Balachander: Immortal Sounds of the Veena

Album: Immortal Sounds of the VeenaVeena: Balachander. Mrdangam: SV Raja Rao, Karaikudi Mani. Kanjira: Harishankar. Ghatam: Vikku Vinayakram. Label: Oriental Records ORI/AAMS CD 119. Innehåll: ”Manasa Etulortune” av St Thyagaraja i Malayamarutham, ”Ihamay Sugam” av Kotishvara Iyer i Gamanasrama, ”Anandamrutha” i Amruthavarshini av Dixitar, ”Sree Valli Devasenapathy” av Papanasam Sivan i Natabhairavi

■ ■ ■ ■

Först spelar Balachander två låtar med Harishankar och SV Raja Rao. ”Manasaa Etulortune” får alapana, ”Ihamay Sugam” får hela behandlingen med ragam-tanam och trumsolo; Balachander är så långt nere i basen han kan komma och rumsterar om som en elefant i porslinslagret, och plötsligt gör Oriental ett jätteklipp upp till Himalaya. Han spelar så hårt ibland – ofta – att man bara väntar på att en sträng ska gå av. I Malayamarutham får vi mängder av den speciella ”Balachander-tonen”, som man inte vet om det är en låg rishab eller för hög shadja.

Och trummorna smattrar på: en i varje högtalare. De är dåligt inspelade och tyst mixade, vilket är riktigt synd, eftersom de är så bra spelade: tanin är så bra, Harishankar så bra, att det blir milt lyssningsbart trots soundet och panoreringen.

Sedan stressas vi igenom två låtar till med Vikku och Karaikudi Mani.*  ”Anandaamrutha” körs igenom rakt upp och ned, summariskt (med mycket fokus på första raden) och excentriskt behandlad som allt annat på skivan, och vi kan inte nog betona hur snabbt det känns som att allting går här. ”Sree Valli Devasenapathy” har ragam-tanam och trumsolo.

Tekniskt är Balachanders Natabhairavi lika bländande som Malayamarutham. Varenda gamak sitter där den ska, lika imponerande i det höga tempot som det riktigt låga. I början av skivan shabashade man till allt som oftast (försök bara sitta tyst när första raden, ”Manasa Etulortune”, får alla tänkbara och några ganska otänkbara variationer) – vid det här laget är man mer eller mindre tillintetgjord och skakar gapande på huvudet, kallsvettig, medan virtuosen spelar ut hela sitt register. En galen skiva, från början till slut, där södra Indien känns främmande även för den insatte.

Trots många och stora brister får Immortal Sounds of the Veena fyra stjärnor eftersom den är en nödvändig och uppfriskande påminnelse om att det är, eller åtminstone var fram tills för inte så länge sedan, fullt möjligt att verkligen vara larger than life.

JV

*) CD:n måste vara en återutgivning av två kassetter?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s