Skolastiskt intermezzo

Bok: South Indian Vina Tradition & Individual Style
Av: Karaikudi Subramaniam
Förlag: Wesleyan University Press (1985)

Precis som med sitaren i norra Indien finns det olika spelstilar från olika landsändar också hos den sydindiska veenan. En av de mer välkända är Karaikudi-stilen, från Karaikudi i Tamil Nadu, som blev jättestor med bröderna Subbarama & Sambasiva Iyer (1883/8–1936/58), men som sedan dess upprätthållits av kvinnor (Subbaramas dotter Lakshi Ammal, hennes dotter Rajeswari Padmanabhan, hennes dotter Sreevidhya Chandramouli och Samabsivas elev Ranganayaki Rajagopalan) men som då och då låtit bra även i händerna på lumpna utbölingar som Raghunath Manet. Rajeswaris lillebror, Karaikudi Subramaniam, gör inget större väsen av sig i skuggan av alla dessa kvinnor, men nu har vi läst hans doktorsavhandling, en kluns på 750 sidor: South Indian Vina Tradition & Individual Style, där han forskar på inte minst sig själv. Lite lustigt, kan tyckas – hade oppositionen verkligen tillräckliga fackkunskaper för att upptäcka tänkbara pikar i någon rivals riktning?

Äsch, Subramaniam är en gentleman ut i fingertopparna! Men ”a gentleman and a scholar”, det vete sjutton. Av de 750 sidorna upptas den allra största delen av transkriptioner av ”viribOni” varnam och ”shankarinIvani” i Begada av Subbaraya Shastri (1803–1862) i inspelningar av Mysore Doreswamy Iyengar och sångaren Tanjore Viswanathan, samt en ”viribOni” av Subramaniam och en ”shankarinIvani” av Karaikudi Sambasiva Iyer. Transkriptionerna är nämligen ohyggligt noggranna och genomförda både i europeisk notation, sargam, mer detaljerad sargam (med grafiskt inritade gamaka) och en egen helgrafisk notation. Data härifrån kvantifieras och jämförs mellan musikerna.

Dock inte till någon större nytta. Några slutsatser blir det inte tal om, mer än att stilarna skiljer sig åt något, att det finns utrymme för personlig prägel, att de har mycket gemensamt och att kompositionerna i stort är gemensamma. Arbetet är alltså vetenskapligt meningslöst – grundtanken var att jämföra veena från Andhra Pradesh, Mysore, Tamil Nadu och Kerala, vilket hade varit betydligt matnyttigare, men blev för stort – och som sagt helt renons på polemik. Så efter några hjärtskärande vackra foton ur familjealbumet, en del intressanta släktträd över Mysore- och Karaikudi-stilarna, några ögonkast på jättetranskriptionerna och en dålig historisk exposé (varför?) som bara drar ner helhetsintrycket, är det enda som återstår lite ”pleasant Italian restaurant talk”.

JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s