Balachander, Balachander

Album: Veena VirtuosoVeena: Balachander. Mrdangam: R Ramesh. Label: King World Music Library 5119. Innehåll: St Thyagarajas ”evvarE rAmayya” i Gangeyabhushani och ”pAhi rAma dUta” i Shadvidhamargini

■ ■ ■ ■ ■

Det nya omslaget: det gamla var svart och dubbelt så snyggt

Inspelningar där Balachander spelar med dåliga trummisar är det ont om. Dåliga inspelningar är desto vanligare. Här handlar det dock om en bra (1982-japansk) inspelning av en bra trummis, R Ramesh, med en tani nästan lika smakfull och avslappnad som Sivaramans. Och det smittar – i Ramesh sällskap känns faktiskt nästan Balachander själv riktigt lugn och fin.

På sätt och vis är det här den ultimata Balachander-inspelningen. Rejält med alapana, lång kriti, med mycket pallavispel. (Första spåret är på 50 minuter, andra på 25.) Mer än på andra inspelningar märks det hur formulaisk han var, men man accepterar det, för att han spelar så vackert, och så unikt, att man vill njuta av varje ton. Som vågor över en sandstrand slår Gangeyabushani, söderns Jog, i all Balachanders långsamhet, över öroren. Och här finns också överraskningar: ett inte alls indiskt spelsätt, nästan ett arpeggio, får vara med några sekunder. Det är hur roligt som helst att lyssna; en sorts raga-bhava som bara Balachander får fram.

Med så enkla medel att man blir avundsjuk. En riktigt stor del av alapana är uppbyggd runt en enda underbar fras, som han verkar kunna variera i det oändliga – större delen av resten bygger han runt ytterligare en enda fras. Och de – destillerade från kritin – är inte vilka som helst, utan verkar skräddarsydda för att packa så mycket upplevelse så möjligt i minsta möjliga material. Som VK brukar säga har den indiska kulturen aldrig ryggat för insikten att vägen till människans hjärta går genom hjärnan. Balachander har hittat den som få andra.

Långt in i kritin kommer man fortfarande på sig med att tänka att så här roligt får man inte ha. Hela tiden spelar nämligen både veena och mrdangam precis som man vill. Variationerna är minimala, men tar aldrig slut. Det bubblar och vibrerar om varenda ton: för Balachander har the magic touch. Det som under andra fingrar hade blivit banalt blir oerhört mäktigt – en skiva som får en att lova bot och bättring, som framkallar en stark lust att rensa i skivhyllan.

Är man bekant med Balachander förstår man varför en sådan här CD, alltigenom utsökt, är ett måste. Är man det inte skulle det här vara ett utmärkt ställe att påbörja den långa resa som oundvikligen slutar med halvtrasiga privatinspelningar – men Veena Virtuoso är av någon anledning för länge sedan utgången. Det är som att själva gudarna missuppfattat någonting: Balachander måste dö, försvinna från jordens yta, för att kunna spela på den himmelska mattan, men skivan måste inte bort härifrån för att få stå i den himmelska hyllan. Den var ju serietillverkad och fanns i många exemplar.

JV

En reaktion på ”Balachander, Balachander

  1. I skrivande stund är Veena Virtuoso inte mer utgången än Beyoncés Dangerously in Love. Det är bara det att man måste lära sig japanska för att kunna beställa den från King Records, och det orkar väl inte jag heller (en snygg produktlinje man går miste om). Men för all del, det är bara roligt med lite cranks som skriver. Det handlar ju trots allt om Balachander!

    VK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s