Vi fortsätter frossa i den allra sista explosionen av œuvre från Ravi Shankar

DVD: Tenth Decade in Concert: Live in Escandido. Sitar: Ravi Shankar, Parimal Sadaphal. Flöjt, kanjira (!): Ravichandra Kulur. Tabla: Tanmoy Bose, Samir Chatterjee (även tabla tarang). Innehåll: Yaman-Kalyan (alap & jor med tabla), Khamaj (vilambit & madhyalaya teenal), trum- och konnakol-orgie, uppvisning av ”goonga-sitar”, ragamala.

Image

På framsidan: Ravi Shankar. (Av någon anledning en bild från 60-talet – heter det ”Tenth Decade” är det väl tionde decenniet som är poängen.) På baksidan: ett foto på Ravi på scen, ett på Tanmoy Bose, och ett på Ravi med filmaren/producenten Alan Kozlowski.

DVD:n är inplastad när vi hittar den på Folk & Rock i Malmö och vi köper den utan att blinka.

Och som av en händelse är det bara inuti – där vi inte kan läsa det i förväg! – det medges att det medverkar även en flöjtist, en sitarstudent och hela två–tre trummisar!

Image

Av framsidan och baksidan att döma var det ju en normal konsert med Ravi Shankar, ackompanjerad på tabla av en individ och så gärna tanpura, men inte ens det hade vi egentligen krävt.

Fler märkligheter från insidan, undertecknade av Ravi Shankar själv:

”This concert in Escondido, California in 2011 was unusual in that I was not feeling very well” …

”Parimal Sadaphal, a senior sitar student of mine, also assisted me on the sitar. Unfortunately, I didn’t give him much chance to play!” …

”The taal vadhya used midway through the set was a sheer novelty” …

”we hear unusual rhythmic sounds that Tanmoy produced by slapping his own cheeks” …

”The new sound technique which I’ve been experimenting with the last few years, goonga sitar (gagging the sonority of the strings with a piece of cloth” produces a very exciting percussive-melodic lines” (sic).

Image

Jösses. Vi som varit så sugna på att se den, då senaste studiealbumet The Living Room Sessions Part 1 varit så bra, i lika delar trots och tack vare allt som hör hög ålder och ”late style” till. På ålderns höst blev Ravi Shankar en odiskutabelt extrem sitariya (väl det sista han skulle ses som i okritisk västerländsk fandom!), som tagit falskspel och melodisk förenkling från svagheter till styrkor, och tveklöst transcenderat (i positiv bemärkelse – vi lovar) den indisk-klassiska musiken. (Mer om detta här.)

Image

Den känslan infinner sig här bara i Khamaj, där Ravi spelar mycket vackert, med stor mystik. Där slutar det positiva vi har att säga. Och det negativa har väl upphovsmannen själv redan sagt. Antingen är det rent larv på scen, eller så mycket musicerande att någon musik av värde inte kan uppstå i händerna på Ravi Shankar, 91. Som den gjorde med besked när samme Ravi Shankar, 91, spelade in sina Living Room Sessions i normalt format.

Nå. Vi lyssnar på indisk klassisk musik: ett livslångt kryssande mellan sitar-och-flöjt-jugalbandi, indo-europeisk fusion, tarana med tanbazi, skalövningar, allsköns plojinstrument och form före funktion. Däremellan står faktiskt den indiska klassiska musiken att finna – storslagen eller lågmäld, primal eller konstfärdig – så avarterna är lätta att skaka av sig.

Utom experimentet med ”goonga-sitar”. Ravi Shankar dämpar strängarna med tygbitar för en kortare, mindre indisk-klassisk ton: över ån, efter vatten, för att få sitaren att låta som en swarmandal. Ju mindre som sägs om det desto bättre, rent etiskt, men ur konsumentupplysande synpunkt måste det ändå nämnas.

Vill du höra Ravi Shankar finns det ingen anledning att köpa den här DVD:n. Det finns hur mycket annat som helst att lyssna på: från 60-talsklassiker som Three Ragas och In Concert till 80-talsinspelningen på Ocora. Vill du ha en sitar-DVD kan vi verkligen rekommendera Raga Sudha Rasa, där Nikhil Banerjee spelar Maluha Kalyan i episka trekvart. Och vill du höra den sene Ravi Shankar i sin prydno ska du lyssna på hans Living Room Sessions. Tenth Decade in Concert: Live in Escondido duger bara till att damma spindelväven av din indignation med, om denna mot förmodan skulle ha falnat.

Nu är ju det inte direkt fy skam, det heller, men vi skulle som vanligt hellre vilja höra mer bra musik.

JV, RK

Stavning: Vad har hänt?

2011 vann 14-åriga Sukanya Roy från Newton Ransom (vilket ortsnamn!) i Pennsylvania USA:s obegripliga stavningstävling Scripps National Spelling Bee – ordet var ”cymotrichous”. PIO:er (persons of Indian origin) har dominerat tävlingen så länge att till och med de trögtänkta amerikanerna nu har märkt det. Det Panchamkauns märkte direkt 2011 var att Sukanya Roy var den första vinnaren i mannaminne som inte spelade indisk klassisk musik, utan europeisk. Innan dess hade det gått så långt att till och med vita amerikaner i stavningssammanhang tog upp den sydindiska fiolen! Ett trendbrott inom stavning. Då lät det så här från en trendsvettig VK:

Är det slutet för vår bevakning av denna sport?

Hell, no! Vi kickar ut en eller annan ”obscure dothead” ur CD-spelaren och sätter på Mozartsonaterna med Hilary Hahn och Natalie Zhu. We are excited about this new era of spelling!

En lögn så tydlig som någon. Någon ”excitement about this new era of spelling” syntes inte till, utan vi bevakade inte alls stavningstävlingarna 2012 och 2013.

Nu när 2014 års mästerskap är avgjort: Vad har  hänt?

2012: Snigdha Nandipati

Stuti Mishra, Snigdha Nandipati

2012 vann Snigdha Nandipati (14) från San Diego, på det konstiga ordet ”guetapens” – ett ord för fälla eller bakhåll, lånat från gammalfranska ”guet apensé”. Det här är nog det första ord som verkligen imponerat på oss så länge vi följt sporten – men tvåan, Stuti Mishra (14) från Florida, föll på att hon stavade fel till ”schwarmerei”. ”Schwermerei” stavade hon: knappast världsklass. Och sporten förblir helt obegriplig.

Hur som helst: Snigdha Nandipati ska bli hjärnkirurg, precis som flera tidigare vinnare, samlar mynt, och spelar fiol – men ingenstans framgår det om det är indisk eller europeisk fiol. (Och precis som vissa tidare tävlande är hon en jävel på att strunta i intervjuförfrågningar från svenska bloggar!) Stuti Mishra är en programmerare med anor från Orissa och verkar inte vara någon klassisk musiker över huvud taget.

