Finns det en symfoni av Ravi Shankar?! undrar du nu

Shankar Symphony

Album: Ravi Shankar Symphony. Sitar: Anoushka Shankar. Orkester: Londonfilharmonikerna. Dirigent: David Murphy. Label: London Philharmonic Orchestra LPO-0060.

■ ■

Förra året kom det ut en skiva med vad som marknadsförs som en symfoni av pandit Ravi Shankar, i en inspelning från 2010. Ända sedan 2010 har detta alltså passerat helt obemärkt (naturligtvis inte bara för oss), men idag får vi lov att gratulera denna utgåva, då den utlöst sitt första utbrott av grävande journalistik. I vilken utsträckning finns det en symfoni av Ravi Shankar?

En snabb googling ger vid handen att Ravi Shankar tecknade ner musik 2010 i indisk notation som sedan ”tolkades” av David Murphy, som dirigerar här, som är elev till Ravi Shankar. Wikipedia källhänvisar detta till ravishankar.org, men därifrån har alla uppgifter om symfonin nu försvunnit. Ravi Shankar levde i 92 år, men webbplatsen lever i nuet. Dock hittar man gott om andra belägg; bland annat skriver Arkiv Musik:

“This was conceived entirely for the Western symphony orchestra, so I had to eliminate the traditional Indian instruments but transfer some of their spirit onto the Western instruments,” Shankar told BBC radio on the day of the premiere. “I wrote it in Indian notation, which David Murphy, who is a student of mine and a wonderful conductor, has interpreted very well.”

Indisk notation är förvisso enklare än europeisk, men tvärt emot vad många tror finns det teoretiskt sett inget som hindrar att man noterar hela symfonin för full orkester på det viset, även om det vore väldigt mycket jobb. Teoretiskt sett finns det heller ingen möjlighet att det är så det har gått till. Ravi Shankar har skrivit teman som hans elev David Murphy har orkestrerat, till det vi hör på skivan – säkert i en viss grad av samarbete med Ravi och Anoushka Shankar, men ändå.

Vem är då den här David Murphy? På hans webbsajt läser vi att han är en violinist och dirigent från Wales, elev till Gustav Meier, Seiji Ozawa och Leon Barzin, som specialiserat sig på Beethoven (”has made some valuable discoveries, particularly in reference to certain peculiarities of Beethoven’s notation”), brittisk musik (enormt suspekt!) … och indo-europeisk fusion. ”David Murphy gave the world Premiere of Samaagam created with Indian sarod legend Amjad Ali Khan. This work was premiered at the St Magnus and City of London Festivals with the Scottish Chamber Orchestra. David and the SCO subsequently toured the UK and India with Samaagam alongside works by Mozart and Beethoven and went into the studio to record the work for Harmonia Mundi/World Village. The critically acclaimed recording was released in 2011” och den har vi inte hört.

David-Murphy-07

Som specialist på det indisk-klassiska var han alltså elev till Ravi Shankar. Han skriver om mästaren på sin webbplats – och då:

Leading Indian musicians have a particularly heightened rhythmic sense. Rather than being constrained by bar-lines they have a system of talas or rhythmic cycles. These talas can range from cycles of 3 beats right up to cycles of 108 beats!

Komplett med utropstecken! Vad är det här för inställning, om man är expert på musik?

1. Vad är det för skillnad på ”bar-lines” och ”rhythmic cycles”? En fyrtakt är också en ”rhythmic cycle”; en tala är också en taktart. Det finns ingen relevant skillnad och inget ”contstraint”.

2. Ska man verkligen vara sådan är en indisk taktart mer begränsande än en europeisk, då den åtminstone i teorin reglerar mer hur man bör behandla varje individuellt taktslag.

3. Att det indiska systemet går upp till 108-takt är fel. Suguna Purushotaman har en skiva i 128-takt. Häng med!

4. Det finns inget som hindrar att du skriver västerländsk musik i 108-takt med västerländsk notation, David Murphy. Du kan ju skriva hur långa takter du vill – till och med längre än 108 slag – så med din egen logik är den västerändska musiken överlägsen.

5. Suguna Purushotaman i all ära, men det finns ingen som använder 108-takt i Indien heller. Världen över förblir allt sådant teoretiska konstruktioner eller i värsta fall – om det tas till praktik – ”egghead music”.

Och vi måste älta punkt ett lite mer, för vi kan inte smälta att en musikteoretiker framställer europeiska taktarter som en begränsning och indiska taktarter, som är samma sak, som något magiskt. Är det oförstånd? Är det oärlighet? Hur som helst är det en otjänst mot den indiska musiken: tar man den inte på allvar, signalerar man att den inte förtjänar att tas på allvar.

