Balachander, Balachander

Album: Veena VirtuosoVeena: Balachander. Mrdangam: R Ramesh. Label: King World Music Library 5119. Innehåll: St Thyagarajas ”evvarE rAmayya” i Gangeyabhushani och ”pAhi rAma dUta” i Shadvidhamargini

■ ■ ■ ■ ■

Det nya omslaget: det gamla var svart och dubbelt så snyggt

Inspelningar där Balachander spelar med dåliga trummisar är det ont om. Dåliga inspelningar är desto vanligare. Här handlar det dock om en bra (1982-japansk) inspelning av en bra trummis, R Ramesh, med en tani nästan lika smakfull och avslappnad som Sivaramans. Och det smittar – i Ramesh sällskap känns faktiskt nästan Balachander själv riktigt lugn och fin.

På sätt och vis är det här den ultimata Balachander-inspelningen. Rejält med alapana, lång kriti, med mycket pallavispel. (Första spåret är på 50 minuter, andra på 25.) Mer än på andra inspelningar märks det hur formulaisk han var, men man accepterar det, för att han spelar så vackert, och så unikt, att man vill njuta av varje ton. Som vågor över en sandstrand slår Gangeyabushani, söderns Jog, i all Balachanders långsamhet, över öroren. Och här finns också överraskningar: ett inte alls indiskt spelsätt, nästan ett arpeggio, får vara med några sekunder. Det är hur roligt som helst att lyssna; en sorts raga-bhava som bara Balachander får fram.

Med så enkla medel att man blir avundsjuk. En riktigt stor del av alapana är uppbyggd runt en enda underbar fras, som han verkar kunna variera i det oändliga – större delen av resten bygger han runt ytterligare en enda fras. Och de – destillerade från kritin – är inte vilka som helst, utan verkar skräddarsydda för att packa så mycket upplevelse så möjligt i minsta möjliga material. Som VK brukar säga har den indiska kulturen aldrig ryggat för insikten att vägen till människans hjärta går genom hjärnan. Balachander har hittat den som få andra.

Långt in i kritin kommer man fortfarande på sig med att tänka att så här roligt får man inte ha. Hela tiden spelar nämligen både veena och mrdangam precis som man vill. Variationerna är minimala, men tar aldrig slut. Det bubblar och vibrerar om varenda ton: för Balachander har the magic touch. Det som under andra fingrar hade blivit banalt blir oerhört mäktigt – en skiva som får en att lova bot och bättring, som framkallar en stark lust att rensa i skivhyllan.

Är man bekant med Balachander förstår man varför en sådan här CD, alltigenom utsökt, är ett måste. Är man det inte skulle det här vara ett utmärkt ställe att påbörja den långa resa som oundvikligen slutar med halvtrasiga privatinspelningar – men Veena Virtuoso är av någon anledning för länge sedan utgången. Det är som att själva gudarna missuppfattat någonting: Balachander måste dö, försvinna från jordens yta, för att kunna spela på den himmelska mattan, men skivan måste inte bort härifrån för att få stå i den himmelska hyllan. Den var ju serietillverkad och fanns i många exemplar.

JV

Old Folks Boogie

”Om du sätter på radion idag sjunger nio av tio bara i vilambit ektal även om det är skrivet i tilwada, adachautal, sawai och så vidare. Tempot är också nere på nästan bara hälften av originalet. Vi har behållit originalet.”
– Jal Balaporia blir intervjuad av Shivani Saxena

Album: La tradition lyrique du khyâl 4. Sång: Jal K Balaporia. Bakgrundssång: Ramesh Panchal. Tabla: Dilip Deshmukh. Label: Makar Records MAKCD012. Innehåll: Yaman (vilambit tilwada, ”langarvA turaka jina chhuvo”, ektal tarana), Desh (vilambit tilwada, trital chauturang), Kafi (trital tappa), Bhairavi (ashtapadi i tal pashto)

