Skolastiskt intermezzo

Bok: South Indian Vina Tradition & Individual Style
Av: Karaikudi Subramaniam
Förlag: Wesleyan University Press (1985)

Precis som med sitaren i norra Indien finns det olika spelstilar från olika landsändar också hos den sydindiska veenan. En av de mer välkända är Karaikudi-stilen, från Karaikudi i Tamil Nadu, som blev jättestor med bröderna Subbarama & Sambasiva Iyer (1883/8–1936/58), men som sedan dess upprätthållits av kvinnor (Subbaramas dotter Lakshi Ammal, hennes dotter Rajeswari Padmanabhan, hennes dotter Sreevidhya Chandramouli och Samabsivas elev Ranganayaki Rajagopalan) men som då och då låtit bra även i händerna på lumpna utbölingar som Raghunath Manet. Rajeswaris lillebror, Karaikudi Subramaniam, gör inget större väsen av sig i skuggan av alla dessa kvinnor, men nu har vi läst hans doktorsavhandling, en kluns på 750 sidor: South Indian Vina Tradition & Individual Style, där han forskar på inte minst sig själv. Lite lustigt, kan tyckas – hade oppositionen verkligen tillräckliga fackkunskaper för att upptäcka tänkbara pikar i någon rivals riktning?

Äsch, Subramaniam är en gentleman ut i fingertopparna! Men ”a gentleman and a scholar”, det vete sjutton. Av de 750 sidorna upptas den allra största delen av transkriptioner av ”viribOni” varnam och ”shankarinIvani” i Begada av Subbaraya Shastri (1803–1862) i inspelningar av Mysore Doreswamy Iyengar och sångaren Tanjore Viswanathan, samt en ”viribOni” av Subramaniam och en ”shankarinIvani” av Karaikudi Sambasiva Iyer. Transkriptionerna är nämligen ohyggligt noggranna och genomförda både i europeisk notation, sargam, mer detaljerad sargam (med grafiskt inritade gamaka) och en egen helgrafisk notation. Data härifrån kvantifieras och jämförs mellan musikerna.

Dock inte till någon större nytta. Några slutsatser blir det inte tal om, mer än att stilarna skiljer sig åt något, att det finns utrymme för personlig prägel, att de har mycket gemensamt och att kompositionerna i stort är gemensamma. Arbetet är alltså vetenskapligt meningslöst – grundtanken var att jämföra veena från Andhra Pradesh, Mysore, Tamil Nadu och Kerala, vilket hade varit betydligt matnyttigare, men blev för stort – och som sagt helt renons på polemik. Så efter några hjärtskärande vackra foton ur familjealbumet, en del intressanta släktträd över Mysore- och Karaikudi-stilarna, några ögonkast på jättetranskriptionerna och en dålig historisk exposé (varför?) som bara drar ner helhetsintrycket, är det enda som återstår lite ”pleasant Italian restaurant talk”.

JV

Anoushka

Album: Anoushka. Sitar: Anoushka Shankar. Tabla: Bikram Ghosh, Arup Chattopadhyay. Angel cdc 7243 5 56729 2 6 (Puh! Bairagi, Tilak Shyam, Kirwani, Charukeshi osv)

Visst är jag heterosexuell. Men jag måste säga att jag förstår många svenska mäns dragning till Indien som ett land av vackra kvinnor. Från persiskt bildsköna brahminflickor till speciellt chokladbruna tamilskor med breda, platta näsor och käkpartier av ren urkraft går en obruten linje av bländande skönhet – alltid dekorerad med stora vita eller rödgula blommor, med renaste guld och med gnistrande juveler.

Och vackrast av alla är Anoushka Shankar. Det perfekta ansiktet på framsidan, sängkammarblicken rakt in i kameran, handen som sensuellt smeker halsen, Photoshopglansen i de svimfärdigt bruna ögonen och sminket, tjockt och vackert; på baksidan med sitaren över knät, guld och diamanter runt anklarna, runt halsen, i öronen, i håret, i näsan och mellan ögonen. En spetstopp med silvertråd, draperad i gyllene siden – också själva CD-trycket andas lyx med djupblå arabesk. Issey Miyake-plymerna inuti häftet tar ner denna lyx på jorden och ställer skivan bredvid Notorious Kim i hyllan, men att det är vackert är inget att diskutera.

En gång har vi recenserat Anoushka förut, och tidsbrist och mensvärk drog oss då i polemik med en amerikansk astronom (inte Tholen, även om jag använde lite av hans argumentationsteknik). Våra bråkmejl från julen 2002 är rolig läsning och intressant: mellan raderna verkar det nämligen som om även han tycker att skivan är dålig, och bara gillar att det är en ung snygg tjej som spelar. Vi hoppar in när jag blir sjukt otrevlig:

I personally enjoy the slow alop sections. As for the negative comments posted here, I don’t know what their problem is. I wonder if they even listened to this CD before venting their malicious garbage.

