Jaijaivantis triumf

Album: Raga Jaijaivanti. Been: Asad Ali Khan. Pakhawaj: Mohan Shyam Sharma. Label: Nimbus Records NI5601. Innehåll: Shuddha Jaijaivanti (utan komal gandhar): ”Jaya Malrani”

■ ■ ■ ■ ■ ■

Den här inspelningen, undangömd bakom ett anonymt omslag på brittiska Nimbus Records som ständigt går i konkurs, är en bedrift av det slag man annars bara hör berättas om i sagor. Första gången du hör den är det fantastiskt att nå ”Jaya Malrani” efter en hel timmes alap, för Asad Ali Khan har verkligen spelat en hel times alap som bygger upp till just den här dhamarn och ingen annan; när han väl når fram faller alla bitarna på plats som i ett gudomligt pussel. Nog för att du vid det laget dunkat huvudet i golvet av dyrkan i en timmes tid – ändå från hans allra första ton, som åker över hela greppbrädan ner till lägsta madhyam och kanske är världens bästa inledning alla kategorier – men först när dhamarn börjar förstår du till fullo vilken musiker han är, vilken sannskyldig ustad.

Och nästa genomlyssning, när du lärt dig ”Jaya Malrani” och kan relatera varje fras till vad som komma skall, den blir överjordisk.

Och vad han gör med denna lilla ”Jaya Malrani” ska vi knappt tala om. Så långsamt och vackert börjar den efter intensiv jhalla, som efter ett åskväder när luften är fuktig och solen kommer fram; och han spelar igenom den rakt av, gång på gång, innan han låter bomben falla: en gamakfras som bara blir längre och längre varje gång han återkommer till den, så att man till slut inte vet vart man ska ta vägen. Det här är över och bortom den vanliga indiska musikupplevelsen, en klassiker för all tid. Aldrig har Jaijaivanti, ”segrarens seger”, andats så mycket triumf. Inte minst är det en seger över Nimbus Records: de som förstört så många skivor med sitt eländiga trumljud med på tok för mycket reverb, kunde inte förstöra den här, för en pakhawaj bara vinner på ekot. När Mohan Shyam Sharma tar små solon, och spelar långa kompositioner som avslutas med jättetihai, i det här dånande trumljudet som nästan överröstar Asad Ali, är det som att han trummar Nimbus över ruinens brant. Heja Sharma! Varje gång de träffar ettan samtidigt och allt stannar upp – stannar också hjärtat.

Du kan ha hört en hel del dhrupad, men kommer ändå att förbluffas av en sådan här fullträff. Bara gapa och tänka att det här inte finns i verkligheten. Det ställer många gamla berättelser och väldigt mycket modern dhrupad i en annan dager att det faktiskt gör det.

JV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s