Den enda finalisten med klassisk musik-anknytning var Arvind Mahankali, som ”participates in Indian classical music” vilket i princip kan betyda att han går på något kutchery när andan faller på. Alltså, hans favoritlåt är ”I Believe I Can Fly”

2013: Denne Arvind Mahankali

Superior Spellers Compete At National Spelling Bee

Nästa år vann Arvind Mahankali (13) med ”knaidel” – efter att ha slutat på tredjeplats både 2012 och 2011, båda gångerna fälld av ord med tyska rötter. Segerns sötma!

Övriga indier i final 2013: Pranav Sivakumar (13), Tower Lakes, Illinois: astronom och cricket-fan. Vanya Shivashankar (11), Olathe, Kansas: spelar piano och tuba! Ska bli hjärtkirurg istället för hjärnkirurg – ännu ett trendbrott, kanske. Vismaya Kharkar (14), Bountiful, Utah: pianist. Chetan Reddy (13), Plano, Texas: sportfåne. Syamantak Payra (12), Friendswood, Texas: har fått 12 dikter och essäer publicerade. Nikitha Chandran (13), Valrico, Florida: Cheerleader och pianist. Gillar Taylor Swift. Och den mest upprörande av dem alla: Sriram Hathwar (13), Painted Post, New York: sportfåne, spelar ”oboe i ett jazzband” (!?) – ”and can chant Sanskrit hymns while playing the piano accompaniment”, det ultimata lustmordet på ett par tusen år av Indien. Vet hut!

2014: delad seger mellan Ansun Sujoe och Sriram Hathwar

sriram hathwar ansun sujoe

Två PIO:er delade på segern i år: Sriram Hathwar och Ansun Sujoe (13) från Fort Worth, Texas. Ansun Sujoe har perfekt gehör (den första handikappade som vinner Scripps-stavningen?) och spelar piano, gitarr och fagott. Självklart spelar han också schack och programmerar robotar. På fritiden gör han volontärinsatser på ålderdomshem. Och vi som bara ligger på soffan och äter praliner.

Övriga indier i final 2014: Gokul Venkatachalam (13), Chesterfield, Missouri, utan någon direkt hobby. Ashwin Veeramani (14), North Royalton, Ohio: golfare, pianist, aktiespekulant – sympatiskt? Neha Konakalla (14), Cupertino: tar sånglektioner – men är det indisk eller europeisk sång? Tejas Muthusamy (11), Glen Allen, Virginia: bharatanatyamdansör (äntligen något!) och kylskåpsmagnetsamlare av rang.

Slutsatser

Det var länge sedan en indisk-klassisk musiker vann Scripps National Spelling Bee. Det brukade vara mer regel än undantag. Och den indisk-klassiska musiken finns knappt ens representerad i finalerna längre: De senaste tre åren har vi sett en R Kelly-apologet som ”participates in Indian classical music” och en bharatanatyamdansör. Och ett par musiker i oklar tradition.

Vad värre är har vi sett en hel massa indisk-amerikanska musiker som spelar och sjunger i europeisk eller amerikansk tradition. Om det bara handlade om att indier pratade om ”sånglektioner” istället för ”indisk klassisk musik” hade det väl gått an – underground är ju bara spännande – men när man börjar spela oboe i jazzband, då är det tydligt att den genomsnittlige PIO:n i USA har blivit Bobby Jindal. Den amerikanska smältdegeln är i sanning mäktig. Mäktigare än vi någonsin kunnat ana. Indierna har assimilierats hals över huvud på bara något år och spelar numera fagott.

Nu är det verkligen på gränsen till slut på bevakningen av denna otäcka sport. Varför bara på gränsen? Jo, tävlingen vimlar fortfarande av indisk-klassisk talang, även om den inte går hela vägen till final. Man behöver inte söka sig längre än till semifinalerna för att hitta violinister. De mest hegemona PIO-familjerna, med de mest överpresterande barnen, må ha vänt kappan, men fotfolket håller traditionen vid liv, så långt hemifrån. Nästa år kanske det är karnatikernas tur att ta tillbaka mästerskapet! Everybody loves an underdog, hoppet är det sista som lämnar etc.

Men vinner någon som spelar oboe i ett jazzband eller kompar sanskrithymner på piano, då får det vara nog. Då börjar vi stava fel på Panchamkauns. Vi kan börja med ”pandit”. En olycka händer så lätt.

JV

”Hill-Billies from Some Hill State”

Visste ni att det finns en bok om kolonialtiden, där någon engelsman citeras avfärda någon indisk delegation som ”hill-billies from some hill state”?

Det gör det! Vi tror det är ett helt ordagrant citat. Vi har läst det, men minns inte var. Nätsökningar efter diverse variationer på frasen kammar noll.

Vad kan det vara för bok?

JV

PS: Små ”hill states” fanns det gott om i nuvarande Haryana och Himachal Pradesh, varifrån vi själva konfronterats med en hel delegation ”hill-billies” på Landmark i Chennai Citi Centre; dem gick det inte att öva sin tamil på, inte. Men de gjorde intryck på oss. 200 mil från Himalaya – ska man verkligen, ens i annorlunda Indien, färdas  långt i jakt på arbete? – dröjde det inte länge innan deras hemlängtan sken igenom. Själva bördiga från högland och gröna vallar, och där och då 750 mil därifrån, var det inte svårt att relatera.

Modern arkeologi. Redan Bortglömda CD. Vilayat Khans Bilaskhani Todi på Music Today

Alap

Album: Alap. Sitar: Vilayat Khan. Label: Music Today CDA98011. Innehåll: Bilaskhani Todi – alap-jor-jhalla.

■ ■ ■ ■

Det finns en magnifik jor-jhalla utan alap i Bilaskhani Todi av Vilayat Khan, som valsar runt på diverse utgåvor. Du kanske har hört den. 2003 kom den ut på The Best of Vilayat Khan (blå serien) tillsammans med Kedar Bhankar; 2007 kom den ut igen på Etched in Time, på svart CD, tillsammans med korta Mand Bhairav, Piloo och Rageshwari. Som Bilaskhani Todi betraktad är den bland det bästa vi hört, stillande hela världen i ett förklarat icke-skimmer men med ett driv framåt som sällan är Bilaskhani förunnat; som Vilayat Khan-inspelning kan den mäta sig med hans allra bästa i The Immortality Project och med Yaman på Evergreen Ragas. Den är inte så finslipad som Vilayat ibland kunde vara, utan det här är en människa, en musiker som improviserar; för lyssnare som gillar sitar är det omåttligt vackert. Som musikalisk helhet torde den vara en modern klassiker.