I made the negative review; you’re erroneously presupposing that I have a problem. You, on the other hand, have problems spelling “alap”. And I listened to the CD. Unlike you, I have listened to many hundred other Indian classical CDs with which to compare it.

Han svarar, långrandigt (då är det här ändå en digest):

Ever since I saw Ravi Shankar perform at the Monterrey Pop Festival in 1967, I have been a fan if Indian classical music. I had many vinyl albums by Ravi Shankar and other artists and now I have many CDs. I am not a musician nor do I claim to be an expert on Indian classical music. There’s no requirement that a person must be an expert on the genre before they can post a review. Music, after all, is an art form that is intended for everyone. Whether someone appreciates one kind of music or another or one artist or another is a very personal thing and everyone has a right to their own opinion about whether a particular CD is worthwhile or not. I think you’ll agree with what I said that one of the problems with Anoushka’s music, at least as published on her CDs, is the way she has consistently modified the raga form by shortening the alap to make the raga overall shorter, more jazzy, and more appealing to the general audience.

Regarding her success, yes, the fact she’s a beautiful young woman and the daughter of the most famous Indian musician in the world has undoubtedly helped a great deal. And, yes, I’m quite sure that you’ve heard other sitarists play in person or in your CD collection who are better musicians. But I think you’re being overly critical of Anoushka. An artist who becomes famous and popular isn’t always the most talented or deserving. In fact, I can cite you many examples of untalented musicians who are famous and popular, such as in rap music. There’s also a tendency for purists like yourself to get hung up on the credentials of an artist and whether they’ve “paid their dues”. A good example of this is Andrea Bocelli. Many opera purists claim that he’s not that good, although he’s hugely popular and, to my ear and that or millions of other fans, sounds very good indeed. So, there’s really no accounting for fame. The fact of the matter is that Anoushka is a very competent sitarist and is steadily improving. I saw her again this October with Panditji [!] in Seattle at Benaroya Hall and was once again impressed with her developing virtuosity. You may not agree, but maybe you have never seen her in person. Here’s a comment from an Indian friend of mine named Ravathi:

People in India were really impressed with her when Panditji was accompanied by Anoushka Shankar in February 1999, when she played solo for a brisk composition in South Indian raga Charukesi.

Is everyone in Delhi too stupid to realize that she’s really a lousy sitarist? Yes, I think maybe you are the one with the problem! Also, I think you’re not giving her credit for the fact that, along with her esteemed father, she’s done a great deal to popularize Indian classical music in the West. Of course, her contribution is only beginning as compared to her father’s lifetime achievement, but he’ll soon be retiring from the world stage and she is his chosen successor. You may think that this is just crass commercialism, but I think it’s been very beneficial to the people of India by promoting a better understanding and appreciation of their culture. As a fan of Indian classical music, you should be happy about this, otherwise the music you love might be an obscure and unfamiliar genre in the West.

Finally, I think you need to learn more about proper etiquette in letter writing and how to disagree respectfully with someone. Also, the tactic you chose of attacking the opponent and questioning his credentials rather than addressing the matter of debate, i.e., whether Anoushka is good or not, is a very weak and unconvincing way to win an argument.

Puh! Tur att vi själva är mer kärnfulla, och inte alls vill diskutera Andrea Bocelli:

There’s no requirement that a person must be an expert on the genre before they can post a review.

True … but it’s not a requirement that they like the CD either (!).

Is everyone in Delhi too stupid to realize that she’s really a lousy sitarist?

No – and neither does everyone like her in Delhi (!). Anyway, she is not a ”lousy sitarist” … however:

I think that you’re not giving her credit for the fact that, along with her esteemed father, she’s done a great deal to popularize Indian classical music in the West.

You’re right. That’s not what I’m doing at all. Instead, I’m criticising the way she has presented it. I don’t think she should be exempt from criticism, and probably both views have their respective merits.

As a fan of Indian classical music, you should be happy about this, otherwise the music you love might be an obscure and unfamiliar genre in the West.

!?

Anyway, if it wasn’t for your remarks on my (albeit then anonymous) person (“what their problem is”), we wouldn’t have this situation. Also, if I had read them at another time of the month, I’m sure we wouldn’t have this situation either. After looking at your photo on your web site, you seem like a very nice man and I’m sorry I got so mad at you.

