”The Belief That Criticism Is Inherently All-Encompassing”

Matt Taylor

Häromdagen landade Europeiska rymdorganisationens rymdsond Philae på kometen ”67P/Churyumov–Gerasimenko”. Ett stort steg, får en anta, för europeisk rymdfart.

En brittisk fysiker som hette Matt Taylor som hade jobbat med projektet gav intervjuer iförd en skrikig mjukporrskjorta med lättklädda kvinnor på. Chris Plante och Arielle Duhaime-RossThe Verge sågade hans skjorta under rubriken ”I Don’t Care If You Landed a Spacecraft on a Comet, Your Shirt is Sexist and Ostracizing”.

Som så ofta när det handlar om sexism lät läsarstormen inte vänta på sig.

Idag svarar Chris Plante under rubriken ”Why I’m Most Critical of the Things I Love”, med underryckaren ”Criticism Doesn’t Mean We Hate Something – In Fact, It’s the Opposite”. Några stycken slår verkligen huvudet på spiken:

There is one type of reply to the piece that most concerns me and that I want to dissect. It’s the belief that criticism is inherently all-encompassing, that disliking part of something means a critic dislikes the whole. And worse, that if someone or something receives negative criticism, it is spoiled for the remainder of history.

These are some of the accusations I’ve received: I hate science, I hate progress, I hate men, and that now no one will remember this space landing. None of this is true.

Though I wrote a critical piece about Taylor’s shirt, I am not excluded from appreciating Taylor as a scientist, or the Philae landing as a profound act of human intelligence. Nor does it mean the landing is forever tarnished by what I wrote, along with incredible support of my colleague Arielle Duhaime-Ross. Writers can be egotists, but no one is crazy enough to think an op-ed is bigger than this decade-long experiment in space.

The hope of a critic is that their work inspires readers to have conversations …

… As humans, we criticize because we care deeply about things.

VK

Harmonium, godtaget

I oktobernumret av Sruti skriver syd- och nordindiska sångerskan Sakuntala Narasimhan om orgelns olika status i nord och syd. ”What I am trying to probe is the reason for the instrument gaining acceptance in Hindustani music but not in Carnatic music, despite the emergence in the latter of other keyed instruments (saxophone, clarionet, even electronic keyboard)”.

Det är en knepig fråga och Narasimhan kommer inget svar på spåren. Men vilken inledning:

At a sangeet sammelan, I heard a beautiful rendering on the harmonium by Ravindra Katoti, one of the leading instrumentalists of Karnataka. The raga was Vachaspati, adapted from the Carnatic scale, but the melody flowed, with adequate and intricate gamakas of the right kind to please even the fussiest of north Indian purists.

Det är väl ändå inte sant?

Någon?

Ännu en antik juvel från Vilayat Khan

The Star-Studded World of Vilayat Khan

Gammal LPThe Star-Studded World of Vilayat Khan (1976). Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Kishan Maharaj. Label: HMV ECSD 2772. Innehåll: Alhaiya Bilawal (teental), Puriya (teental).

■ ■ ■ ■ ■

Så här bra var inte den senaste sitarskivan du lyssnade på! Det kan vi säga många gånger, och det lär vi göra också, genom åren, när vi lyssnat på en gammal inspelning med ustad Vilayat Khan. Den här gången säger vi det för att vi lyssnat på The Star-Studded World of Vilayat Khan med Kishan Maharaj på tabla.

Här är det Alhaiya Bilawal och Puriya: kan det lova bättre? Två stora, grundläggande ragor och en bra tabliya. Under sådana förutsättningar har Vilayat Khan så gott som alltid levererat, och det här är inget undantag. Tjugo minuter på varje sida känns betydligt längre.

I Alhaiya Bilawal hör vi Vilyat Khan när han är som bäst. Den lättsamma ragan låter sig spelas i varje skrymsle och vrå på greppbrädan, och Vilayat är överallt. Mjukt och glimrande vackert. Det är tjugo minuter sextio minuter solljus genom lövverket, glitter på mälarevatten, bladguld som böjs och snirklas framför ögon och öron – allt man hade önskat sig av hans Jaijaivanti på India Archive. Finns här någonsin en onspirerad noodling avslutas den säkert som amen i kyrkan med en meend så översvallande sagolik att vi hamrar ner fem stjärnor på tantgentbordet. Inget är som den balansakten, och från och med andra lyssningen lyfter den varje ton på skivan.