Men det är och förblir bara en jor-jhalla. Var är Vilayats alap?

Jo, det visar sig att på 90-talet hade Music Today en serie som hette just Alap – man gav ut Vilayat Khan, Amjad Ali och av alla människor CR Vyas. Amjad Ali spelade Kirwani och Jaijaivanti, en halvtimme var. CR Vyas, ingen större alapkonstnär, sjöng i sex ragor, aldrig ens en kvart. Vilayat Khan fnös väl åt detta, kavlade upp ärmarna och spelade in det han spelade in oftare och bättre än någon annan nordindisk musiker: en tour-de-force. Hans alap-jor-jhalla i Bilaskhani Todi tar upp hela skivan och är strax över en timme lång. Kassettformatet fick sätta gränsen; faktum är att hans jhalla tonar ut.

Ändå ger vi den fem stjärnor. Det är bland det bästa vi hört på instrumentet.

Trots det står den idag inte att finna. Ur det fysiska sortimentet är den sedan länge utgången, och till de stora digitala katalogerna har den inte hittat. På Spotify och iTunes finns till exempel bara jor-jhallan från Etched in Time.

Lyckligtivs är internet fortfarande större än så; vill du höra Vilayats framställning i sin helhet går den att strömma på både Music India Online och Raaga.com. Till slut hittade vi den även för nedladdning i Nokias Windows 8-app Mix Radio. En mp3-fil i hög kvalitet för några futtiga kronor. Det kändes på samma gång triumfatoriskt, efter långt letande, och ovärdigt. Appen är redan avinstallerad men det är sällan vi rekommenderar något varmare än så här.

Bilaskhani Todi är en raga Vilayat Khan spelat in flera gånger. På A Rare Genius spelar han den pregnant på surbahar. Vi är övertygade om att vi recenserat denna skiva, men recensionen är borta – hur som helst är det en tolkning som har större betydelse för surbaharen än för ragan. Bilden av Bilaskhani är delvis en annan. Om möjligt är den ännu tommare på känslor, och det sätter skräck i oss – när man skalat bort alla känslor vill vi förstås tro att det är klart, att det räcker så, men Vilayats Bilaskhani på surbahar antyder att det går att skrapa vidare, och därinunder finns det saker som skrämmer. (Förstås.) Det är inte en av Vilayats mest berömda inspelningar, men vi älskar den. Trots ett vibrato – ett vibrato! – som ingen skulle komma undan med om han inte hette Vilayat Khan. Att A Rare Genius inte är mer omtalad visar väl bara på Vilayats storhet – när vem som helst annan spelar in på surbahar blir det ett statement som kräver uppmärksamhet; Vilayat Khans sitarism är den enda som är större än så.

Häromåret gav Sony ut en annan Bilaskhani Todi av Vilayat, i serien Masterworks from The NCPA Archives där NCPA är National Centre for Performing Arts. Det är en liveinspelning från 1976 som möjligen hade varit värd att tycka till om om inte denna monumentala antimonumentala studioinspelade ribbsättande alap-jor-jhalla redan fanns på skiva. På oklippta liveinspelningar framstår Vilayat Khan verkligen i all sin mänsklighet, och det tåget, menar vi nog, har redan gått.

Tyvärr finns inte riktigt Vilayats monumentala antimonument att höra idag. Vi skull gärna se att den gjordes tillgänglig i sin helhet. Den är så bra att vi lyssnat på den inte bara morgon utan även middag och kväll. Den är så bra att när vi lyssnar på den finns det ingen morgon, middag eller kväll; det finns ingen tidsteori och ingen Bilaskhani Todi. Få musiker kan transcendera som Vilayat Khan och på få inspelningar har han transcenderat som på denna Bilaskhani.

JV

Finns det en symfoni av Ravi Shankar?! undrar du nu

Shankar Symphony

Album: Ravi Shankar Symphony. Sitar: Anoushka Shankar. Orkester: Londonfilharmonikerna. Dirigent: David Murphy. Label: London Philharmonic Orchestra LPO-0060.

■ ■

Förra året kom det ut en skiva med vad som marknadsförs som en symfoni av pandit Ravi Shankar, i en inspelning från 2010. Ända sedan 2010 har detta alltså passerat helt obemärkt (naturligtvis inte bara för oss), men idag får vi lov att gratulera denna utgåva, då den utlöst sitt första utbrott av grävande journalistik. I vilken utsträckning finns det en symfoni av Ravi Shankar?

En snabb googling ger vid handen att Ravi Shankar tecknade ner musik 2010 i indisk notation som sedan ”tolkades” av David Murphy, som dirigerar här, som är elev till Ravi Shankar. Wikipedia källhänvisar detta till ravishankar.org, men därifrån har alla uppgifter om symfonin nu försvunnit. Ravi Shankar levde i 92 år, men webbplatsen lever i nuet. Dock hittar man gott om andra belägg; bland annat skriver Arkiv Musik:

“This was conceived entirely for the Western symphony orchestra, so I had to eliminate the traditional Indian instruments but transfer some of their spirit onto the Western instruments,” Shankar told BBC radio on the day of the premiere. “I wrote it in Indian notation, which David Murphy, who is a student of mine and a wonderful conductor, has interpreted very well.”

Indisk notation är förvisso enklare än europeisk, men tvärt emot vad många tror finns det teoretiskt sett inget som hindrar att man noterar hela symfonin för full orkester på det viset, även om det vore väldigt mycket jobb. Teoretiskt sett finns det heller ingen möjlighet att det är så det har gått till. Ravi Shankar har skrivit teman som hans elev David Murphy har orkestrerat, till det vi hör på skivan – säkert i en viss grad av samarbete med Ravi och Anoushka Shankar, men ändå.

Vem är då den här David Murphy? På hans webbsajt läser vi att han är en violinist och dirigent från Wales, elev till Gustav Meier, Seiji Ozawa och Leon Barzin, som specialiserat sig på Beethoven (”has made some valuable discoveries, particularly in reference to certain peculiarities of Beethoven’s notation”), brittisk musik (enormt suspekt!) … och indo-europeisk fusion. ”David Murphy gave the world Premiere of Samaagam created with Indian sarod legend Amjad Ali Khan. This work was premiered at the St Magnus and City of London Festivals with the Scottish Chamber Orchestra. David and the SCO subsequently toured the UK and India with Samaagam alongside works by Mozart and Beethoven and went into the studio to record the work for Harmonia Mundi/World Village. The critically acclaimed recording was released in 2011” och den har vi inte hört.

David-Murphy-07

Som specialist på det indisk-klassiska var han alltså elev till Ravi Shankar. Han skriver om mästaren på sin webbplats – och då:

Leading Indian musicians have a particularly heightened rhythmic sense. Rather than being constrained by bar-lines they have a system of talas or rhythmic cycles. These talas can range from cycles of 3 beats right up to cycles of 108 beats!

