Anoushka Shankar: Anourag

Album: Anourag. Sitar: Anoushka Shankar, Ravi Shankar. Tabla: Bikram Ghosh, Tanmoy Bose. Mrdangam: Bikram Ghosh. Label: Angel 56969. (Shuddha Sarang, Puriya Dhanashree, Yaman Kalyan, Pancham se Gara etc)

■ ■

Favorit i repris: Anoushka Shankar gör en andra skiva med oimproviserande genomspelningar av små Ravi Shankar-kompositioner. Det är svårare att mobilisera någon indignation andra gången, så vi koncentrerar oss på omslaget.

På papperet är det bra. Det torde vara så här alla föreställer sig att Anoushka framlever sitt liv, på mage bland tjusiga kuddar – i mångas fantasi säkert väntade på pålägg, i andras lyssnande på Krishnarao Shankar Pandit, i verkligheten tittande på dyra DVD-boxar med en ask praliner inom räckhåll, på ryggen på en jättesköldpadda.

Ändå fungerar det inte. Ansiktet upptar bara 6 procent av Anourags totala omslagsyta jämfört med 47 procent på debutalbumet! Ett enormt slöseri med plats. Lustigt nog upptar Anoushka själv lika stor del av ytan på båda bilderna – 54 procent (det är sådant här som skrämmer en efter midnatt – inte sammanträffandet utan att man faktiskt räknade ut det) – men det är inte längre bara hennes bästa sida vi får se. Till exempel har hon alldeles för stora händer. Praktiskt när man ska spela sitar, men nu var det väl inte det det skulle handla om?

Att le är inte heller alls förföriskt, vilket drar ner intrycket ytterligare. Och vad finns det att dra på banden åt när man får ett omslag förstört av alldeles för mycket eyeliner?

Till sist: Anoushka torde vara den enda kvinna i världen som ser tjock ut i svart.

VK

PS: Ravi Shankar är själv med och plinkar i avslutande Pancham se Gara. Om det är inte mycket att orda, men det är intressant att det var i just den ragan Ravi själv en gång revolterade mot att tvingas bära en hel kulturell identitet (utomlands) på sina axlar. Revolten finns dokumenterad på portugisiska Sitar Master (Double Platinum 102025), och rekommenderas varmt – vi tror det är det bästa han gjort. Totalfreakout av denna superstenade indier! Han hade åtminstone drillats sedan barnsben av Allaudin Khan, och hade det att falla tillbaka på även i sin mest desperata stund; på något sätt tror vi att det märks.

Sådan taleem hade inte Anoushka, och henne revolt tog sig helt andra uttryck: den här utgivningen, som ändå aldrig fungerade, fasades ut till förmån för ren pop. Ändå vill vi bara krypa ner där bland kuddarna och krama om och spela skivor – Kishori, Vilayat Khan, Bahauddin Dagar! Och sedan, när det nästan blir morgon, tar vi fram de gamla trasiga inspelningarna med Krishnarao Shankar Pandit. Du skulle kunna vara en av oss, Anoushka, men tyvärr är det här the end of days.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s