Vilayat Khan: Bhankar

Album: Raga Bhankar. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1030

■ ■ ■

Bhankar, vad är det? Jo just det, en gammal raga som Azmat Hussein, Sharafat Hussein, Mansur, Limaye, Faiyyaz Khan och Chand Khan har sjungit på gamla inspelningar – helt olika. Ett namn, ett ord utan betydelse. Nja, inte riktigt, för Gwalior och Agra sjöng en variant lik Bhatiyar, Gwalior mer lik Lalit och Bhairav och Agra mer lik Vibhas. Alladiya Khan förde fram en variant som på papperet, men inte i praktiken, låg nära Gwaliors.

Vilayat Khans Bhankar – han är den enda som spelat in den på instrument – är olik alla andra. Utan att följa något exempel är den, mer än någon annan, en Bhankar bara till namnet.

Vad vi kan! Nej, allt detta står såklart i India Archives matiga CD-häfte. Lyle Wachowski har mobiliserat kritikerna Mohan Nadkarni och Ramesh Gangolli samt John Campana från Toronto; dessa räknar förutom de ovan nämnda upp Puriya, Purvi, Gauri (Bhairav-that), Kedar, Nand, Hamir, Puriya-Kalyan, Hindol, Pancham, Bhatiyari, Purba, Lalit Pancham, Vihang, Jait, Yaman och Gaud Sarang som ragor Vilayat citerar i sin 38-minuters-alap (utan jor). Tjugo ragor i CD-häftet allena. Ändå enas trion om att Vilayats Bhankar har en egen identitet, skönjbar mellan glimtarna.

Där håller vi inte med. Det är rikigt magstarka 38 minuter, men roliga att lyssna på när man är på det humöret: melodi efter melodi sys till lapptäcket och man förundras både över Vilayats iderikedom, hans höga smärttröskel (så mycket Marwa-thAt!) och det egendomliga i hela tilltaget. Varför har han spelat in det här? Att han gjort det på vax tidigare tyder på att han menar något med det. Vi förstår bara inte vad. Någon ragamala blir det inte, därtill är det för oordnat och beståndsdelarna otillräckligt artikulerade. Bhankar kan det inte vara – förutom i gat, där ragan visserligen fortfarande är mystisk men tydligt lik mycket av det som sjöngs in när förra seklet var ungt.

Det man i stället kan hålla med om är Nadkarnis omdöme ”a masterpiece of sculptured sound”. Bättre än Vilayat Khan spelar i den här serien kommer ingen att spela. När han under ett långt avsnitt i alap leker med långsamma, fallande meend i rader som aldrig verkar ta slut är det som att lyssna på renaste guld. Som solglitter på vattnet.

* * *

Efter några minuters laborerande med en mer egentlig Bhankar verkar mästaren uttråkad. Det blir längre och längre mellan de melodiska idéerna; han shreddar medan han funderar och slänger sedan ut en kort fras, eller så hittar han en minimal skillnad mellan en rytmsträng och en melodisträng, som han demonstrerar i ganska många sekunder. I värsta fall fördriver han tiden med en Ravi Shankar-tihai – slumpar sig fram och drar helt enkelt ut på sista vändan i väntan på sam. Trots allt spelar han så bra att det aldrig blir tråkigt för lyssnaren: under rätt förutsättningar skulle Vilayat Khan kunna spela telefonkatalogen och ändå underhålla. Och rätt förutsättningar tillhandahåller sannerligen Akram Khan! Han är inte bara smakfull i både theka och solo utan får också ett ovanligt vackert sound ur trummorna. Tillsammans har duon skapat 74 minuters (ja, de slutar mitt i :) stabil underhållning som dock inte räcker till mer än tre stjärnor – med reservation för att skivan faktiskt växer™ ju mer man lyssnar på den: här finns sannerligen mycket att upptäcka, oavsett nivå.

VK


Från vänster till höger: Akram Khan, Vilayat Khan.

And as the Sunlight Beams …

Album: Raga Jaijaivanti. Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Akram Khan. Label: India Archive Music IAMCD1010

■ ■ ■

Vad är det som gör att en så majestätisk raga kan låta så småputtrig i händerna på en så stor musiker? Vilayat Khan har alltid haft god hand med de stora melodierna, och Jaijaivanti är inte liten. Svaret är kanske att den kräver en långsammare behandling än Imdadkhani-traditionen (i Vilayats tappning) erbjuder. Antingen finns det inte tillräckligt med melodi i materialet för att räcka en hel CD, så fort som han går igenom den, eller också – mer troligt – är den för svår att ta fram för att han ska hinna i det här tempot. För det vi hör är inte bara en uppspeedad kopia av något som kunde ha varit konungsligt, utan Vilayat Khan som sitter och noodlar. Utan mycket till melodi sitter han och småspelar med Akram Khan, och resultatet passar – detta om något bevisar väl att det är en tveksam Jaijaivanti – bättre till gassande middagssol än efter mörkrets inbrott. Visst är det på sätt och vis oklanderligt, och visst är det roligt att höra dem så här, men det hade varit ännu roligare att höra dem lite annorlunda. Här hade det smakat med lite beenbaj. Lägg dock märke till att dessa resars noodlande och småspel räcker till tre hela stjärnor. Det är ingen dålig skiva.