Puriya däremot är en knepig raga, och det vi får av Vilayat är en knepig musik. Här är det inte riktigt lika lätt att spela, och det hörs; det är inte lika lätt att lyssna. Han gör det heller inte lätt för sig, utan spelar så gott som hela tiden i halsbrytande tempo. Det är ingen tour-de-force â la Shree på India Archive men det är inte heller meningen; det är tydligt att det hela är tänkt som en 20-minutersmotvikt till Bilawal, och som sådan är den närmast perfekt.

Det vi bara måste gapa åt, på båda sidorna av skivan, är hur Vilayat kunde ladda allt med bhava. Han kan mala på med shadja aldrig så länge, och vi är ändå ett med Puriya eller Bilawal, fast det bara är en enda ton. Visst, det behövdes mycket spel i världsklass för att försätta oss där. Visst, det är det musiken är till för, skapt för, finslipad för i årtionden av några av Indiens skarpaste hjärnor. Ändå, lyssnande för tredje gången i rad på Vilayats jhalla i Puriya, känns det otänkbart att någon annan musiker lyckats så genomgående med det i högt tempo som Vilayat Khan. Som vi har gnällt på jhalla genom åren gnäller vi aldrig, aldrig på Vilayat Khans.

* * *

Alhaiya Bilawal and PuriyaThe Star Studded World of Vilayat Khan är en gammal LP, men finns återutgiven på dagens Saregama som Alhaiya Bilawal and Puriya. Många gamla skivor ur HMV:s katalog finns återutgivna så här oigenkännliga, med nya omslag och nya titlar.

Det skulle vi kunna gnälla på, det också – föredra att de paketerats likadant nu som då, igenkännliga, respekterande arv och historia. Men vi får vara glada att katalogen i alla fall används, och når några öron. När de här Bilawal och Puriya spelades in på 70-talet föreställer vi oss att de inte tänkte i studion att musik av sådan här kaliber kommer att vara ett minne blott om 40 år. På sätt och vis hade de ju rätt, eftersom vi fortfarande kan lyssna på den idag – gapa, hamra på tangentbordet och det kan ni också.

Or art thou but a reader of the mind, a false creation,
Proceeding from the heat-oppressèd brain?

VK

Några intryck av Stockholm Sangeet Conference 2014

Janaki Rangarajan

Ibland kan en människa på scen framstå som larger than life. Bokstavligt talat större. Den scennärvaron har Janaki Rangarajan på Södra Teatern den 28 september, på 2014 års Stockholm Sangeet Conference: det är som att det är en monumental staty som fått liv och dansar bharatanatyam framför oss.

Med det menar vi inte att hon är två meter lång, eller att elda på kontroversen kring ”weight control in ballerinas”. Vi menar att ett människa på scen ibland kan framstå som bokstavligt talat larger than life: ett huvud blir ett större huvud, med större ansikte, större ögon; en hand blir en större hand; och så vidare hela vägen. Då det är så fasligt lätt att bli missförstådda på internet har vi tagit oss friheten att illustrera detta med en infograf:

Bharatanatyam: längre, tjockare, större.

Och det är alltså figur 3 som avses. Det är en effekt som får en att sätta sig rakt i stolen, så att säga. Vi har nog bara sett den hos rockstjärnor förut.

Att Janaki Rangarajan har den stjärnstatusen är inte att ta miste på. Vi som brukar tjata om att vi inte gillar dans – och så sitter vi här och gillar inte bara dans, utan en hel lång koreografi på temat Svadhinabhartruka ur Gita Govinda som framförs nästan helt och hållet sittande på golvet. När vi tjatar om att vi inte gillar dans kanske det ibland handlar om att vi inte kan ett dyft om dans, och vi förstår inte vad som händer här, men vi vet att vi sitter trollbundna och följer varje handrörelse, varje huvudrörelse, varje ögonrörelse med blicken. Från början, till slut. Vill knappt ens blinka.

Så ska vi sent omsider sammanfatta våra intryck av Stockholm Sangeet Conference 2014 gör Janaki Rangarajan ett av de största. Den andra höjdpunkten är sarangimästaren Kamal Sabri, som med stor auktoritet drar igång en imponerande alap i raga Patdeep. Ingen kan undgå att höra att instrumentet är gjort för musiken: varje fras och varje ton kan göras hur långa som helst, så långa som den musikaliska idén behöver, och Kamal Sabri drar full nytta av det.