Komplett med utropstecken! Vad är det här för inställning, om man är expert på musik?

1. Vad är det för skillnad på ”bar-lines” och ”rhythmic cycles”? En fyrtakt är också en ”rhythmic cycle”; en tala är också en taktart. Det finns ingen relevant skillnad och inget ”contstraint”.

2. Ska man verkligen vara sådan är en indisk taktart mer begränsande än en europeisk, då den åtminstone i teorin reglerar mer hur man bör behandla varje individuellt taktslag.

3. Att det indiska systemet går upp till 108-takt är fel. Suguna Purushotaman har en skiva i 128-takt. Häng med!

4. Det finns inget som hindrar att du skriver västerländsk musik i 108-takt med västerländsk notation, David Murphy. Du kan ju skriva hur långa takter du vill – till och med längre än 108 slag – så med din egen logik är den västerändska musiken överlägsen.

5. Suguna Purushotaman i all ära, men det finns ingen som använder 108-takt i Indien heller. Världen över förblir allt sådant teoretiska konstruktioner eller i värsta fall – om det tas till praktik – ”egghead music”.

Och vi måste älta punkt ett lite mer, för vi kan inte smälta att en musikteoretiker framställer europeiska taktarter som en begränsning och indiska taktarter, som är samma sak, som något magiskt. Är det oförstånd? Är det oärlighet? Hur som helst är det en otjänst mot den indiska musiken: tar man den inte på allvar, signalerar man att den inte förtjänar att tas på allvar.

Något värre än så anklagar vi ingen för. Men vi vill ändå ta det här tillfället i akt och varna både Murphy och liknande vurmare ännu mer för den typen av formuleringar. För alla försök att framställa den indiska musiken som något annat än musik kan se ut som försök att framställa indiern som något annat än en människa. Och alla försök att framställa indiern som något annat än en människa kan tolkas som försök att framställa indiern som något mindre än en människa.

Med detta sagt, till verket, det vill säga symfonin på skiva. Den låter mest som något från det glada 1800-talet, när indomanin svepte över ett koloniserande Europa. Men inte vad som helst. Säga vad man vill om Delibes Lakmé, men små små bitar av denna opera är den enda orientalism som över huvud taget påminner om hur det låter när en riktig indier gör något indiskt för europeisk orkester. Melodiken låter med europeiska mått mätt exotisk, men torftig, och med indiska mått mätt tungrodd, stelbent och enformig, när den berövas alla melismatiska detaljer för att passas in i orkesterns mall. Genom ungefär hälften går visserligen Anoushkas sitar, med en mer genuint indisk melodik, men den stympas ju i gengäld formmässigt.

Över huvud taget har vi svårt att uppbåda någon entusiasm för sådan här musik, även om den inte låter illa. Vår entusiasm för både indisk och europeisk klassisk musik är inte att ta miste på, men det här är varken eller. Om man är europé, förstår sig på indisk melodik, men aldrig någonsin reflekterat över den – ett osannolikt scenario – kanske sådan här fusion kan skänka perspektiv. Om man inte lyssnat på indisk musik tidigare föreställer vi oss att sådan här fusion avskräcker: den indiska musiken framstår som sämre än den är.

Att det inte finns mer sådant här är nog ett gott tecken. Pandit Ravi Shankar gjorde sin första konsert i genren 1971 och en till 1980. En tredje kom inte förrän 2009. Inga andra jämförbara projekt har väl fått något genomslag att tala om. De flesta tycker som vi, och vill inte höra det.

David Murphy håller inte med. Han jobbar som bäst på en opera med Anoushka Shankar och Amit Chaudhuri (libretto) som ska heta Sukanya, enligt uppgift även den ett koncept av Ravi Shankar. Den är tänkt att ha premiär om mindre än ett år och vi förutspår att den kommer att hyllas vitt och brett av många som vill lyssna på indisk klassisk musik utan att behöva lyssna på indisk klassisk musik.

* * *

Nu har vi fått ihop 1 300 ord och därmed förtjänat oss rätten att sätta in ännu en bild på Anoushka Shankar. Vilket alltid är själva poängen.

Shankar, Anoushka 101

anoushka

Oj, det blev visst två.

Symfonin är modellerad efter fyra ragor: Zila Kafi, Ahir Bhairav, Ravi Shankar-skapelsen Banjara och något som kallas ”DoGa Kalyan”, vilket måste betyda ”Double Ga”: den använder nämligen både komal och shuddha gandhar. Här hade Rajan Parrikar vitsat om att ”Gaga Kalyan” varit ett bättre namn ur marknadsföringssynvinkel, men vi nöjer oss med att konstatera att den här idén är det intressantaste med hela skivan. Den verkar använda komal gandhar istället för rishab:

S g G M P D N S’

Sydlänningarna, som sett, hört och gjort allt, kallar det Nasikabhushani ragam när de sjunger på den skalan. Slagnumret är S:t Thyagarajas ”Maravairi Ramani”, men pandit Ravi Shankars Kalyan låter förstås helt annorlunda. Dubbla varianter av samma swara i nordindisk musik känns som en gammal, gammal idé som ständigt bubblar precis under radarn trots all kolonial-postkolonial standardisering – det intressanta här är att komal ga verkar ersätta rishab. Tänk om detta kätteri är så förbjudet att självaste Ravi Shankar bara kunde få utlopp för det under en avstickare till ett utomindiskt idiom.

intressanta saker

VK, JV, RK

Vidare motgångar för Panchamkauns.

AbroadPaul Fussell skriver om ”anti-turister” i Abroad (1980):

It is hard to be a snob and a tourist at the same time. A way to combine both roles is to become an anti-tourist. Despite the suffering he undergoes, the anti-tourist is not to be confused with the traveler: his motive is not inquiry but self-protection and vanity … A useful trick is ostentatiously not carrying a camera. If asked about this deficiency by a camera-carrying tourist, one scores points by saying, “I never carry a camera. If I photograph things I find I don’t really see them” …

Tourist angst like this is distinctly a class signal. Only the upper elements of the middle classes suffer from it … This is to say that the working class finds nothing shameful about tourism. It is the middle class that has read and heard just enough to sense that being a tourist is somehow offensive and is scorned by an imagined upper class which it hopes to emulate and, if possible, be mistaken for. The irony is that extremes meet: the upper class, unruffled by contempt from any source, happily enrolls in Lindblad Tours or makes its way up the Nile in tight groups being lectured at by a tour guide artfully disguised as an Oxbridge archeologist. Sometimes the anti-tourist’s rage to escape the appearance of tourism propels him around in a mock-full-circle, back to a simulacrum of exploration …

But the anti-tourist deludes only himself. We are all tourists … there is no escape.