Något värre än så anklagar vi ingen för. Men vi vill ändå ta det här tillfället i akt och varna både Murphy och liknande vurmare ännu mer för den typen av formuleringar. För alla försök att framställa den indiska musiken som något annat än musik kan se ut som försök att framställa indiern som något annat än en människa. Och alla försök att framställa indiern som något annat än en människa kan tolkas som försök att framställa indiern som något mindre än en människa.

Med detta sagt, till verket, det vill säga symfonin på skiva. Den låter mest som något från det glada 1800-talet, när indomanin svepte över ett koloniserande Europa. Men inte vad som helst. Säga vad man vill om Delibes Lakmé, men små små bitar av denna opera är den enda orientalism som över huvud taget påminner om hur det låter när en riktig indier gör något indiskt för europeisk orkester. Melodiken låter med europeiska mått mätt exotisk, men torftig, och med indiska mått mätt tungrodd, stelbent och enformig, när den berövas alla melismatiska detaljer för att passas in i orkesterns mall. Genom ungefär hälften går visserligen Anoushkas sitar, med en mer genuint indisk melodik, men den stympas ju i gengäld formmässigt.

Över huvud taget har vi svårt att uppbåda någon entusiasm för sådan här musik, även om den inte låter illa. Vår entusiasm för både indisk och europeisk klassisk musik är inte att ta miste på, men det här är varken eller. Om man är europé, förstår sig på indisk melodik, men aldrig någonsin reflekterat över den – ett osannolikt scenario – kanske sådan här fusion kan skänka perspektiv. Om man inte lyssnat på indisk musik tidigare föreställer vi oss att sådan här fusion avskräcker: den indiska musiken framstår som sämre än den är.

Att det inte finns mer sådant här är nog ett gott tecken. Pandit Ravi Shankar gjorde sin första konsert i genren 1971 och en till 1980. En tredje kom inte förrän 2009. Inga andra jämförbara projekt har väl fått något genomslag att tala om. De flesta tycker som vi, och vill inte höra det.

David Murphy håller inte med. Han jobbar som bäst på en opera med Anoushka Shankar och Amit Chaudhuri (libretto) som ska heta Sukanya, enligt uppgift även den ett koncept av Ravi Shankar. Den är tänkt att ha premiär om mindre än ett år och vi förutspår att den kommer att hyllas vitt och brett av många som vill lyssna på indisk klassisk musik utan att behöva lyssna på indisk klassisk musik.

* * *

Nu har vi fått ihop 1 300 ord och därmed förtjänat oss rätten att sätta in ännu en bild på Anoushka Shankar. Vilket alltid är själva poängen.

Shankar, Anoushka 101

anoushka

Oj, det blev visst två.

Symfonin är modellerad efter fyra ragor: Zila Kafi, Ahir Bhairav, Ravi Shankar-skapelsen Banjara och något som kallas ”DoGa Kalyan”, vilket måste betyda ”Double Ga”: den använder nämligen både komal och shuddha gandhar. Här hade Rajan Parrikar vitsat om att ”Gaga Kalyan” varit ett bättre namn ur marknadsföringssynvinkel, men vi nöjer oss med att konstatera att den här idén är det intressantaste med hela skivan. Den verkar använda komal gandhar istället för rishab:

S g G M P D N S’

Sydlänningarna, som sett, hört och gjort allt, kallar det Nasikabhushani ragam när de sjunger på den skalan. Slagnumret är S:t Thyagarajas ”Maravairi Ramani”, men pandit Ravi Shankars Kalyan låter förstås helt annorlunda. Dubbla varianter av samma swara i nordindisk musik känns som en gammal, gammal idé som ständigt bubblar precis under radarn trots all kolonial-postkolonial standardisering – det intressanta här är att komal ga verkar ersätta rishab. Tänk om detta kätteri är så förbjudet att självaste Ravi Shankar bara kunde få utlopp för det under en avstickare till ett utomindiskt idiom.

intressanta saker

VK, JV, RK

Vidare motgångar för Panchamkauns.

AbroadPaul Fussell skriver om ”anti-turister” i Abroad (1980):

It is hard to be a snob and a tourist at the same time. A way to combine both roles is to become an anti-tourist. Despite the suffering he undergoes, the anti-tourist is not to be confused with the traveler: his motive is not inquiry but self-protection and vanity … A useful trick is ostentatiously not carrying a camera. If asked about this deficiency by a camera-carrying tourist, one scores points by saying, “I never carry a camera. If I photograph things I find I don’t really see them” …

Tourist angst like this is distinctly a class signal. Only the upper elements of the middle classes suffer from it … This is to say that the working class finds nothing shameful about tourism. It is the middle class that has read and heard just enough to sense that being a tourist is somehow offensive and is scorned by an imagined upper class which it hopes to emulate and, if possible, be mistaken for. The irony is that extremes meet: the upper class, unruffled by contempt from any source, happily enrolls in Lindblad Tours or makes its way up the Nile in tight groups being lectured at by a tour guide artfully disguised as an Oxbridge archeologist. Sometimes the anti-tourist’s rage to escape the appearance of tourism propels him around in a mock-full-circle, back to a simulacrum of exploration …

But the anti-tourist deludes only himself. We are all tourists … there is no escape.