Från denna eteriska öppning tar han och Suranjana Ghosh på tabla oss på en resa över magisk, mycket långsam matta tal, via ektal och teental till en explosiv urladdning bortom Patdeep. Kamal Sabris tAnbazi är helt otrolig (och sarangi är av allt att döma ett mycket svårspelat instrument), och vi får mycket av den, men till slut spelar han bortom även den – sarangin blir rytm mer än melodi.

Två musiker som inte är vana att spela ihop men som improviserar tillsammans och har roligt på scen; en konsert av det slaget som lär ha varit fantastisk PR för indisk musik på 60-talet när hippies väntade sig att bli strukna medhårs av någon meditativ guru men istället fick rena uppvisningar av Ravi Shankar och Ali Akbar Khan.

Det måste kännas bra för arrangörerna att satsa på att få hit två storstjärnor och få så full utdelning. Vi får hoppas att dagens stockholmare tar intryck och börjar gilla indisk klassisk musik precis som 60-talets hippies i USA. Själva börjar vi ju nästan gilla dans.

* * *

Sarod är ett instrument vi inte precis har kärleksbombat genom åren. Redan 2004 tyckte vi det var för tyst för att kunna ackompanjeras av tabla, att trummorna måste hållas tillbaka för mycket och inte kommer till sin rätt, och på den vägen har det varit – senast i fjol var det samma ljud i skällan.

För två år sedan spelade K Sridhar på Stockholm Sangeet Conference, och då svalde vi med hull och hår. I år är det Sudeshna Bhattacharya, som inte har samma tur. Vi upptäcker ännu ett problem med sarodens svaga ljudstyrka: den är inte bara svår att kompa utan svår att micka upp. Tonen är dynamisk, med svagt sustain och mycket kraftigare attack. För att få fram hela tonen kan man behöva vräka på så högt i högtalarna att attacken blir olidlig för öronen. På årets Sangeet Conference förtar det tyvärr intrycket av Sudeshna Bhattacharyas Bhimpalasi. Under sådana förutsättningar känns en jhalla som ett kok stryk.

Abhijit Banerjee hade flugit in för att kompa, vilket vi tror uppskattades. Tjusigt solo och flott jhaptal av en stor tabliya.

* * *

Vi lämnar SSC 2014 med en bild på kvällens konferencier, som kanske inte presenterade sig men också gjorde stort intryck.

Konferenciern

En norrman, lät det som, med glimten i ögat.

JV

En anledning att rösta på Feministiskt initiativ

F!

Insändare i senaste numret av Sruti (september, nr 360).

VK

The Dancer’s Appearance

A few articles on dance and dancers have appeared in Sruti in the recent months. In those articles, mention is not made of general appearance of a dancer.

Dances have visual appeal and hence if the dancers maintain their figure, it would be aesthetically pleasing to the viewers. Dancers generally have to watch their figure so that they appear attractive on stage.

A ballerina in the West who is 5’6″ weighs no more then 105 lbs or so. If the ballerina weighs more than the limit, she is out of luck to dance. Even the dancers in the background in a ballet should conform to the prescribed standards. Of course, there is no need to follow those Western standards in the Indian context.

Still, it is imperative [vilken argumentationstitan] that Indian dancers should strive to stay slim and trim. After a certain stage, a dancer who does not want to continue dancing on stage could take to teaching.

In recent years, dance costumes, pleasant orchestral music, with good lighting and sound systems, have improved – which signify positive trends.

KS Ramanamurthy
Bangalore

Utkanten av Rudra-veena: Anant Bedekar

Anand Bedekar

Gammal singel: Instrumental Classical. Rudra-veena: Anant Bedekar. Label: EMI 7EPE 1568 (1972). Innehåll: Malkauns (alap/jor)

■ ■ ■ ■

Låt oss börja med att säga att vi inte själva har ett exemplar av denna mycket sällsynta sjutummare med Anant Bedekar på Rudra-veena. Vi har hittat den på en MP3-blogg* och tyckte den kunde vara rolig att ”bedöma”.