Först tänkte vi låta det stå okommenterat, men något förtydligande kanske ändå är på sin plats.

Överfört på ämnet för handen är det omöjligt för utbölingen att närma sig indisk klassisk musik. Antingen blir man hippie och ”spelar sitar” (”the working class finds nothing shameful”) – eller så är man ännu värre. Alla försök att försvara musiken från hippien grundar sig bara i ängslan över att förknippas med honom. Det är ingen idé att försöka sätta sig in på allvar, för tyvärr: ”the motive is not inquiry but self-protection”. Och över sig har man ändå bara hippies som innerst inne spelar sitar. Och den enda man lurar är sig själv. Alla andra genomskådar en.

Det ligger något i det, men skam den som ger sig.

JV

TM Krishna: ”A Southern Music”

A Southern MusicTM Krishna har skrivit en bok, där han ger sin syn på karnatisk musik. ”A Southern Music” heter den, bara en sån sak. The Hindus Baradwaj Rangan har en hårtslående intervju, där mästersångaren ifrågasätter, genomskådar, talar klarspråk och skär gordiska knutar som bara han kan från sin plattform av väldig auktoritet och trovärdighet. Att läsa intervjun är att vilja läsa boken.

Några höjdpunkter:

  • We’re so used to looking at things a certain way that we are not able to … ask whether some things need to be altered – not for the sake of change, but for finding more integrity in what we are doing. We need to contemplate on the aesthetic intent of the music as a whole and of every facet within the whole.
  • The important question here is whether the way we present Karnatik music today really focusses on the music or is it just a form of entertainment that includes religious and devotional content.
  • I think the kutcheri has not looked at the music but got stuck in its own success story.
  • An art music presentation has no room for light miscellanies like tukkadas. A kutcheri is not a circus presentation where you need to experience the frown of the lion and the snigger of a clown.
  • If you want to call Karnatik music “devotional music,” then I can’t have this discussion with you. But if you want to treat Karnatik music as a conceptual and aesthetic art music form, then there’s no room for these fillers.
  • I don’t get it when people say “After all the heavy stuff, people need to go home with lighter ragas.”

När vi tjatar om det år efter år kan ni avfärda oss som dumma i huvudet. Men när TM Krishna säger det måste ni lyssna.

Dessutom är hans åsikter inga åsikter: ”Are these TM Krishna’s opinions? No. These are backed by research and study.” Vem kan argumentera mot?

TM Krishna

Vi ska aldrig glömma hur TM Krishna stod ut från en fullmatad musiksäsong i Madras 2011. På konsert efter konsert – med en inrest excentriker i en liten samfällighetslokal i Luz, med tonåriga musikstudenter utomhus i middagshettan, med fixstjärnor på en fullsatt Music Academy – kände man traditionen starkare än ord egentligen kan uttrycka. Gång på gång, och utan undantag, var man ”in the presence of tradition”.

När man hörde TM Krishna var man ”in the presence of greatness”. Det tog inte många sekunder förrän man hörde att han var geniet som skapar morgondagens tradition.

Somliga missförstår sådana formuleringar som att morgondagens tradition redan skulle vara färdig och serveras finslipad på Krishnas konserter. Då kan man bli besviken: i själva verket jobbar han på den, och provar många idéer och infall som aldrig kommer att överleva honom, eller ens innevarande säsong. Enskilda konserter kan därför variera, överraska, till och med misslyckas.

Men så länge som några delar av hans nytänkande slår rot, bär frukt, får vi en bättre musik. Och det är ju något helt annat än att säga att så länge varje del i traditionen överlever, har vi en lika bra musik.

Boken heter A Southern Music och är på 350 sidor på Harper Collins. Kostar du inte på dig en tripp till Chennai denna musiksäsong, så unna dig åtminstone den.

JV

Panchamkans läser insändare i Sruti

Nov 2013 wrapperVi får senaste numret av Sruti i brevlådan, hämtar det, slår upp det, och läser en insändare:

I write with reference to the observations of A.R.S. Mani (Sruti 346) that “No other profession is subject to such harsh criticism from every Tom, Dick and Mani. Every rasika here is an enlightened critic!” I have a slightly different take on this.

Yeah!

It is true that while cricket has its Boycott, Chappell and Gavaskar, and while tennis has its Allen, Amritsar and Becker, we generally do not have their counterparts writing reviews of music concerts.

Hmm!

However, just as the sports fan has the sovereign right to adulate or rubbish a sportsperson, I believe every rasika has the sovereign right to applaud or dismiss a musician. Such admiration or criticism need not be based on knowledge, experience or any understanding of the merit of the musician by any objective yardsticks, since enjoyment of music is a highly subjective experience. The consumer is king in the concert hall, as he is in the mall or the stadium.

Yes yes yes!

But things begin to get complicated only when such a rasika begins to fancy himself as some kind of expert, just because he has organised and/or heard n number of concerts and listened to x tapes and CDs, besides browsing some souvenirs and journals of the Music Academy.

What?! What –

The confusion is worse confounded when misguided sections of the media hail the rasika as a “musicologist”, not stopping to realise that such an appellation is an insult to the real musicologists – men of deep erudition and a lifetime of research – of the calibre of Prof. Sambamoorthy, Dr. V. Raghavan, Dr. S. Ramanathan and Dr. S.R. Janakiraman, to name a few.

ASDFGHJKWERTYUIZXCVB

ASDFGHJWKEL^Qa*WE

Stockholm Sangeet Conference 2013 i bilder

Max Dahlstrand har tagit bilderStockholm Sangeet Conference 2013, som vi publicerar med gusto då våra egna bara blev ett svart blurr:

2013-09-29_17-43-10_L1000840-1

Stockholms konferencier: Kalle Mossige Nordheim. Heter du inget liknande så jobba på det. Vi har svårt att tänka oss något mer angeläget. (Hon må ha tvingats till vissa longörer, men det är väl inget mot de longörer man frivilligt ger sig in i på indiska scener.)

2013-09-29_15-36-19_L1000803

Kishore Ghosh på Pakhawaj, Suranjana Ghosh på tabla, Faiz Karizis son på fingercymbaler och Faiz Karizi på harmonium. Det här var en underhållande programpunkt där inte ens de mindre insnöade kunde undgå att se att Suranjana tog ynglingens fingercymbaler och visade hur den slipstenen dras.

2013-09-29_15-53-08_L1000807

Devika Rao, kuchipudi.

Tvärtemot vad somliga kanske tror har vi på Panchamkauns gott om åsikter om klassisk dans. Dessa förblir förbehållna en inre krets.