Symptomatiskt nog har den en sällsynt felspelning: 14:51 in i vilambit.

VK

Vilayat Khan: Bhairavi

Album: Raga Bhairavi. Sitar: Vilayat Khan.
Label: India Archive Music IAMCD001

■ ■ ■ ■ ■

Så här började en vacker saga: med ett anspråklöst broderi på omslaget till India Archives första skiva, början på Vilayat Khans ambitiösa Immortality Project. Man kunde inte önskat sig en bättre början. Bhairavi på ensam sitar, i 36½ minuts alap och 23 minuters jor utan jhalla. Precis som i hans nyligen utgivna Bilaskhani Todi på surbahar lyckas han här ta en ragini nedtyngd av århundradens sentimentalitet och obarmhärtigt strippa henne fullständigt naken. Och hon är så vacker!

Borta är Den Fruktansvärda. Khanen är muslim; sånt tror inte han på. Här är hon i stället rent intellekt. Bit för bit går han över henne, och beundrar henne från varje vinkel. Närgånget, och på håll. Och han gör mer än bara tittar: varenda kroppsdel – ett under av färg och form – ska dissekeras. Lågmält så att man knappt tänker på det vänder han och vrider på sin sitar och går igenom hela sitt register av tekniska finesser. Och han är verkligen väl utrustad. Men utrustningen står helt i ragans tjänst. Att han får andra halvan av jor att fungera, på papperet något av det mest olyssningsbara vi har i skivsamlingen (!), visar hur bra hans metod är. Med spetsade öron, och inget annat, lyssnar man, som en hare i soluppgången.

Det är det här särskilda sinnelaget som tilltalar oss så mycket hos Vilayat Khan. Denna hårdnackade vägran att hänfalla åt nostalgiska suckar och snyft; denna stolta mänsklighet. Denne gamle man som sitter på en vacker matta och visar oss det intellekt vi själva har under den sirliga ytan av metafysiskt mumbo-jumbo. Som gör oss den enda tjänsten, och i övrigt – när han är som bäst, vill säga (och det är han här) – frivilligt står tillbaka och låter musiken tala för sig själv.

En enda gång nickar han åt Den Fruktansvärda som sitter i första raden och lyssnar intresserat: i slutet av alap-alap, 34:43, böjer han till en ton som sticker av från det omgivande landskapet. Den följs inte upp. Hans balanssinne för tankarna till en Caldermobil.

calder

Det är bara vid sådana små sällsynta tillfällen som man verkligen saknar mannen Vilayat Khan. Faktiskt finns det bara ett till: just efter 26:45 i alap, när han markerar en sam med sin kära basröst. I övrigt har han lyckats. I övrigt är det inte Vilayat Khan på den här skivan, utan gudarna själva som spelar genom Vilayat Khan. Och de gudarna dör inte på länge än.

* * *

En saga för bra för att vara sann? Faktiskt inte. Äventyret skulle komma att fortsätta, och visa oss saker som förmodligen inte ens fanns i Vilayats eget bakhuvud när han började spela in. Men det började så bra, att även om det hade slutat här, hade odödligheten varit ett faktum. Om man ska vara ärlig hade den ju redan varit det i årtionden – men som grädde på moset är det här oslagbart, och ställer frågan på sin spets om vad som är grädde och vad som egentligen är mos. Och när sista tonen klingat ut, och man öppnar ögonen och tittar upp på scenen, står Den Fruktansvärda där bakom Vilayat Khan i alla fall. En ytterst egendomlig jor … faller på plats. Och ytterligare en natt kan läggas till handlingarna i en uråldrig kultur. Hon har sett många, många; ännu en musikant har passerat revy. Till och med Hon lär ha höjt på ögonbrynen åt hur bra han skötte sig.

VK

Vilayat Khan odödlig

The Shining Sun of Sitar.
The Shining Sun of Sitar.