Så här sammanfattas kultartisten på rudravina.com:

Born in a family of music lovers, Anant Bedekar also played the sitar and the surbahar. His music, he said, was neither in the dhrupad nor in the khyal style. His expressive playing technique and the singular sound of his been made him an original beenkar at any rate, unjustly condemned to obscurity. In this segment, he plays on a massive instrument made in 1960 by Makanlal Roy in Calcutta.

Och det är samma segment EMI gav ut på EP. Vi gissar att så hemskt många inspelningar inte cirkulerar. Tyvärr.

För Bedekar är bra. Musiken må vara varken dhrupad eller khyal, men vems är det, utom en renlärig dhrupadiyas? Ska man som instrumentalist spela ”khyal” får man väl vara någon riktig Kirana-traditionalist. Om man undrar var han kom ifrån ska han ha varit elev till Laxmanrao Chavan, vars far Balvantrao Chavan var elev till Bande Ali Khan i Gwalior.

Det är all information som finns om Anant Bedekar på internet. Som han framstår här påminner han mest om Asad Ali Khan, med ett jawarisurrande twang på var och varannan ton. Det är ett rent nöje att lyssna på – hade det varit betydligt längre hade det kunnat bli femstjärnigt – men särskilt avvikande låter han inte. Om det musikaliska innehållet finns faktiskt inte jättemycket att säga då det är så litet, och situationen så onormal: en alap och en jor i Malkauns ska sammanfattas på sex minuter var.

Istället kan vi väl reflektera lite, så här mitt i natten, över inspelad musik nu och då. Å ena sidan har vi idag ett enormt överdåd, med timme efter timme av Malkauns i alla tänkbara och obegripliga tappningar bara något musklick bort. Å andra sidan föreställer vi oss automatiskt – ”det var bättre förr” – att det inte fanns så herrans mycket rat bland det man hade att spisa 1972.

Å tredje sidan är en 45-varvare med Anant Bedekar kort. Två gånger sex minuter; den är kort. Å fjärde sidan räcker var och en av de minuterna till att försätta en i precis lika mycket Malkauns som vilken CD som helst. Men till syvende och sist kommer man inte ifrån att 70-talsrasikan fick sitta framför skivspelaren och vända sida var sjätte minut hela kvällen. För det måste väl vara så man lyssnade på Anant Bedekar när det begav sig: på repeat.

RK, NK

*) Det är bara att googla. Så många andra relevanta träffar på Anant Bedekar lär ni inte få.

I utkanten av surbahar: Kartick Kumar

Beyond Surbahar

Album: Beyond Surbahar. Surbahar: Kartick Kumar. Label: RPG CDNF 150788. Innehåll: Bilaskhani Todi, Yaman, Abhogi Kanada

■ ■ (■)

I vårt projekt ”Utkanten av surbahar” där vi lyssnar på surbahar utanför mittfåran har vi avverkat renlärigt Senia-beenbaj och surbahar-jugalbandi från Benares. Den här gången skymtar vi väl ändå mittfåran där borta någonstans, när vi sätter Ravi Shankar-eleven Kartick Kumars Beyond Surbahar i CD-spelaren.

(Det är alltså samme Kartick Kumar som är pappa till Niladri ”el-zitar” Kumar, och samme Kartick Kumar som satt upp en konsert för tio sitarer och en annan för 31 stycken.)

CD-häftet beskriver hur han kom att börja spela surbahar:

After playing a sitar concert at Miraj in the early seventies, pandit Kartick Kumar chanced upon an old surbahar which had not been used for a long time. He tuned it to check its quality and was persuaded to play on it, resulting in an impromptu concert at the nearby tomb of ustad Abdul Karim Khan, as an homage to the great ustad. By the time the highly evocative recital ended in the early hours of the morning, the audience comprising of connoiseurs and some of the famed instrument makers of Miraj were in tears of joy. So moved by the divine music were those craftsmen that, unbeknownst to the artists, they laboured for a year thereafter to lovingly craft a beautiful surbahar, and presented it to panditji in Mumbai wtih conviction that he was born the play and do justice to the instrument.

En fin historia, som får anses bekräftad av den Bilaskhani Todi som inleder Beyond Surbahar. Inspelad live under banyanträdet vid Matrimandirtemplet i Auroville klockan halv fem på morgonen i maj 1976. En Todi som börjar bra – och fortsätter himlastormande. När Kartick Kumar ger sig hän på bassträngen låter det som fjärran åskmuller.