■  ■  ■  ■  ■

Det här är skivan som får en att slänga av sig hörlurarna på kontoret och ropa ”Fan vad jag älskar pensionärer!” Inget harmonium, ingen sarangi, bara Jal Balaporias torrt knarrande, lite darriga gammelmansröst, och tyst i bakgrunden hans student; Dilip Deshmuks relativt enkla tabla och en dränkande tanpura – som efter ungefär en kvarts vilambit, först i Yaman och sedan i Desh, brister ut i det som är skivans verkliga raison d’être – de snabba numren. Jal Balaporia har en fantastisk repertoar med Gwalior-kompositioner – här levererar han till exempel en chaturang i Desh med härlig text om ragan (”atikomala”) – och ljudet när han anstränger sig för att uttala så tydligt det bara går in i vansinnestempo är bland det ljuvligaste vi hört på skiva: ett löfte om att det kan vara helt okej att åldras.

Men Yaman är ändå större. Det börjar redan i vilambit när han med N (R)G R N-D-P kommer med nya fräscha idéer om vad Yaman kan vara. Det här gör bara de riktigt stora: smäller till med fraser som man direkt registrerar som Yaman, men som inte låter som något man hört förut, och som man aldrig skulle kommit på om man så fick tusen år på sig. (Detta fortsätter främst i taranan – vi skulle vilja se den lyssnare som inte blir förvånad över att det här faktiskt är Yaman.) Balaporias prestation är en av tre sådana vi hört, tillsammans med Nikhil Banerjee i Todi (undangömt på någon utgången Musican Heritage of India-volym, överstyrt så det förslår) och Kishori Amonkar i Nand (outgiven).

Tappan i Kafi kan man hoppa över (är det ens en tappa?). Tvärt emot vad man kan tro är gamla sångare ofta bäst i snabbt material: rösten är för darrig för de riktigt långa tonerna. Trots dessa sätter vi fem stjärnor. Vilambit i Desh, Yaman och Bhairavi (där han sjunger en ashtapadi) lyses nämligen upp så starkt av feststämningen i drut och tarana att alla problem är som bortblåsta. Till och med Panchal som försvinner bakom tanpuran och ett litet trainwreck i taranan i Yaman vänds till något positivt. En av de allra bästa skivor Makar givit ut och den mest värdefulla.

Vad vi vet blev det här Balaporias enda inspelning. Helt oerhört! En sådan ”Gwalior stalwart”!

JV

Panchamkauns varnar för : Rashid Khans försök till samma tarana, på Romantic Raga (Music Today CDA 95031). Han som skulle vara en generations stora hopp – och så ger han upp innan han ens kommer till antaran? Samma misstag gör Amanat & Fateh Ali Khan på tjusiga Raag se ghazal tak från EMI Pakistan. Tarana, som vi tror att alla en gång behärskade, framstår mer och mer som ett mästarprov.

Update: Krishnarao Shankar Pandits son, Laxman Krisharao Pandit, har repriserat stora delar av den här skivan på en obskyr inspelning – inklusive taranan! Läs mer här.

Padma Bhushan Veena S Balachander

La VinaGammal LP: La vina de S Balachander. Veena: Balachander. Mrdangam: Krishnamurty. Disques Esperance ESP 165510 (”Meru Samana” av St Thyagaraja i Mayamalawagowla)

■ ■ ■ ■ ■

––– När får den indiska klassiska musiken sitt avant-garde?
––Vi var på besök i Västerås; VLT:s kulturredaktör, frijazzkonnässören, lutade sig tillbaka i länstolen med en kopp Earl Grey. Vad som låg på skivtallriken minns vi inte, men inte var det skivan han fått av oss någon vecka tidigare.
––– Fick inte du en skiva av oss?
––Vi ställde honom mot väggen. Han skruvade på sig och medgav att han tyckte skivan var, som han sade, ”jobbig”.

Skivan var La vina de Balachander. Prestige de la musique extraeuropéenne – ett bra namn – hette Disques Esperances ambitiösa världsmusikserie när det begav sig, på LP-tiden, en serie som gärna kunde få komma tillbaka på CD. La vina de S Balachander var L’inde volume 6, i sällskap med bland andra MS Gopalkrishnan och Nikhil Banerjee. Balachander spelar Mayamalavagowla, på A-sidan ragam-tanam och på B-sidan Thyagarajas ”mEru samAna”, pliktskyldigt kompat av den inte helt identifierade Krishnamurty.

