Balachander: Immortal Sounds of the Veena

Album: Immortal Sounds of the VeenaVeena: Balachander. Mrdangam: SV Raja Rao, Karaikudi Mani. Kanjira: Harishankar. Ghatam: Vikku Vinayakram. Label: Oriental Records ORI/AAMS CD 119. Innehåll: ”Manasa Etulortune” av St Thyagaraja i Malayamarutham, ”Ihamay Sugam” av Kotishvara Iyer i Gamanasrama, ”Anandamrutha” i Amruthavarshini av Dixitar, ”Sree Valli Devasenapathy” av Papanasam Sivan i Natabhairavi

■ ■ ■ ■

Först spelar Balachander två låtar med Harishankar och SV Raja Rao. ”Manasaa Etulortune” får alapana, ”Ihamay Sugam” får hela behandlingen med ragam-tanam och trumsolo; Balachander är så långt nere i basen han kan komma och rumsterar om som en elefant i porslinslagret, och plötsligt gör Oriental ett jätteklipp upp till Himalaya. Han spelar så hårt ibland – ofta – att man bara väntar på att en sträng ska gå av. I Malayamarutham får vi mängder av den speciella ”Balachander-tonen”, som man inte vet om det är en låg rishab eller för hög shadja.

Och trummorna smattrar på: en i varje högtalare. De är dåligt inspelade och tyst mixade, vilket är riktigt synd, eftersom de är så bra spelade: tanin är så bra, Harishankar så bra, att det blir milt lyssningsbart trots soundet och panoreringen.

Sedan stressas vi igenom två låtar till med Vikku och Karaikudi Mani.*  ”Anandaamrutha” körs igenom rakt upp och ned, summariskt (med mycket fokus på första raden) och excentriskt behandlad som allt annat på skivan, och vi kan inte nog betona hur snabbt det känns som att allting går här. ”Sree Valli Devasenapathy” har ragam-tanam och trumsolo.

Tekniskt är Balachanders Natabhairavi lika bländande som Malayamarutham. Varenda gamak sitter där den ska, lika imponerande i det höga tempot som det riktigt låga. I början av skivan shabashade man till allt som oftast (försök bara sitta tyst när första raden, ”Manasa Etulortune”, får alla tänkbara och några ganska otänkbara variationer) – vid det här laget är man mer eller mindre tillintetgjord och skakar gapande på huvudet, kallsvettig, medan virtuosen spelar ut hela sitt register. En galen skiva, från början till slut, där södra Indien känns främmande även för den insatte.

Trots många och stora brister får Immortal Sounds of the Veena fyra stjärnor eftersom den är en nödvändig och uppfriskande påminnelse om att det är, eller åtminstone var fram tills för inte så länge sedan, fullt möjligt att verkligen vara larger than life.

JV

*) CD:n måste vara en återutgivning av två kassetter?

Ständigt denna DN

Dagens Nyheter publicerar en ”essä” av Jan Häll om just nu unisont hyllade gladjazzaren Keith Jarrett. Vars favoritinstrument … visar sig vara tabla! (Nej, Häll, det är piano!) Och som har varit på konsert:

Vid ett tillfälle hade han deltagit i en stor klassisk festival i Stuttgart, där han spelat en av Samuel Barbers pianokonserter. En av kvällarna hade han avvikit från festivalen och i stället gått och lyssnat på några nordindiska musiker, en far med tre söner, som spelade på annat håll i staden. Och när han hörde dem och såg hur de, fullkomligt avspända, satt på scenen och log mot varandra blev han nästan sjuk av längtan – det var en fulländad uppvisning i vad sant musicerande innebar, något … den klassiska musikvärlden tycktes ohjälpligt avskuren från.

Argh!

De här ”nordindiska musikerna” kan vi identifiera som Amjad Ali och hans söner Ayan & Ajan och Shafat (tabla). Som ju inte är kända för att tillsammans presentera fulländade uppvisningar i sant musicerande.

Vad är tråkigast?

Journalistiken – att man kan få kallas ”fulländad musiker” utan att förtjäna att nämnas med namn, så länge man är indier, även i Sveriges största morgontidning?

Musiken – att äpplena numera faller så långt från trädet? (Det här trädet har självt fått ben – enterna kommer!)

Eller publiken – att äpplena ändå får den uppskattning de får av Keith Jarrett och en allmänhet som går på äpplenas egna reklambilder?

Vi förstår inte varför det lockar så att se musiken som ett avslutat helt. Konsumera i dag — i morgon kan det vara för sent.

JV