En naturkraft.

Det är som när man hörde Imrat Khan för första gången, eller ZM Dagars Rudra-veena.

Stor, stor surbahar från en musiker som tydligen gjort sig känd på instrumentet för etablissemanget i Miraj, men inte på skiva.

Banyanträdet vid yogatemplet Matrimandir, där underverket spelades in.
Banyanträdet vid yogatemplet Matrimandir, där underverket spelades in.

Denna magiska Todi räcker i en halvtimme. Ett till huvudnummer finns det på skivan, en Abhogi Kanada från en konsert i Mumbai 1987, men det finns ju varken på kartan eller i verkligheten att någon ska kunna göra samma musikaliska intryck i Abhogi Kanada som Kartick Kumar gjorde i Bilaskhani Todi 1976. Alla ragor har inte den potentialen. Många inspelningar har vi lyssnat på genom åren, men det är inte många som gjort så stort intryck på oss.

Ändå får Beyond Surbahar inget högt betyg. Den präglas av dålig ljudkvalitet (även om det kunnat vara värre!) och den blir en sådan skiva man rekommenderar bara för ett enda spår.

En rekommendation är det likafullt.

Och man måste fråga sig varför Kartick Kumar, som spelat gudabenådad surbahar sedan 70-talet, spelat in sitarskiva efter sitarskiva men när det väl kommer ut en skiva där han spelar surbahar är det ett hopplock av problematiska liveinspelningar från 1976 till 1994. Om det nu var det här han föddes till att spela hade han väl någon enda gång kunnat göra det i en studio.

JV

I utkanten av surbahar: Shivnath & Deobrat Mishra

Shivnath & Deobrat Mishra

Album: Rare Instruments: Surbahar. Surbahar: Shivnath & Deobrat Mishra. Pakhawaj: Ankit Parikh. Label: ASA Music ASA-MCD-G040. Innehåll: Jaijaivanti (alap-jor & dhamar), Chandrakauns (chautal & sooltal)

■ ■

Under etiketten ”I utkanten av surbahar” lyssnar vi just nu på surbahar-inspelningar utanför mittfåran – som inte har med Imrat Khan att göra, som inte är en världsberömd sitariya som tar upp surbaharen, som inte är Dagarvanidhrupad. VK fick lyssna på Santosh Banerjee, som tydligen var bra.

Vad fick vi på mahognybordet? Rare Instruments: Surbahar, med far-och-son-duon Shivnath & Deobrat Mishra.

Rare Instruments – SurbaharShivnath Mishra är från Varanasi, född in i Benares-gharanat, verkar ha tagit sånglektioner som liten och på kanske eget initiativ börjat spela sitar. Deobrat Mishra är hans son, född 1976, som han lärt upp. De turnerar som jugalbandi-duo med var sin sitar.

Men på den här skivan spelar de alltså var sin surbahar. Länge trodde vi att en jugalbandi med Bahauddin Dagar på Rudra-veena och Pushparaj Koshti på surbahar skulle ges ut på skiva – ingen sådan har oss veterligt släppts officiellt – men två surbaharer i duett har aldrig ens föresvävat oss.

Och så kommer det, från Varanasi!

I Varanasis egna ögon har Benaresgharanat gjort sig känt för allt från dhrupad till thumri. Men för utomstående är Benares känt för thumri och annan jämförbar, romantisk sångkonst: sirligt, maximalistiskt, pang-på-poemet: raka motsatsen till den långsamma vistar vi väntar oss på surbahar.

Ändå tar alltså två Benares-representanter upp ett av landets tre–fyra tyngsta instrument* och mycket riktigt blir det en konstig skiva.

Ändå är den länge inte förarglig. När alap är tio minuter och jor 17 fruktar vi det värsta, men rakt igenom dessa 27 minuter spelar de varannan harmlös vända glad-Jaijaivanti, där särskilt jor med sin studsande rytm blir en riktigt oväntad upplevelse. Det vi saknar är förstås det ragadariska djup vi är bortskämda med på surbahar, och som hela instrumentet väl bokstavligt talat måste vara gjort för. Här får Jaijaivanti en enklare behandling som vi ändå, när jor klingar ut, leker med tanken på att ge tre stjärnor.