Först tänkte vi låta det stå okommenterat, men något förtydligande kanske ändå är på sin plats.

Överfört på ämnet för handen är det omöjligt för utbölingen att närma sig indisk klassisk musik. Antingen blir man hippie och ”spelar sitar” (”the working class finds nothing shameful”) – eller så är man ännu värre. Alla försök att försvara musiken från hippien grundar sig bara i ängslan över att förknippas med honom. Det är ingen idé att försöka sätta sig in på allvar, för tyvärr: ”the motive is not inquiry but self-protection”. Och över sig har man ändå bara hippies som innerst inne spelar sitar. Och den enda man lurar är sig själv. Alla andra genomskådar en.

Det ligger något i det, men skam den som ger sig.

JV

TM Krishna: ”A Southern Music”

A Southern Music

TM Krishna har skrivit en bok, där han ger sin syn på karnatisk musik. ”A Southern Music” heter den, bara en sån sak. The Hindus Baradwaj Rangan har en hårtslående intervju, där mästersångaren ifrågasätter, genomskådar, talar klarspråk och skär gordiska knutar som bara han kan från sin plattform av väldig auktoritet och trovärdighet. Att läsa intervjun är att vilja läsa boken.

Några höjdpunkter:

  • We’re so used to looking at things a certain way that we are not able to … ask whether some things need to be altered – not for the sake of change, but for finding more integrity in what we are doing. We need to contemplate on the aesthetic intent of the music as a whole and of every facet within the whole.
  • The important question here is whether the way we present Karnatik music today really focusses on the music or is it just a form of entertainment that includes religious and devotional content.
  • I think the kutcheri has not looked at the music but got stuck in its own success story.
  • An art music presentation has no room for light miscellanies like tukkadas. A kutcheri is not a circus presentation where you need to experience the frown of the lion and the snigger of a clown.
  • If you want to call Karnatik music “devotional music,” then I can’t have this discussion with you. But if you want to treat Karnatik music as a conceptual and aesthetic art music form, then there’s no room for these fillers.
  • I don’t get it when people say “After all the heavy stuff, people need to go home with lighter ragas.”

När vi tjatar om det år efter år kan ni avfärda oss som dumma i huvudet. Men när TM Krishna säger det måste ni lyssna.

Dessutom är hans åsikter inga åsikter: ”Are these TM Krishna’s opinions? No. These are backed by research and study.” Vem kan argumentera mot?

TM Krishna

Vi ska aldrig glömma hur TM Krishna stod ut från en fullmatad musiksäsong i Madras 2011. På konsert efter konsert – med en inrest excentriker i en liten samfällighetslokal i Luz, med tonåriga musikstudenter utomhus i middagshettan, med fixstjärnor på en fullsatt Music Academy – kände man traditionen starkare än ord egentligen kan uttrycka. Gång på gång, och utan undantag, var man ”in the presence of tradition”.

När man hörde TM Krishna var man ”in the presence of greatness”. Det tog inte många sekunder förrän man hörde att han var geniet som skapar morgondagens tradition.

Somliga missförstår sådana formuleringar som att morgondagens tradition redan skulle vara färdig och serveras finslipad på Krishnas konserter. Då kan man bli besviken: i själva verket jobbar han på den, och provar många idéer och infall som aldrig kommer att överleva honom, eller ens innevarande säsong. Enskilda konserter kan därför variera, överraska, till och med misslyckas.

Men så länge som några delar av hans nytänkande slår rot, bär frukt, får vi en bättre musik. Och det är ju något helt annat än att säga att så länge varje del i traditionen överlever, har vi en lika bra musik.

Boken heter A Southern Music och är på 350 sidor på Harper Collins. Kostar du inte på dig en tripp till Chennai denna musiksäsong, så unna dig åtminstone den.

JV

Panchamkans läser insändare i Sruti

Nov 2013 wrapperVi får senaste numret av Sruti i brevlådan, hämtar det, slår upp det, och läser en insändare:

I write with reference to the observations of A.R.S. Mani (Sruti 346) that “No other profession is subject to such harsh criticism from every Tom, Dick and Mani. Every rasika here is an enlightened critic!” I have a slightly different take on this.

Yeah!

It is true that while cricket has its Boycott, Chappell and Gavaskar, and while tennis has its Allen, Amritsar and Becker, we generally do not have their counterparts writing reviews of music concerts.