Där vann vi över honom! Vi fick näst intill flörta, men nu är han i alla fall inte så förtjust i Anoushka längre:

Thank you for your very polite and intelligent reply. I’m glad I replied to your first e-mail rather than ignore it. It seems like we don’t really have much of a disagreement. The main thing is that we share a love of Indian classical music. Anoushka does have some issues in the way she has presented it in her CDs so far, particularly Anourag. Hopefully she’ll do some more formal, less commercial compilations in future CDs. I believe she’s a competent musician with moments of virtuosity and other times showing her immaturity as an artist. But, having seen her first at the Womad concert here about four years ago when she was only 18 and then twice over the past two years at Benaroya Hall, I think she is steadily improving and is very serious about the responsibility she’s been given as her father’s heir apparent. Hopefully, with hard work and dedication, she’ll someday approach the stature of her father as a sitarist and composer. That remains to be seen, but she certainly does not disappoint in live performances even now. I also agree that she should not be immune from criticism. You may find it interesting that Anoushka sent me an e-mail about a year and a half ago thanking me for my favorable comments about her Anourag CD. I got a sense that she was relieved that someone finally said something positive about it because most of the comments posted were negative at that point in time. I really think that she pays attention to feedback about her work and is open to criticism.

Since you’re no longer an anonymous person, I’m also sorry that I hurt your feelings with my “what their problem is” comment. You also seem like a nice person and I wish you well.

* * *

Men tillbaka till debutalbumet. Den unga snygga har väl en sitarteknik som är helt okej. En Ravi Shankar-sitar är svårspelad – det är inte bara att böja som på en Vilayat Khan-modell, utan här måste man ta i ordentligt. Visst finns det på Anoushka ett par artefakter som är gränsfall till felspelningar, men det är inte tekniken som saknas. Inte heller är det kardinalfel på ragadari. Materialet är i och för sig till hundra procent Ravi Shankar 1a, med Ravis egen Bairagi och Tilak Shyam och Kirwani som han själv importerat söderifrån – inte melodier där han heller direkt brukar göra plats för något musikaliskt djupsinne. Men Anoushka håller sig alltid inom ramarna.

Nej, det som saknas är improvisatorisk skicklighet. Inte för att upplägget ger tillfälle att visa mycket sådan: Tilak Shyam och Kirwani är 90 procent gatkari, och inte vilken gatkari som helst heller: det är genomkomponerade melodier (av Ravi Shankar) med stark karaktär av snabba skalövningar upp och ner, på sin höjd improviserade genom att långa, färdiga block fogas till större enheter. Inte mer. (Och de trodde inte vi skulle märka något? Det säger en del om vilken publik de siktar på.) Om man tar dem för vad de är är Tilak Shyam trevligast – den påminner om en snirklig tillana med till exempel avsnitt på sju och fem takter med bara snabba trioler (24:8). Alltför intressant eller musikaliskt är det inte, och något släktskap med den lilla aochar hon river av inför var och en finns egentligen inte heller. En skiva med uteslutande sådana små sitarövningar, i samma anda som man gör varnam- och tillanaskivor söderöver, skulle kunna bli riktigt trevlig.

Bairagi däremot har både alap och jor, och de är verkligen dåliga. När jag satte i skivan inför recensionen ville jag gilla henne – så blödig är jag – men det går inte; det är verkligen patetiskt. Inte är det dåligt för en nybörjarelev, men nybörjarelever ska inte göra skivor och inte marknadsföras som superstjärnor. En långsam gat kan hon spela ganska snyggt så länge hon håller sig till den, men improvisationer kring temat klarar hon inte. (Detsamma gäller mellantinget Charukeshi.) En aochar är vad hon har kapacitet för. Under sådana här förutsättningar spelar det ingen roll att Bikram Ghosh smattrar som aldrig förr och är överdådigt inspelad – skivan avslutas med Ravi Shankars ”Pratham Prem” (som en recensent i Indien kallat ”some Piloo-based mish mash” – hej, astronomen) med snabb och melodisk tabladuett.

Eftersom man inte ska sparka på den som ligger – och Anoushka ligger väl framför en hemmabioanläggning i miljonklassen och äter praliner och tittar på dyra DVD-boxar – reproducerar jag inte de fem ”dikter” hon skrivit till CD-häftet. Nej, jag vill att hela recensionen ska läsas i ljuset av att Anoushka Shankar är, eller åtminstone var på Anoushka-tiden, en toppentjej innerst inne, med en genuin kärlek till klassisk musik och ett nyfiket sinne för annat än praliner och parfym. Man blir bara så orolig att framgången stigit henne åt huvudet, så att vi aldrig får de där skivorna av en 45-årig Anoushka Shankar som spelar Malkauns med en timmes alap. Men jag ska köpa alla Anoushkaskivor så länge hon är ung och vacker eller så länge jag fortfarande hoppas.

VK