Vilayat Khan: Bhankar

Album: Raga Bhankar. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1030

■ ■ ■

Bhankar, vad är det? Jo just det, en gammal raga som Azmat Hussein, Sharafat Hussein, Mansur, Limaye, Faiyyaz Khan och Chand Khan har sjungit på gamla inspelningar – helt olika. Ett namn, ett ord utan betydelse. Nja, inte riktigt, för Gwalior och Agra sjöng en variant lik Bhatiyar, Gwalior mer lik Lalit och Bhairav och Agra mer lik Vibhas. Alladiya Khan förde fram en variant som på papperet, men inte i praktiken, låg nära Gwaliors.

Vilayat Khans Bhankar – han är den enda som spelat in den på instrument – är olik alla andra. Utan att följa något exempel är den, mer än någon annan, en Bhankar bara till namnet.

Vad vi kan! Nej, allt detta står såklart i India Archives matiga CD-häfte. Lyle Wachowski har mobiliserat kritikerna Mohan Nadkarni och Ramesh Gangolli samt John Campana från Toronto; dessa räknar förutom de ovan nämnda upp Puriya, Purvi, Gauri (Bhairav-that), Kedar, Nand, Hamir, Puriya-Kalyan, Hindol, Pancham, Bhatiyari, Purba, Lalit Pancham, Vihang, Jait, Yaman och Gaud Sarang som ragor Vilayat citerar i sin 38-minuters-alap (utan jor). Tjugo ragor i CD-häftet allena. Ändå enas trion om att Vilayats Bhankar har en egen identitet, skönjbar mellan glimtarna.

Där håller vi inte med. Det är rikigt magstarka 38 minuter, men roliga att lyssna på när man är på det humöret: melodi efter melodi sys till lapptäcket och man förundras både över Vilayats iderikedom, hans höga smärttröskel (så mycket Marwa-thAt!) och det egendomliga i hela tilltaget. Varför har han spelat in det här? Att han gjort det på vax tidigare tyder på att han menar något med det. Vi förstår bara inte vad. Någon ragamala blir det inte, därtill är det för oordnat och beståndsdelarna otillräckligt artikulerade. Bhankar kan det inte vara – förutom i gat, där ragan visserligen fortfarande är mystisk men tydligt lik mycket av det som sjöngs in när förra seklet var ungt.

Det man i stället kan hålla med om är Nadkarnis omdöme ”a masterpiece of sculptured sound”. Bättre än Vilayat Khan spelar i den här serien kommer ingen att spela. När han under ett långt avsnitt i alap leker med långsamma, fallande meend i rader som aldrig verkar ta slut är det som att lyssna på renaste guld. Som solglitter på vattnet.

* * *

Efter några minuters laborerande med en mer egentlig Bhankar verkar mästaren uttråkad. Det blir längre och längre mellan de melodiska idéerna; han shreddar medan han funderar och slänger sedan ut en kort fras, eller så hittar han en minimal skillnad mellan en rytmsträng och en melodisträng, som han demonstrerar i ganska många sekunder. I värsta fall fördriver han tiden med en Ravi Shankar-tihai – slumpar sig fram och drar helt enkelt ut på sista vändan i väntan på sam. Trots allt spelar han så bra att det aldrig blir tråkigt för lyssnaren: under rätt förutsättningar skulle Vilayat Khan kunna spela telefonkatalogen och ändå underhålla. Och rätt förutsättningar tillhandahåller sannerligen Akram Khan! Han är inte bara smakfull i både theka och solo utan får också ett ovanligt vackert sound ur trummorna. Tillsammans har duon skapat 74 minuters (ja, de slutar mitt i :) stabil underhållning som dock inte räcker till mer än tre stjärnor – med reservation för att skivan faktiskt växer™ ju mer man lyssnar på den: här finns sannerligen mycket att upptäcka, oavsett nivå.

VK


Från vänster till höger: Akram Khan, Vilayat Khan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s