Död den 13 mars 2004, omgiven av nära och kära. Eller hur var det? Många spaltmeter har skrivits om Vilayat Khans ändå ganska okända privatliv. Som instrumentalist var han utan överdrift i en klass för sig; att han trots detta ibland led brist på erkännande var han stolt och bitter över på samma gång. När han väl fick utmärkelser tog han inte emot dem; när konkurrenter fick dem blev han rosenrasande. Inte ens den egna familjen kunde han hålla sams med. Men efter mars 2004 är allt detta glömt, eller koms på sin höjd ihåg med ett kärleksfullt leende på läpparna. Så snabbt anekdoterna bleknar bort intill minnet av hans musik!*

Vi har tittat närmare på de skivor som framtida lyssnare, på gott och ont, kommer att döma Vilayat Khan efter – professionellt inspelade på utländskt bolag som gav Vilayat själv full kontroll över produktion och repertoar. The Immortality Project är det informella namnet på en ambitiös serie på India Archive Music i New York:

En anledning till att vi som lyssnare gång på gång återvänder till Vilayat Khan är hans unika förmåga, när han verkligen koncentrerar sig, att presentera materialet helt utan det bagage av känslor som tynger ner varje raga. Vi har länge varit mer intresserade av den klassiska musikens förmåga inte att bygga upp känslor enligt rAsa-teori, utan att skala bort: en alternativ strömning som det alltid talas tyst om. Naturligtvis kan inte all musik vara på det viset, men Vilayat erbjuder ett perspektiv som alltid är intressant, och som i de sentimentala melodier vi vanligtvis har svårt att ta till oss – eftersom vi arbetar så hårt med att skära bort de bitarna ur vårt eget liv – är särskilt värdefullt.

Som ni kommer att märka klarar vi inte själva av att skriva som Vilayat spelar: särskilt inte så här kort efter hans död. Men det bjuder vi på.

VK

*) Ja, att bli ihågkommen både för anekdoter och lika klart lysande musik krävde sin man. :P

JV

Anoushka Shankar: Anourag

Album: Anourag. Sitar: Anoushka Shankar, Ravi Shankar. Tabla: Bikram Ghosh, Tanmoy Bose. Mrdangam: Bikram Ghosh. Label: Angel 56969. (Shuddha Sarang, Puriya Dhanashree, Yaman Kalyan, Pancham se Gara etc)

■ ■

Favorit i repris: Anoushka Shankar gör en andra skiva med oimproviserande genomspelningar av små Ravi Shankar-kompositioner. Det är svårare att mobilisera någon indignation andra gången, så vi koncentrerar oss på omslaget.

På papperet är det bra. Det torde vara så här alla föreställer sig att Anoushka framlever sitt liv, på mage bland tjusiga kuddar – i mångas fantasi säkert väntade på pålägg, i andras lyssnande på Krishnarao Shankar Pandit, i verkligheten tittande på dyra DVD-boxar med en ask praliner inom räckhåll, på ryggen på en jättesköldpadda.

Ändå fungerar det inte. Ansiktet upptar bara 6 procent av Anourags totala omslagsyta jämfört med 47 procent på debutalbumet! Ett enormt slöseri med plats. Lustigt nog upptar Anoushka själv lika stor del av ytan på båda bilderna – 54 procent (det är sådant här som skrämmer en efter midnatt – inte sammanträffandet utan att man faktiskt räknade ut det) – men det är inte längre bara hennes bästa sida vi får se. Till exempel har hon alldeles för stora händer. Praktiskt när man ska spela sitar, men nu var det väl inte det det skulle handla om?

Att le är inte heller alls förföriskt, vilket drar ner intrycket ytterligare. Och vad finns det att dra på banden åt när man får ett omslag förstört av alldeles för mycket eyeliner?

Till sist: Anoushka torde vara den enda kvinna i världen som ser tjock ut i svart.

VK

PS: Ravi Shankar är själv med och plinkar i avslutande Pancham se Gara. Om det är inte mycket att orda, men det är intressant att det var i just den ragan Ravi själv en gång revolterade mot att tvingas bära en hel kulturell identitet (utomlands) på sina axlar. Revolten finns dokumenterad på portugisiska Sitar Master (Double Platinum 102025), och rekommenderas varmt – vi tror det är det bästa han gjort. Totalfreakout av denna superstenade indier! Han hade åtminstone drillats sedan barnsben av Allaudin Khan, och hade det att falla tillbaka på även i sin mest desperata stund; på något sätt tror vi att det märks.

Sådan taleem hade inte Anoushka, och henne revolt tog sig helt andra uttryck: den här utgivningen, som ändå aldrig fungerade, fasades ut till förmån för ren pop. Ändå vill vi bara krypa ner där bland kuddarna och krama om och spela skivor – Kishori, Vilayat Khan, Bahauddin Dagar! Och sedan, när det nästan blir morgon, tar vi fram de gamla trasiga inspelningarna med Krishnarao Shankar Pandit. Du skulle kunna vara en av oss, Anoushka, men tyvärr är det här the end of days.