det här ska ses mer som en kommentar. Och en påminnelse att inte glömma bort skivan. Trots att vi kanske blivit en smula bortskämda finns det fortfarande mycket att lära av denna gamla fina Kamboji. Nya inspelningar kan alltid bli längre, men aldrig bättre än så här. Ja, egentligen kan det inte finnas större beröm för sådant här artisteri än att man fortfarande blir glad när man hör det – glad så att man nästan går sönder – trots att den enda rationella reaktionen är bittraste gråt över en sångkonst som egentligen gått förlorad.

RK

Vilayat Khan: Marwa, Puriya, Sohini

Album: Raga Marwa / Puriya / Sohini. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1075 (alap i Marwa, Maseetkhanigat i Puriya, drut & jhalla i Sohini)

■ ■ ■

På sätt och vis känns det skönt: ”The kaleidoscopic path to raga development” är inte en helt framkomlig väg ens för världens allra bäste. Mycket av det Vilayat Khan gjorde på Raga Shree gör han också här, men inte alls, nämligen, lika bra. Med sin egendomliga blandning av storhetsvansinne och obegripligt mindervärdeskomplex – det var ju så att säga inte bara vi som såg honom som världens allra bäste – skulle Vilayat, när han fick bre ut sig för odödlighet på India Archive Music, bland annat göra en inspelning med tre angränsande ragor. Vi kan inte tänka oss att någon tvivlade på att han kunde hålla dem åtskilda, men det skulle tvunget bevisas. Och visst kunde han det. Men för den skull blev det inte bra musik.

Delvis beror det på att det smugit sig in en kompromiss. I alap, i Marwa, är han mycket mer melodisk än någonsin på Raga Shree. Där både beundrade man det kompromisslösa och drogs med eftersom det var det enda man visste: det fanns inga tjugo minuter klassisk stil som satte ribban. Det kan också bero på att han helt enkelt gör det sämre den här gången, kanske för att han i treragasammanhanget aldrig riktigt vågar kasta sig hän. Det kan kvitta lika. Han kan få vila i frid. Och Raga Marwa/Puriya/Sohini gör i alla fall Raga Shree ännu bättre. På sätt och vis känns det skönt att vägen inte är framkomlig, annat än i extrema undantagsfall. Samtidigt är det imponerande att ett sådant musikaliskt misslyckande är så roligt att lyssna på att vi utan vidare ger det tre stjärnor.

VK

Vilayat Khan: Sanjh Saravali

Album: Raga Sanjh Saravali. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1040. Innehåll: Sanjh Saravali (”Sakhi More Room”)

■ ■ ■ ■ ■

Att man kan ha roligt utan känslor bevisade Vilayat Khan redan i början på sitt ambitiösa Immortality Project, med en femstjärnigt uttryckslös Bhairavi. Men för den verklige konnässören på indisk klassisk musik är det han går in för att bevisa den här gången större: att man kan ha roligt utan taxonomi. Med sin nästan allomfattande tolkning av Bhankar för några skivnummer sedan var han inne och nosade på möjligheten, men bestämde sig för att börja om från början med en helt egen uppfinning. Ytterligare ett skäl att tycka om hela projektet: det ser ut som en enda lång improvisation, där Vilayat letar efter något och vi alla får ta del av spänningen.*

Sanjh Saravali, som det alltså handlar om, kallar mästaren en ”cheez” snarare än en raga. En cheez som han drar ut över 78½ minut, men ändå en cheez som inte refererar till någon raga.
Någon raga?
Någon annan raga?
Vad är Sanjh Saravali?
Inte ens Shujaat vet, trots att han spelat den live med pappa ett femtontal gånger; Vilayat ska ha varit avsiktligt svävande, ”Yaman i Bihags skugga”. När han gav talim till Ulhas Kashalkar såg han den mer som en sammansatt raga med Yaman, Bihag och skuggor av Hem Kalyan, med viss Kalyanfraseologi som brygga. Ändå blir den inte mer än ett par bandisher. Nå, vi vill inte låta detta locka oss till för mycket entusiasm, för då kan det gå som för Deepak Raja, som skriver ”Taoist insight at its best” i CD-häftet: ”In vagueness lies wisdom; in precision, folly.” Men, vi måste ändå få sagt att när det var dags att ta tillbaka musiken från ”obildade muslimer” (riktiga gharana-ustads som sjöng skjortan av vem som helst!) i början av 1900-talet ville Paluskar och Bhatkhande

be able to quote what is written to Muslim performers – the one thing that will keep them in check. Hindus will be honored at least as pandits, if not as great performing artists!†

Ja, lycka till … and hang it in your ass.

Vad gör då Vilayat med den här uppfinningen? Jo, tar det säkra före det osäkra, håller sig hårt till sin bandish, ler i mjugg på omslaget, och spelar egentligen tema med variationer hela timmen igenom. Lugnt! Ingen pretentiös alap när materialet inte håller, ingen stegring och absolut inget jhallande. Naturligtvis är det så att han försöker etablera något nytt och unikt, och därför inte kan ta ut svängarna som han kunde när han skulle utmana och ställa-på-huvudet en traditionell raga som han tyckte hade kört fast – men samtidigt känns det precis som att Vilayat förstått precis hur alla sitarskivor borde låta, men sparat det till just den här, så sparken i häcken skulle bli extra hård. Musiken är som ett stycke uthugget ur själva evigheten, som både börjar och slutar mitt i: var man än satte yxan i denna evighet skulle det låta precis lika bra, och bara precis tillräckligt mycket annorlunda. Så trösterikt att man får tårar i ögonen.