2013-09-29_17-11-14_L1000833

Hugo Widén (tabla), Shipra Nandy (sång), Stian Grimstad och KG Westman (sitar). Har du ingen frisyr som liknar Hugo Widéns så jobba på det. Han behöver bara komma in i ett rum så slår man ner blicken skamsen.

2013-09-29_18-23-04_L1000847

Madhuri Chattopadhyay spelar nordindisk fiol.

2013-09-29_20-07-50_L1000871

Uday Bhawalkar sjunger dhrupad med holländaren Nathanaël van Zuilen på pakhawaj. Att vi fick höra det här i Stockholm! Så enastående musik! Vilken stor, stor, stor, stor musiker. Större har det aldrig varit på Stockholm Sangeet Conference och det är bara att både gratulera och tacka.

JV

Den indiska hösten 2013 i Stockholm

flyer_SSC13-2

På söndag den 29 september är det dags för Stockholm Sangeet Conference 2013Södra teatern. Det stora dragplåstret i år är Uday Bhawalkar, som ju inte precis är fy skam utan en av världens allra, allra bästa sångare.

Så här uppstyrt är årets program:

15:00: Trumsolo. Kishore Ghosh på pakhawaj och Suranjana Ghosh på tabla.

Därefter (16:00?): Kuchipudi med Devika Rao.

17:00: Sitar-jugalbandin Stian Grimstad och KG Westman, i år tillsammans med sångerskan Shipra Nandy.

Därefter (18:00?): Nordindisk fiol med Madhuri Chattopadhyay.

19:00: Uday Bhawalkar sjunger med holländaren Nathanaël van Zuilen på pakhawaj.

Fem programpunkter jämfört med sex förra året – förhoppningsvis betyder det att varje framträdande kan göras lite längre. Och bara en dansös jämfört med hela fem olika dansare förra året – förhoppningsvis betyder det lite mindre dans.

Så, musiken? Ja, det börjar ju med pakhawajsolo! En sällsynt begivenhet som vi verkligen ser fram emot. Sist var väl Darbar Festival i London för tre år sedan. Då var det vår favorit Ravishankar Upadhyaya; nu blir det Odissi-pakhawaj med Kishore Ghosh, elev till Odissimästaren Kelucharan Mohapatra.

Svensk sitar på konferensen är ett kapitel för sig. Stian Grimstad och KG Westman är samma duo som spelade förra året (Hugo Widén på tabla), ett enormt uppsving mot året innan då det var fem sitarer på scen samtidigt, något vi aldrig tänker sluta tjata om. Men nu ska de kombineras med sångerskan Shipra Nandy.

Vi kan förstå att sitar-jugalbandi-och-sång-jugalbandi är ett symptom på samma sak som fem sitarer på scen samtidigt: Att det vore en otjänst mot svenskt indisk-klassiskt musikliv att fokusera på bara en sitariya. Konferensen är bara en kväll, och det är många som både vill och förtjänar att vara i rampljuset. Gränsen för det normala måste sägas gå vid två sitariyor i jugalbandi, som förra året. VK må tala sig varm för sång och sitar som koncept men inte ens hon har hört det bli stor musik, undantaget en outgiven inspelning med Jamaluddin Bhartiya.

Visserligen präglas det indiska musiklivet av en nästan patologisk experimentlusta: varje långsökt instrument, varje osannolik kombination av klanger, stilar och former och varje innovation i utkanten av formalia hyllas a priori. Nu är det dock Panchamkauns ni läser, de rättänkande martyrerna som ensamma klamrar sig fast vid takt och ton i rasande Kaliyuga – här får vi nöja oss med att notera att det lilla formatet är ett evigt problem för Stockholm Sangeet Conference, som kan tacklas på olika sätt. Vi begriper väl också att varenda medverkande artist gärna skulle bre ut sig lite mer avskilt. Tyvärr begriper inte en tillräckligt stor publik i Stockholm hur mycket bättre det skulle bli.

Å andra sidan får vi violinisten Madhuri Chattopadhyay. Ett namn vi fick försöka stava många gånger innan det blev rätt. Fingrarna noterar ”violinist” och vill då bara skriva ”Madurai”. Fiolen är och förblir sydindisk.

Just därför är det så oemotståndligt intressant att lyssna på nordindisk violinism så fort tillfälle ges (varje långsökt instrument … a priori)! (Vi ska aldrig glömma när RK kom hem från någon Gartner-konferens och försökte sig på en egen titt i kristallkulan: Fiolen, trodde han, skulle ersätta harmoniet som ackompanjemang eftersom den nordindiska rasikan skulle ”tröttna på att vara driftkucku”. Än så länge har detta inte hänt, och RK verkar ha raderat sin spådom från Panchamkauns för vi hittar den inte.) Madhuri Chattopadhyay är elev till VG Jog, och i den mån man kan tala om en mittfåra i nordindisk violinism är det väl där den ligger.

Uday Bhawalkar, till sist, behöver väl inte kommenteras. Bättre än honom blir det inte, så gå och se. Att han kompas av en holländare när det finns en indisk pakhawajspelare på plats betyder nog inget annat än att van Zuilen spelar i dhrupad-genren och Kishore Ghosh inte gör det.

L Subramaniam, Berwaldhallen, 31 oktober

narayanaKavita-KrishnamurtyBinduAmbi-Dr-L-Subramaniam

Nästa indiska evenemang till allmän beskådan är L SubramaniamBerwaldhallen den 31 oktober. En violinist som inte precis framlever sina dagar på Chennais sabhor, ackompanjerande stora och små sångtalanger, utan sysslar med både f-ordet och v-ordet. Till Berwaldhallen tar han inte med sig en Radel-box, paan-bricka och mrdangist, utan hela åtta musiker. Vi vet inte ens vad alla ska användas till och normalt skulle vi ju rasa.

Ändå ska du gå och se L Subramaniam. Av två skäl:

1. Han har med sig frugan, Kavita Krishnamurthy, som sjöng ”Hawa Hawaii” i Mr India (1987). Tillsammans med Sridevis dans och skådespel blev det världens kanske bästa kulturyttring:

2. På CD-tiden satte Subramaniam själv ihop en antologisk CD-box för franska Ocora. Ett förkastligt projekt på alla sätt och vis, förutom hans eget framförande av ”Illalo Pranatarthi” med Palghat Mani Iyer på mrdangam. Så har vi inte hört karnatisk fiol, eller något annat, vare sig förr eller senare. Det är inte ”Hawa Hawaii”, men det är gott och väl så bra att vi än idag går och stödjer honom villkorslöst. Vårt sätt att säga tack.