Vi håller fast vid den en bra bit in i gat. Ibland känns deras romantiska touch som precis vad en surbahar-gat behöver. Men det ska räcka i tolv minuter, och det gör det inte. Till slut får vi också det oväsen vi alltid fruktar när instrument ska bilda jugalbandi.

Till deras försvar ska dock sägas att de nästan hela skivan håller sig från att spela melodi båda samtidigt. I det avseendet har vi hört få bättre genomförda duetter.

En halvtimme Chandrakauns följer upp: en chautal och en sooltal. Bitvis finns här naturligtvis en viss charm, men hade vi velat höra gat hade vi valt en sitarskiva.

Det kan tyckas orättvist att jämföra med sitarskivor, precis som det kan tyckas orättvist att jämföra med legendarer som Imrat Khan. Samtidigt: vad ska man jämföra med? Det finns inga andra skivor där två musiker som specialiserat sig på ett annat idiom, i andra änden av skalan, tar upp ett instrument och ägnar större delen av tiden åt det det är minst lämpat för.

När skivan heter ”Rare Instruments: Surbahar” får vi intrycket att den är tänkt att representera instrumentet. Det gör den inte. Men vi är rädda att den är alldeles för representativ för instrumentet som det spelas utanför mittfåran – den ”utkant av surbahar” vi satt oss framför stereon för att utforska. VK hade tur som fick tag på en så bra skiva.

RK

*) Ska man räkna den mytomspunna dhrupad-rababen?

I utkanten av surbahar: Santosh Banerjee

Khandahar Vani

Album: Khandahar Vani. Surbahar: Santosh Banerjee. Pakhawaj: Gurudas Ghosh. Label: Bihaan Music Heritage Series CD-MBC-184. Innehåll: Shree, Bilaskhani Todi, Kausi Kanada

■ ■ ■

Länge, länge var surbahar i rampljuset synonymt med Imrat Khan. Han spelade den på all världens konsertmattor och på skiva efter skiva. I en lägenhet i Mumbai, visste man, satt Ravi Shankars ex-fru Annapurna Devi instängd och spelade, men bara för sig själv och utvalada studenter.

Det dröjde innan någon annan plockade upp instrumentet med hög profil. Vilayat Khan spelade det sporadiskt på ålderns höst, Kushal Das gjorde en skiva. Sent omsider fick vi skivor med Dagarvani-dhrupadens surbaharmästare Pushparaj Koshti. Hela 1900-talet tog slut innan rasikan i gemen började förknippa surbaharen med mer än Imrat Khan.

Men det var rampljuset, det. Utanför mittfåran hände det saker; små saker. En del av dem har vi räknat upp i samband med att Subha Shankaran släppte en fullängdare med Raga Hans-Shree på surbahar.

Andra inte.

En surbahar-hjälte som kommit ut på skiva ett par gånger på senare år är Santosh Banerjee (född 1931), länge institutionschef för instrumentalmusik på Rabindra Bharati University i Kolkata och elev till självaste Dabir Khan, siste blodsättling till 1500-talsmästaren Miyan Tansen.

De två skivor vi kommit över med denne Banerjee är kanske, sammantaget, den enda chansen att höra verkligt ortodox surbahar, på hög nivå, från en annan tradition än Imdadkhanit. En äldre tradition, där instrumentalmusik var lika med beenbaj.

Khandahar Vani (Bihaan Music Heritage Series CD-MBC-184) spelar han Shree, Bilaskhani Todi och Kausi Kanada på, måste man säga, fantastisk surbahar. Alla är studioinspelningar och låter inte illa. (Det enda problemet är att nivån är mycket lägre i gat än i alap, så lyssnaren får trixa lite.)

Hans Shree är stabil, med långsträckta melodiska idéer i alap. När gandhar till sist dyker upp är det effektivt så det förslår. Hans alap i Bilaskhani är ännu bättre. Och hans Kaunsi Kanada övertygar oss om en raga vi i vanliga fall har svårt för. Det är den som är huvudrumret, med en alap-jor-jhalla på över 27 minuter. I Shree räcker den i 19 minuter; i Bilaskhani bara nio och en halv.

På plussidan får man lov att säga att Santosh Banerjee får även en så pass kort alap att kännas längre.