Och det här är Balachander när han är som mest utblommad. Jobbigt till och med för den mest inbitne noisejazzlyssnare – och det är det som är Balachanders mirakel: att han lyckas göra det – det! – inom ramarna för Mayamalavagowla. För medan klassisk musik i Europa aldrig varit speciellt snävt definierad, har man definierat den i Indien som baserad helt på raga. (Och skulle någon bryta med traditionen och börja göra annat skulle man bara säga att han spelar europeisk postmodern musik – i sådan skala kan det bara finnas ett avantgarde, och tåget har ju redan gått.) En enda felspelning hittar vi: 13:05 i alapana, i övrigt är allt kontrollerade explosioner, och vi menar det nästan bokstavligt. Så här låter ingen annan karnatisk musik. Krishnamurty har ett solo, och Balachander kompar det som Ravi Shankar: håller takten på en talam-sträng. Det är inte bara snyggt, det är klass.

faksimil
Balachander hade en spalt i någon tidning, som vi inte vet vilken det var, där han skrev av sig om Swati Tirunal. Kul kanske för svenska läsare att bli påminda om Bofors. Bilden här är ett faksimil av spalten som JV totat ihop. Originalbilden, som vi hittade på nätet för länge sedan, är liten och svårläst men ni kommer till den om ni klickar på faksimilet.

1927 fick den indiska klassiska musiken sitt avant-garde. 1990 hade det spelat sig in i nirvana, och fick inga efterföljare. Men däremellan hann det med en hel del sådana här skivor, och på 80-talet hann det också med avsevärd ikonoklasm: Semmangudi Srinivasa Iyer gav ut en bok med 1800-talskompositioner av Swati Tirunal, och Balachander såg rött; Swati Tirunal hade minsann aldrig skrivit en enda ton musik, utan det var Semmangudi som skrivit det här själv, och nu tillskrev en äldre kompositör sina skapelser för att automatiskt göra dem historiska! Balachander var självlärd, Semmangudi traditionens själva apex, och det var väl där skon klämde, men där många (om det nu funnits några andra över huvud taget) hade stannat vid ståndpunkten att Swati Tirunal inte skrev musik, gick Balachander ett steg längre: Swati Tirunal hade aldrig funnits:

The non-person “Swati Tirunal-hoax”, the one who-never-existed, the fictitious figure fraudulently foisted on the music-world, not only distorts “history”, but also defrauds “posterity”.

Except those few perpetrators and promoters alive now, the entire “country” need not hang its head down in shame for no fault of it.

When we are so much concerned about a “temporary” fraud & cheat like the “Bofors” and thus are taking national remedial measures to set it right, can we ever allow a “permanent” fraud & cheat like “Swati” to exist and survive?

Och då var Swati Tirunal ingen obskyr komponist utan självaste kungen av Travancore från 1829 till 1846, inte bara kung utan maharaja.

Balachander försökte få tingsrätten i Madras att tvinga utgivarna, National Book Trust, att dra tillbaka upplagan, men den gubben gick förstås inte. Då började han istället skriva en egen bok om Swati, eller rättare sagt en bok om Semmangudis bok, som skulle heta Ezhudinaar puthakathai kilappinaar boothathai, ”Han skrev en bok och släppte ut anden ur flaskan” (bara titeln väl värd en skål) – men dog försökandes. En S Swaminathan, som läst boken i manuskript, meddelar att Balachander (som faktiskt hunnit med ett dussintal filmer också) däri kallar sig själv för ”Sydindiens Alfred Hitchcock”.

Precis som det egensinniga veenaspelet fick ikonoklasmen inga efterföjare. Oss veterligt finns det ingen religiös kult kring Balachanders minne, och om vi hade möjlighet skulle vi starta en.

JV