* * *

Att ha roligt utan taxonomi är en rolig formulering av ett slag som George Orwell varnade för i Politics & the English Language 1945: ”let the meaning choose the word, and not the other way around”.‡ Demonen Vilayat vill dräpa är inte att vi har namn på alla stadier av alap utan att ens kunna enas om hur många de är, snarare ragans överhöghet och lyssnarnas tendenser att definiera högt och lågt. Som skapande konstnär är det han som dikterar villkoren. Skarptänkt och vackert, men gör det någon skillnad i det långa loppet? Nej — men i det korta blir den invanda ordningen och redan ännu desto mer ljuv att hoppa tillbaks och vältra sig i när man ett tag beundrat alternativet. Ett så invant tankemönster kan han inte bryta, bara aktualisera det och bekämpa slentrian. Och oss skulle det inte förvåna det minsta om Vilayat Khan också tänkt så långt. En nytändning, om än aldrig så liten, för varje klassisk lyssnare — sådan är Sanjh Saravali.

Och, förstås, ett fantastiskt stycke musik. Det är en ynnest att få höra den.

VK

*) Visst vet vi att Sanjh Saravali inte är uppfunnen för den här inspelningen. Men den går inte att spåra längre tillbaka än 80-talet, medan Vilayat släppte en Bhankar-singel redan på 50-talet, så kronologin är det egentligen inget fel på; kanske kan vi tänka oss projektet som en spegling av Khansahibens hela karriär.

pillars†) Vishnu Narayan Bhatkhande, i BR Deodhars Pillars of Hindustani Music (till engelska av Ram Deshmukh), Popular Prakashan, Bombay, 1993 (sid 48). Samlade artiklar från 30- och 40-talen. ”Hindus have virtually lost this art; it is entirely in Muslim hands. Although at one time it was purely Hindu inheritance, no Hindu can aspire to acquire it unless he is prepared to demean himself before his Muslim masters” – precis som med Kashalkar hos Vilayat Khan 60 år senare, noterar vi okommenterat.

‡) Annars kan det gå som Marshall McLuhan: kom inte och säg att the medium varit the message utan allitteration!

Vilayat Khan: Shree!

Album: Raga Shree. Sitar: Vilayat Khan.
Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1035

■ ■ ■ ■ ■

De här fem stjärnorna satt långt inne. Konstigt, va? För det är ju favoriten själv som får dem. Men när Tejendra Majumdar slog in på ”the kaleidoscopic path to raga development” och CD-häftet skrev att ”melody has been liberated … from itself”, då satte vi en stjärna och skrev att han svikit den klassiska musiken. Nu gör Vilayat samma sak, till högsta betyg, och det får väl illustrera hur milsvid skillnaden dem emellan är – inte mellan Vilayat Khan och en dålig musiker, utan mellan honom och en musiker som bara är riktigt bra.

Majumdars CD sågades inte bara på ren princip, utan också för att man inte satt andlös på mattan och sträckte på sig i 62 minuter. Det gör man försvisso inte heller här: det är 76 minuter utan melodi, och man inte bara sträcker på sig, man hoppar upp och ned, man hamrar på golvet, man sliter sitt hår – man skriker, flämtar, wahar, man skrattar, gråter och ryser, och gömmer ansiktet i händerna för gudarna. För där Majumdar bara försökte få in sin fyrkantiga kloss i det runda hålet, fumlande i en dryg timme innan han lät den ligga, hamrar Vilayat på sin tills den går in. Sedan kommer Akram Khan med tablahammaren (det här måste vara skivan då unge Akram seglar upp som den bästa av Vilayats ackompanister någonsin) och hjälper till att slå hela apparaten i bitar. Var och en av bitarna pulvriseras till slut – inte systematiskt utan för att stridshamrarna svingas så vilt. Glöm fraseologi; bitvis får man vara glad om det är swaror som spelas över huvud taget! Bäva månde bhava.

Bhankar och Sanj Saravali i samma serie, som tedde sig så utmanande, kan man på sin höjd säga att han busade lite med raga. Här är det fullt krig. Och visst är kriget intressant delvis bara för att det är just Vilayat Khan, den störste av dem alla, som förklarar det efter ett helt liv i ragans tjänst. Men det tar fortfarande emot att sätta fem stjärnor på något så aggressivt, egentligen oortodoxt (även om det tyvärr är lika mycket regel som undantag idag (och då menar vi på abstraktast möjliga plan, verkligen inte som det görs på den här skivan)) och så rakt motsatt till allt vi tror på. Att sätta färre skulle dock ta emot ännu mer för vem som helst som lyssnar igenom Raga Shree. Inte ens om ni inte gillar det kommer ni att kunna låta bli. Och vi inte bara gillar det – vi älskar det. Men bara för att det är Vilayat. Och det har inget med principer att göra, inget med hans plats i panteon. Det är för att ingen annan hade kunnat spela något liknande.

Nu invänder vän av ordning att det är just för att ingen annan hade kunnat göra det han gör som han har sin plats i panteon. Snicksnack – den har han för Yamans Yaman, Todis Todi och Bhairavis Bhairavi. Sådana tolkningar har många gjort, det är därför det finns en panteon. Och den tolkningskapaciteten har inget som helst att göra med att kunna spela en Shree – nästan bokstavligt talat – från helvetet.

Det är så bra att man knappt kan klandra Majumdar för att han försöker. Man har god lust att plocka fram sitaren och låta grannarna ringa polisen, men vid närmare eftertanke sätter man på skivan igen istället. Grannarna kommer att ringa ändå.

VK