Det han spelar är verkligen något annorlunda surbahar, sannerligen khandarvani. Kantigare, med mer soont och mindre meend än Pushparaj Koshtis dagarvani, och med ett kompromisslöst framåtdriv i jor och jhalla där Imrat Khan är betydligt mer romantisk. Man känner utan tvivel igen det från Asad Ali Khans stridsspets till Rudra-veena.

Men gat då?

Tja. Där tycker vi khandarvanits instrumentalism har sin svaghet. Dhrupadens basinstrument är tungrodda grejer, men (tom?) formalism dikterar ändå att i gat är det höga toner som tas. Santosh Banerjee får alltså full effekt av instrumentets nackdelar (det är trögspelat) och ingen som helst effekt av fördelen (det är ett basinstrument).

Asad Ali måste sägas ha tagit khandarvanit till makalösa höjder, men det är inte alltid vi tycker att ens han får kompositionerna att lyfta. Dagarvanit har ju dragit åt rakt motsatt håll: Zia Mohuddin Dagar tyckte det var bättre att låta bli kompositionerna; Pushparaj Koshti vågar spela dem otraditionellt lugnt och stilla.

Att det sunda förnuftet segrar ibland, på vissa håll, är ju alltid nåt. Vi klandrar ingen; det är starka traditioner det har att kämpa mot. Det Banerjee gör istället är att hålla dem så korta som möjligt, vilket känns som något av en halvmesyr.

Lilting Legacy

Album: Lilting Legacy (2 CD). Surbahar, sitar: Santosh Banerjee. Tabla: Amit Banerjee. Label: Questz World Q-MI-CJ-048. Innehåll: Abhogi Kanada och Darbari på surbahar; Kaushik Dhwani och Manj Khamaj på sitar

■ ■ ■ ■ (■)

Lilting Legacy (Questz World Q-MI-CJ-048) spelar samme Santosh Banerjee Abhogi Kanada och Darbari, samt Kaushik Dhwani och Manj Khamaj på sitar, allt från en konsert i Tyskland 2003.

Precis som Kaunsi Kanada brukar Abhogi Kanada bereda problem för oss, och här imponerar den inte. Att inspelningen är fullständigt trasig i fem–tio minuter mitt i hjälper förstås inte. Att gat spelas med tabla istället för pakhawaj hjälper inte heller – ännu ett instrument som spelas på svagheter istället för styrkor. Men främst är det väl att Darbari-Kanada är för stark, för definitv, för att kombineras – och för tung för att kombineras med Abhogi.

Case in point: den Darbari som Santosh Banerjee följer upp Abhogi Kanada med.

En alap-jor-jhalla, utan gat. Alldeles i hästväg. Lika meditativ som Dagarvanits, lika verklighetsböjande i gamak som någonsin Imrat Khans, lika vacker som svarta natten. Efteråt är man lika tom på innehåll som efter bröderna Gundechas. Det här är en av de bästa inspelningar vi hört av Darbari Kanada på instrument.

* * *

På andra CD:n av Lilting Legacy får vi höra vad Banerjee går för på sitar. Kaushik Dhwani och Manj Khamaj: Vi gillar verkligen att repertoaren är så tydligt uppdelad, med var sak på sin plats.

Och hans Kaushik Dhwani är av den kalibern att vi länge envist tror att det är något annat, något heptatoniskt. Så kan det gå ibland när en pentatonisk raga framförs tillräckligt bra. På sitar tillåter han sig att vara mycket mer lättviktig och melodisk och frångå alla formkrav på stegring. Direkt från alap till vilambit. Det är som en dröm. En mycket vacker inspelning, utan excesser.

Och den är över 52 minuter lång. Med tio minuter drut på slutet, inte för snabb. Den slutar till och med med en förhållandevis långsam jhalla. Tio–femton minuter fjäderlätt, otvungen, uppfinningsrik Manj Khamaj efteråt är grädde på nosen. Titta på omslaget igen: Först lät skivan som man trodde den skulle, sedan lät den så här. Santosh Banerjee, khandar vani, elev till Tansens sista ättling, rör oss till tårar.

Vackra sitarinspelningar går det tretton på dussinet (eller kanske i alla fall nästan på grosset), men det är roligt när man får höra en från ett håll man knappt visste fanns.

