Vilayat Khan: Bhairavi

Album: Raga Bhairavi. Sitar: Vilayat Khan.
Label: India Archive Music IAMCD001

■ ■ ■ ■ ■

Så här började en vacker saga: med ett anspråklöst broderi på omslaget till India Archives första skiva, början på Vilayat Khans ambitiösa Immortality Project. Man kunde inte önskat sig en bättre början. Bhairavi på ensam sitar, i 36½ minuts alap och 23 minuters jor utan jhalla. Precis som i hans nyligen utgivna Bilaskhani Todi på surbahar lyckas han här ta en ragini nedtyngd av århundradens sentimentalitet och obarmhärtigt strippa henne fullständigt naken. Och hon är så vacker!

Borta är Den Fruktansvärda. Khanen är muslim; sånt tror inte han på. Här är hon i stället rent intellekt. Bit för bit går han över henne, och beundrar henne från varje vinkel. Närgånget, och på håll. Och han gör mer än bara tittar: varenda kroppsdel – ett under av färg och form – ska dissekeras. Lågmält så att man knappt tänker på det vänder han och vrider på sin sitar och går igenom hela sitt register av tekniska finesser. Och han är verkligen väl utrustad. Men utrustningen står helt i ragans tjänst. Att han får andra halvan av jor att fungera, på papperet något av det mest olyssningsbara vi har i skivsamlingen (!), visar hur bra hans metod är. Med spetsade öron, och inget annat, lyssnar man, som en hare i soluppgången.

Det är det här särskilda sinnelaget som tilltalar oss så mycket hos Vilayat Khan. Denna hårdnackade vägran att hänfalla åt nostalgiska suckar och snyft; denna stolta mänsklighet. Denne gamle man som sitter på en vacker matta och visar oss det intellekt vi själva har under den sirliga ytan av metafysiskt mumbo-jumbo. Som gör oss den enda tjänsten, och i övrigt – när han är som bäst, vill säga (och det är han här) – frivilligt står tillbaka och låter musiken tala för sig själv.

En enda gång nickar han åt Den Fruktansvärda som sitter i första raden och lyssnar intresserat: i slutet av alap-alap, 34:43, böjer han till en ton som sticker av från det omgivande landskapet. Den följs inte upp. Hans balanssinne för tankarna till en Caldermobil.

calder

Det är bara vid sådana små sällsynta tillfällen som man verkligen saknar mannen Vilayat Khan. Faktiskt finns det bara ett till: just efter 26:45 i alap, när han markerar en sam med sin kära basröst. I övrigt har han lyckats. I övrigt är det inte Vilayat Khan på den här skivan, utan gudarna själva som spelar genom Vilayat Khan. Och de gudarna dör inte på länge än.

* * *

En saga för bra för att vara sann? Faktiskt inte. Äventyret skulle komma att fortsätta, och visa oss saker som förmodligen inte ens fanns i Vilayats eget bakhuvud när han började spela in. Men det började så bra, att även om det hade slutat här, hade odödligheten varit ett faktum. Om man ska vara ärlig hade den ju redan varit det i årtionden – men som grädde på moset är det här oslagbart, och ställer frågan på sin spets om vad som är grädde och vad som egentligen är mos. Och när sista tonen klingat ut, och man öppnar ögonen och tittar upp på scenen, står Den Fruktansvärda där bakom Vilayat Khan i alla fall. En ytterst egendomlig jor … faller på plats. Och ytterligare en natt kan läggas till handlingarna i en uråldrig kultur. Hon har sett många, många; ännu en musikant har passerat revy. Till och med Hon lär ha höjt på ögonbrynen åt hur bra han skötte sig.

VK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s