Karaikudi?

Album: Veena Recital II: Temple Melodies & Rhythms. Veena: Raghunath Manet. Mrdangam: Umayalpuram Sivaraman. Label: Frémeaux & Associés FA 430 (2 CD). Innehåll: ”Moha-Lahiri” varnam i Kapi av Kunnakudi Venkatarama Iyer, ”vAtApi gaNapatim bhajEham” av Dixitar i Hamsadhwani, ”nAdalOluDai” av Thyagaraja i Kalyanavasantam, ”himagiri thanayE” av Muthiah Bhagavatar i Shuddhadhanyasi, tillana i Dhanasri; ragam–tanam–kriti ”saravaNa bhava” av Papanasam Sivan i Madhayamavathi, Tillana av Manet

■ ■ ■ ■ ■

Jag har ett speciellt förhållande till den här skivan. Det var min första veenaskiva och överhuvudtaget som en uppenbarelse av den otroliga kraft som ligger i den karnatiska musiken och inte behöver tas fram: Manet och Sivaraman sitter bekvämt tillbakalutade och småspelar sig igenom två 40-minutersskivor – utan några stora åthävor, någon tillstymmelse till brådska och helt utan att någonsin riktigt ta i – för en estetisk totalupplevelse.

Långt senare skulle jag komma att försvara Veena Recital II på rec.music.indian.classical mot en hätsk fransman som vägrade ge med sig i sin kritik fast han aldrig hört skivan. Mitt brott var att jag i ett inlägg nämnt Manet före den store Balachander och på så sätt uppfattades ha tillskrivit den svarte musikern högre status. Att det var som svar på en förfrågan om bra tillgängliga veena-skivor (inte gamla out of print-utgåvor av Balachander på obskyr indie-label – det har var före tillgänglighetsexplosionen!), och att jag uttryckligen ordnat min lista från nybörjarintroduktion till finsmakargodbitar hjälpte inte ett spår. Inte heller att Bosma, oj, förlåt, fransmannen, själv misslyckats med att rekommendera en enda CD, med eller utan Balachander. Efter ett korthugget och nervöst ordkrig, omgivet av indiernas nervpirrande tystnad, lyckades jag skaka honom av mig med hänvisning till Manets repertoar, som jag menade (och det menar jag uppriktigt) är utmärkt för nybörjare.

Men visst kan man förstå en viss indignation. Raghunath Manet har haft mycket fuffens för sig. Och eftersom han kommer från Pondicherry, en gammal fransk koloni, har mycket av det utspelat sig i Franrike. Tydligen har han – han dansar bharatanatyam och kuchuppudi – marknadsfört sig som ”Indiens Nurejev”. Fusionkonserter hör till vanligheterna.

Här spelar han dock föredömligt. Hans bakgrund är Karaikudi – upplärd av Kaumati Shankara Iyer, Rajeswari Padmanabhan och Ranganayaki Rajagopalam – men i spelet finns egentligen varken Rajeswaris extrema eftertanke och finkänsla eller Ranganayakis råstyrka. Det är deras gamaka han använder, men inte alls på samma sätt. Hans veena har en mycket torr, kort ton, och han använder rytmsträngar sparsamt, lågmält och taktfast. Det ska sägas att av alla veenaskivor jag lyssnat på är den här bland dem som på papperet låter minst som vokalmusik, men den enda som jag faktiskt lyssnat några sekunder på i tron att det var en sångare jag hörde. Och bredvid spelar Sivaraman som bara han kan – en av en handfull verkliga häxmästare på mrdangam som finns på skiva – med sina karakteriskta tempofluktuationer. Han trummar enormt varierat och lyfter otaliga melodislingor med ett genommusikaliskt slag på varje ton. Ibland knackar han fram små solon bakom melodin, men utan att gå över eller ens i närheten av gränsen. Hans eget solo är tio minuter långt, kolugnt, och aldrig det minsta onyanserat, och håller lyssnaren på helspänn precis hela tiden. Sällan eller aldrig här veena och mrdangam ensamma och utan krusiduller låtit så bra som här.

Kanske ska man ge fransmannen lite rätt: kanske är Manets ragam–tanam inget djupmusikaliskt underverk. Men att höra en kvarts solospel på detta tystlåtna, nästan otillräckliga instrument, efter den övertygande första skivan, är att bli vänligt inställd till Manet för all framtid och att kapitulera inför hans självförtroende. Som återigen inte är något som märks i skryt (just här) utan i anspråkslöshet. I tilltron till musiken.* Och efter den lilla ragamalika han drar igenom i slutet på tanam finns det inget i hela världen som skulle kunna få mig att sätta något annat än fem stjärnor. S-SG-P-S i tre oktaver mitt i Madhayamavathi. Inte ens den ganska ansträngda korta tillana som avslutar skiva två.

Kul förresten med ”vAtApi gaNapatim bhajEham” och ”nAdalOluDai” för att representera Dixitar och Thyagaraja är kul. En tungsint, elefantlångsam Thyagaraja efter en sprallig Dixitar ställer klichéerna om kompositörerna på huvudet.

JV

*) En religiös tilltro. Utan att säga något annat om Manets skiva och musikalitet – det märks att den är en produkt av ”the heartland of the Hindu faith”, där den här högkulturen är självklar och tryggt kan tas för given. Så här kan inte en nordindier spela.

VK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s