VK

Santosh Banerjee har en dotter som spelar sitar, Sahana Banerjee. Många musiker hade låtit en sådan dotter gå i lära hos någon namnkunnig virtuos från Imdadkhani- eller Maihar-tradition. Inte Santosh Banerjee. Han höll det inom familjen, och så här säger hon i april 2014 i The Hindu:

It is a clique. For important festivals, only a few big names are invited regularly. Where is the scope for musicians like us who lack PR skills? This is a very discouraging trend. Is it insensitive to ask for a stage to present my music? For any performing musician, the biggest reward is the appreciation of her listeners. When a musician does not perform, she is forgotten. It is a brutal way of silencing her voice, marginalising her presence. Sadly, I have come to realise that only riyaaz and taalim do not make good artistes any more. We are proving traditional wisdom erroneous.

Sudesna Bhattacharya, Kamal Sabri till Stockholm Sangeet Conference 2014

 

Under rubriken Månadens foto, augusti 2011 publicerade vi en bild på Sudeshna Bhattacharya inklippt mot en bakgrund av blommor: ”En av fördelarna med att gå upp i indisk klassisk musik är att man inte längre behöver undertrycka den naturliga allmänmänskliga instinkten att tycka att sådant här är fint.”

Den 28 september kommer hon till Södra teaternStockholm Sangeet Conference 2014!

Där får vi även höra Kamal Sabri, son till Sabri Khan, och gudarna ska veta att det var länge sedan vi hörde sarangi i Stockholm eller för den delen över huvud taget live.

Och som vanligt på Stockholm Sangeet Conference olika konstellationer av flera melodiker på scen samtidigt, och dans.

Den här gången kommer en ensemble under ledning av Somnath Roy (ghatam), med Soumen Sarkar (tabla), Abhisek Mallik (sitar), Soumyajyoti Ghosh (bansuri) och sångaren Shatadru Kabir.

Ulrika Larsen (odissi) producerar en uppsättning där hon, Pauline Reibel och Anna Bolmström (bharatanatyam) samt Edith Humble (odissi) dansar till sitar av Stian Grimstad och KG Westman, harmonium av Kalle Lotta Mossige Norheim och Hugo Widéns tabla. Stockholm Sangeet Conference i ett nötskal.

Som bharatanatyamsolo vankas Janaki Rangarajan, och på tabla får vi se Abhijit Banerjee och Suranjana Ghosh, i någon form.

Köp biljetter här och läs för den delen även vad vi skrivit om tidigare års konferenser.

State of the Sursringar 2014: Chris Doddridge ute på Bandcamp

Sursringar & Surbahar

Digitalt album: Sursringar + Surbahar. Surbahar, sursringar: Chris Doddridge. ”Label”: Bandcamp. Innehåll: Alap & jor i Ahir Bhairav på surbahar, alap i Jhinjhoti på sursringar.

Hur går det med sursringar? är en fråga vi ställt oss då och då. Ett instrument som på ligger nära det ultimata vad gäller såväl exotica som dhrupad – och ändå har det legat för fäfot sedan inspelningsteknikens begynnelse, i en genre som ständigt jagar nya klanger och angreppssätt.

För två år sedan gjorde vi en stor genomgång under rubriken State of the Sursringar 2012 och kom fram till att det var på Youtube det hände – ”förvånansvärt många” sursringar-spelare publicerar sig där, skrev vi, och lyssnade på Joydeep Ghosh, Arnab Chakrabarty och Chris Doddridge från England.

Sedan dess har någonting faktiskt hänt. Nej, det är inte India Archive Music som återuppstått och gjort en CD med Jody Stecher. Och det är inte Bihaan Music som grävt upp någon okänd förmåga. Nej, det är ingen annan heller som gjort någon CD med surbahar, CD:ns saga är ju nästan all, och ingen hipster har oss veterligt gjort en LP.

Men Chris Doddridge följer med sin tid och har publicerat sig på Bandcamp. Sursringar + Surbahar heter det digitala albumet, och innehåller Ahir Bhairav på surbahar, 40½ minut, och Jhinjhoti på sursringar, 20 minuter.

 
Youtube-kommentarerna läser vi att man rippat ljudet från hans sjuminutersvideo och olovandes börjat sälja det som MP3 på Amazon. Tsk, tsk, och det var i alla fall inte vi. Men om det fick honom att släppa hela inspelningen på Bandcamp, då är det svårt att fördöma.

JV