* * *

Yehudi Menuhin citeras vitt och brett att han inte hört något mer inspirerande än just L Subramaniam. Det ger perspektiv på den tid vi lever i idag – när hela det indisk-klassiska fältet ligger öppet för envar, vidsträckt som arabiska havet. Indien är inte längre ett sagoland och ingen västerlänning är längre hänvisad att hålla till godo med de smakprov hen har tur/otur att snava över. Här, vi bjuder på en klyscha: världen har blivit mindre, och därigenom så mycket större.

Tribute to Ravi Shankar, Stallet, 3 november

tribute to ravi shankar

Bzzt! Bara några dagar senare är det dags igen: en hyllningskonsert till Ravi Shankar på Stallet den 3 november. Sånär som på affischnamnet Uday Bhawalkar är det Sangeet Conference i repris:

Sanjay Guha, sitar, kompad av Suranjana Ghosh (som på Sangeet Conference 2012)!

Ulrika Larsen dansar Odissi (som på Sangeet Conference 2012, har vi för oss) till Kishore Ghosh och Stian Grimstad!

Sitar-jugalbandi: Stian Grimstad och KG Westman (som på Sangeet Conference 2012) – med Hugo Widén och Moa Danielson på tabla.

Tabla-trio: Jonas Landahl, Jonas Lundberg och Johan Börgesson (!?) –

Och så ska, i mångt och mycket, en slipsten dras. Ravi Shankar, Bharat ratna, hyllas med sitar. Inte med sitar och sång på samma gång, inte med fem sitarer på scen samtidigt utan med sitar efter konstens regler. Tabliyornas frälsare Ravi Shankar hyllas också med rejält med tabla. Sitar-jugalbandin får dubbla trummisar (och inte minst är Moa Danielson tillbaka!) – och vi, arma publik som ingenting begriper om qaidor och peshkar, får en tabla-trio. Svenska tabliyor har vi heller ingen koll på, men vad sjutton, bring it on! Här kommer vi att vara och, förutsätter vi, ni också.

* * *

Vi bor i Stockholm och det gör inte många indier. Med våra ultimathulemått mätt är det här en riktigt mäktig höst, mäktigare än på länge. Visst är det insulärt, visst är det rundgång på musikerna, visst är det en liten klick och visst är detta så in i norden charmigt. Kom, och kom nu ihåg att det också är du som publik som är med och avgör hur bra den här hösten blir. Det här är indisk klassisk musik och du kan inte alltid begära att ha roligare än du gör dig.

JV

PS: Om ni undrar varför vi inte skrivit ett ord på Panchamkauns på flera månader är det för att vi upptäckt att det finns en skiva som heter Traveler’s Todi, där en Greg Powers ”spelar dhrupad” på trombon … kompad på didgeridoo. Skulle ni vilka förknippas med en musikform där det är möjligt, ens som avart?

trombon-didgeridoo

Insup vår bevakning av Stockholm Sangeet Conference 2012, Stockholm Sangeet Conference 2011, och Stockholm Sangeet Conference 2010.

 

Goda råd om ljudkvalitet

Att lyssna på indisk klassisk musik är förr eller senare att lyssna på inspelningar som är under all kritik. Nostalgin är stor för en musikalisk guldålder då inspelningsmöjligheterna var rudimentära, och att Indien är ett u-land betyder både att inspelningsmöjligheterna förblev rudimentära något längre än i väst, och att bra och dåliga inspelningar fortfarande görs sida vid sida, på samma sätt som TCS och Wipros BPO-komplex glimrar sida vid sida med kåkstäder och illiterat misär.

När det gäller moderna inspelningar kanske man kan motivera att välja bort de sämsta. Att välja bort inspelningar som är dåliga för att de är gamla, det är bara inte tänkbart. Det är faktiskt bara att tugga i sig.

Men det kan vara mycket att tugga i sig, och det kan vara magstarkt. Vi vill dock att du klarar av det, så här kommer våra bästa tips.

Först, lär dig hitta i kvalitetsdjungeln:

Liten engelsk-svensk ordlista

Great sound quality – dåligt ljud
Sound quality is great – ljudet är dåligt
Good sound quality – dåligt ljud
Sound quality is good – ljudet är dåligt

For the most part good – väldigt dålig
Has some issues – är väldigt dålig
Live recording – väldigt dåligt ljud
Archival recording – extremt dåligt ljud
Legendary artist – extremt dåligt ljud

Acceptable sound quality – olyssningsbar
Sound quality is acceptable – skivan är olyssningsbar

Och när vi säger ”olyssningsbar” är det inget gnäll, utan vi menar det bokstavligt: visst kan du lyssna på skivan, men ljudet är så dåligt att du inte hör vad det är som spelas eller sjungs.

hypnotic stringsNär en skiva, i den verklighet vi beskriver ovan, till och med har en varningstext på baksidan, då är det alltså verkligen dags att dra öronen åt sig. ”A restored live recording, hence not of studio quality” står det på många skivor från Musicians’ Guild i Kolkata – vilket brukar betyder att ljudet är dåligt och skivan är trasig och inte går att spela ordentligt. ”Recorded in the 1980s with an old traditional mono tape recorder” varnar Bihaan Music på taarshehnai-skivan Hypnotic Strings med Gour Hari Kabiraj – vilket på svenska betyder att mikrofonen var konservburk och snöre. Priset tar nog Raga Music (Kolkata), som varnar på baksidan av Moment to Eterntity med Tarapada Chakraborty:

Note on the recording: These performances were recorded on a spool taking direct input from the mixing board. In the mid-eighties these were transferred to a regular cassette. In between these years until its transfer and processing through the digital system, both the spool and the cassette suffered from unfortunate degeneration and thus the quality may be found a little tarnished.

Någon svensk översättning borde inte behövas.

Så, hur gör man när man inte kan stå ut med sådana skivor?

Det handlar förstås om att erkänna för sig själv att man har ett problem, se det som en utmaning att lösa, och ge sig själv de verktyg som behövs.

1. Ändra din mentala inställning

Som indisk-klassisk lyssnare är du sällsynt väl lämpad för att lyssna på dåliga inspelningar. Det börjar med att vi lyssnar på improviserad sång, inte förkomponerade stycken som ska framföras så slipat som möjligt: ett tecken på förfining är då att man kan strunta i sångarens röst – det viktiga är melodin. Det går bra att kokettera med att man lyssnar på sångare med dålig sångröst.

Självklart finns då alla möjligheter att se även dålig ljudkvalitet som ett tecken på förfining. Glaset är alltså inte bara halvtomt, det är halvfullt också. Kan du bara ändra din mentala inställning kan det förvandlas från ett irritationsmoment till en chans att hovera dig (om du är utåtriktad) eller åtminstone stärka självkänslan (om du är introvert). Eller så fokuserar du på att helt enkelt lära dig uppskatta dåligt inspelad musik.

