Old Folks Boogie

”Om du sätter på radion idag sjunger nio av tio bara i vilambit ektal även om det är skrivet i tilwada, adachautal, sawai och så vidare. Tempot är också nere på nästan bara hälften av originalet. Vi har behållit originalet.”
– Jal Balaporia blir intervjuad av Shivani Saxena

Album: La tradition lyrique du khyâl 4. Sång: Jal K Balaporia. Bakgrundssång: Ramesh Panchal. Tabla: Dilip Deshmukh. Label: Makar Records MAKCD012. Innehåll: Yaman (vilambit tilwada, ”langarvA turaka jina chhuvo”, ektal tarana), Desh (vilambit tilwada, trital chauturang), Kafi (trital tappa), Bhairavi (ashtapadi i tal pashto)

■  ■  ■  ■  ■

Det här är skivan som får en att slänga av sig hörlurarna på kontoret och ropa ”Fan vad jag älskar pensionärer!” Inget harmonium, ingen sarangi, bara Jal Balaporias torrt knarrande, lite darriga gammelmansröst, och tyst i bakgrunden hans student; Dilip Deshmuks relativt enkla tabla och en dränkande tanpura – som efter ungefär en kvarts vilambit, först i Yaman och sedan i Desh, brister ut i det som är skivans verkliga raison d’être – de snabba numren. Jal Balaporia har en fantastisk repertoar med Gwalior-kompositioner – här levererar han till exempel en chaturang i Desh med härlig text om ragan (”atikomala”) – och ljudet när han anstränger sig för att uttala så tydligt det bara går in i vansinnestempo är bland det ljuvligaste vi hört på skiva: ett löfte om att det kan vara helt okej att åldras.

Men Yaman är ändå större. Det börjar redan i vilambit när han med N (R)G R N-D-P kommer med nya fräscha idéer om vad Yaman kan vara. Det här gör bara de riktigt stora: smäller till med fraser som man direkt registrerar som Yaman, men som inte låter som något man hört förut, och som man aldrig skulle kommit på om man så fick tusen år på sig. (Detta fortsätter främst i taranan – vi skulle vilja se den lyssnare som inte blir förvånad över att det här faktiskt är Yaman.) Balaporias prestation är en av tre sådana vi hört, tillsammans med Nikhil Banerjee i Todi (undangömt på någon utgången Musican Heritage of India-volym, överstyrt så det förslår) och Kishori Amonkar i Nand (outgiven).

Tappan i Kafi kan man hoppa över (är det ens en tappa?). Tvärt emot vad man kan tro är gamla sångare ofta bäst i snabbt material: rösten är för darrig för de riktigt långa tonerna. Trots dessa sätter vi fem stjärnor. Vilambit i Desh, Yaman och Bhairavi (där han sjunger en ashtapadi) lyses nämligen upp så starkt av feststämningen i drut och tarana att alla problem är som bortblåsta. Till och med Panchal som försvinner bakom tanpuran och ett litet trainwreck i taranan i Yaman vänds till något positivt. En av de allra bästa skivor Makar givit ut och den mest värdefulla.

Vad vi vet blev det här Balaporias enda inspelning. Helt oerhört! En sådan ”Gwalior stalwart”!

JV

Panchamkauns varnar för : Rashid Khans försök till samma tarana, på Romantic Raga (Music Today CDA 95031). Han som skulle vara en generations stora hopp – och så ger han upp innan han ens kommer till antaran? Samma misstag gör Amanat & Fateh Ali Khan på tjusiga Raag se ghazal tak från EMI Pakistan. Tarana, som vi tror att alla en gång behärskade, framstår mer och mer som ett mästarprov.

Update: Krishnarao Shankar Pandits son, Laxman Krisharao Pandit, har repriserat stora delar av den här skivan på en obskyr inspelning – inklusive taranan! Läs mer här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s