Moment to EternityDet är inte en slump att varningstexten på Hypnotic Strings följs av ”But the essence of the style and depth of the music is still distinct” – och, på Moment to Eternity, av ”Nevertheless, we are confident that the listeners will be delighted to experience the invaluable artistry delineated by the legend.”

1b. Västerlänningens mentala inställning

Är du västerlänning måste du också inse att det är rasism att rata inspelningar som håller låg standard! Ramachandra Guha förklarar i The Hindu 23 april 2006:

Most Indians in public life, and many in business, set their standards very low – one is not certain that they even know what “perfection” means.

Det är alltså den indiska nationalkaraktären – själva det indiska – som du reagerar mot. Är det verkligen förenligt med att tycka om indisk klassisk musik?

Förvånansvärt många har visat sig tycka så genom åren, om vi gör en utvikning bortom inspelningskvalitet. Här kan du till exempel läsa en sedelärande historia om en amerikansk sitarstudent som verkade formligen avsky Indien och indier, och hur vi tror sådana inställningar kan uppstå. Ramachandra Guha själv i sin krönika framhåller ju den klassiska musikern som den enda riktigt lyckade indiern, så med utgångspunkt i det kanske en sådan hållning skulle gå att motivera. Själva tycker vi att blotta tanken är pervers. Förhoppningsvis ger vår punkt 1b dig i alla fall en lite större mental verktygslåda när du ska jobba med de här frågorna.

Ja, det här var verkligen en parentes.

2. Gör det inte onödigt svårt för dig

Försök inte – åtminstone inte med en gång – att behandla en dålig inspelning som vilken inspelning som helst. Varva den inte med något som låter bra. Sätt av en helg eller liknande (mer än en dag) till att bara lyssna på sådana inspelningar. Låt dem vara på, även om du inte lyssnar aktivt. Det här ska inte vara dagar när du är stressad över annat. Slappna av. Lyssnar du på indisk klassisk musik är väl chansen stor att du också uppskattar myspys som att tända rökelse och ljus. Gör då det. Skäm bort dig själv. Se till att du kan slappna av.

Under den här tiden ska du inte exponera dig för några andra musikintryck. Låt inte bara bli andra skivor – undvik allt inspelat ljud. Inga roliga nätvideor, absolut ingen tv eller pratradio, och håll dig inne så du slipper höra skvalet på 7-Eleven. Du ska komma in i det dåliga ljudet; det ska bli hela din värld.

Ta dig tid, och låt det ta tid. Förmodligen är det en process. Du vänjer dig, du glömmer, du lär dig höra musiken bortom missljuden. Förr eller senare kommer du att höra att den oformliga massan av ljud, gnissel och brus faktiskt formas efter en vacker raga.

* * *

Bättre tips än så har vi inte att bjuda på. Någon ”knorr” kommer vi inte på (ett inlägg på Panchamkauns är ingen gris!) så vi slutar här.

RK

Den där andra skivan med Pushparaj Koshti

pushparaj-koshti-bihaan

Album: Instrumental Surbahaar. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Bihaan Music CD-BMC-146. Innehåll: Bilaskhani Todi (alap-jor-jhalla & dhamar)

■ ■ ?
■ ■ ■ ?

Rogert Ebert har precis gått hädan – något av en idol, förstås, för många kritiker, och vi saknar honom också. I hans memoarer Life Itself hittar vi följande stycke:

In 1967, new in my job at the Sun-Times, I walked into the Clark Theater and saw Persona. I didn’t have a clue how to write about it. I began with a simple description: “At first the screen is black. Then, very slowly, an area of dark grey transforms the screen into blinding white. This is light projected through film onto the screen, the first basic principle of the movies. The light flickers and jumps around, finally resolving itself into a crude cartoon of a fat lady.” And so on. I was discovering a method that would work with impenetrable films: Focus on what you saw and how it affected you. Don’t fake it.

En metod vi tvingas tillämpa på Pushparaj Koshtis inspelning av Bilaskhani Todi på Bihaan Music. Först tanpuran. Sedan, nästan omedelbart, växer Koshtis surbahar fram. Han börjar på ni, som han snabbt böjer upp till komal re, och snabbt ned till ni igen – en ton han spelar med ett tag innan den får lösa upp sig i shadjan, i madhya saptak. Det följs upp med en andra shadja – den rakaste shadja som tänkas kan …

”And so on.”

Äsch. Men så är det: Pushparajs Bilaskhani är en ogenomtränglig inspelning. Efter succén med Desh faller den mycket plattare, men vi kan inte sätta fingret på varför. Varje enskild ton är vacker – ofta påfallande vacker. Varje fras är renlärig Bilaskhani. Ändå lyfter inte skivan. Ett konundrum vi genier på Panchamkauns inte ställts inför sedan sedan Channulal Mishras La tradition lyrique du khyâl-volym på Makar Records 1997. Oftast finns det ju (goda) skäl till att inte tycka om en skiva.

Den här gången (på Chhannulal Mishra stämmer det inte) är det nog helt enkelt så att Pushparaj Koshti går in i studion oinspirerad. Faktum är att vi vet att han gick in i studion, full av inspiration att spela en helt annan raga han bespetsat sig på, men Bihaans producent krävde en Todi. Kanske var det inte ens tidig morgon. Och sådant borde ju kunna störa den bäste.

Det anmärkningsvärda är att det så sällan verkar göra det. Musiken tål så mycket, reglerna (om de följs) håller lägstanivån så hög att skillnaden mellan hur det låter i högtalarna och på papperet sällan blir så här stor. Vi brukar säga att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik.

Den här gången räcker det dock inte ända fram. Kanske gör det sitt till att förväntningarna är högt uppskruvade: av en Desh som satt långt inne men när den väl kom ut satte ribban för hur surbahar ska spelas, spelas in och göras skiva med, trots en gedigen utgivning under många år av stora musiker som Imrat Khan.

Och nu när vi tänker på det spelar surbaharen den här gången inte riktigt så. Det är nog ett symptom snarare än en bidragande orsak, men den här leken med det nästan falska, när Pushparaj spelar ”på gränsen till intonation” – den finns inte här. Så gott som varje ton är precis det den ska vara, varken mer eller mindre – och verkligen inte, som Pushparaj kan få till det bättre än någon annan, både mer och mindre på samma gång.

Inspelningen är även den en annan. Strängarna har en mindre ton och ett mindre sustain, och trumman är den stora förloraren. Tydligen är det än idag svårt att spela in pakhawaj.

Dock är det inget av detta som gör Instrumental Surbahaar till en besvikelse. Oss veterligt ska heller inte skugga falla på Pushparaj Koshti.

Lyssna hellre på: Surbahar (Raga Desh), Sense World Music, 2008, ju.

JV, VK