Hmm!

However, just as the sports fan has the sovereign right to adulate or rubbish a sportsperson, I believe every rasika has the sovereign right to applaud or dismiss a musician. Such admiration or criticism need not be based on knowledge, experience or any understanding of the merit of the musician by any objective yardsticks, since enjoyment of music is a highly subjective experience. The consumer is king in the concert hall, as he is in the mall or the stadium.

Yes yes yes!

But things begin to get complicated only when such a rasika begins to fancy himself as some kind of expert, just because he has organised and/or heard n number of concerts and listened to x tapes and CDs, besides browsing some souvenirs and journals of the Music Academy.

What?! What –

The confusion is worse confounded when misguided sections of the media hail the rasika as a “musicologist”, not stopping to realise that such an appellation is an insult to the real musicologists – men of deep erudition and a lifetime of research – of the calibre of Prof. Sambamoorthy, Dr. V. Raghavan, Dr. S. Ramanathan and Dr. S.R. Janakiraman, to name a few.

ASDFGHJKWERTYUIZXCVB

ASDFGHJWKEL^Qa*WE

Stockholm Sangeet Conference 2013 i bilder

Max Dahlstrand har tagit bilderStockholm Sangeet Conference 2013, som vi publicerar med gusto då våra egna bara blev ett svart blurr:

2013-09-29_17-43-10_L1000840-1

Stockholms konferencier: Kalle Mossige Nordheim. Heter du inget liknande så jobba på det. Vi har svårt att tänka oss något mer angeläget. (Hon må ha tvingats till vissa longörer, men det är väl inget mot de longörer man frivilligt ger sig in i på indiska scener.)

2013-09-29_15-36-19_L1000803

Kishore Ghosh på Pakhawaj, Suranjana Ghosh på tabla, Faiz Karizis son på fingercymbaler och Faiz Karizi på harmonium. Det här var en underhållande programpunkt där inte ens de mindre insnöade kunde undgå att se att Suranjana tog ynglingens fingercymbaler och visade hur den slipstenen dras.

2013-09-29_15-53-08_L1000807

Devika Rao, kuchipudi.

Tvärtemot vad somliga kanske tror har vi på Panchamkauns gott om åsikter om klassisk dans. Dessa förblir förbehållna en inre krets.

2013-09-29_17-11-14_L1000833

Hugo Widén (tabla), Shipra Nandy (sång), Stian Grimstad och KG Westman (sitar). Har du ingen frisyr som liknar Hugo Widéns så jobba på det. Han behöver bara komma in i ett rum så slår man ner blicken skamsen.

2013-09-29_18-23-04_L1000847

Madhuri Chattopadhyay spelar nordindisk fiol.

2013-09-29_20-07-50_L1000871

Uday Bhawalkar sjunger dhrupad med holländaren Nathanaël van Zuilen på pakhawaj. Att vi fick höra det här i Stockholm! Så enastående musik! Vilken stor, stor, stor, stor musiker. Större har det aldrig varit på Stockholm Sangeet Conference och det är bara att både gratulera och tacka.

JV

Den indiska hösten 2013 i Stockholm

flyer_SSC13-2

På söndag den 29 september är det dags för Stockholm Sangeet Conference 2013Södra teatern. Det stora dragplåstret i år är Uday Bhawalkar, som ju inte precis är fy skam utan en av världens allra, allra bästa sångare.

Så här uppstyrt är årets program:

15:00: Trumsolo. Kishore Ghosh på pakhawaj och Suranjana Ghosh på tabla.

Därefter (16:00?): Kuchipudi med Devika Rao.

17:00: Sitar-jugalbandin Stian Grimstad och KG Westman, i år tillsammans med sångerskan Shipra Nandy.

Därefter (18:00?): Nordindisk fiol med Madhuri Chattopadhyay.

19:00: Uday Bhawalkar sjunger med holländaren Nathanaël van Zuilen på pakhawaj.

Fem programpunkter jämfört med sex förra året – förhoppningsvis betyder det att varje framträdande kan göras lite längre. Och bara en dansös jämfört med hela fem olika dansare förra året – förhoppningsvis betyder det lite mindre dans.

Så, musiken? Ja, det börjar ju med pakhawajsolo! En sällsynt begivenhet som vi verkligen ser fram emot. Sist var väl Darbar Festival i London för tre år sedan. Då var det vår favorit Ravishankar Upadhyaya; nu blir det Odissi-pakhawaj med Kishore Ghosh, elev till Odissimästaren Kelucharan Mohapatra.

Svensk sitar på konferensen är ett kapitel för sig. Stian Grimstad och KG Westman är samma duo som spelade förra året (Hugo Widén på tabla), ett enormt uppsving mot året innan då det var fem sitarer på scen samtidigt, något vi aldrig tänker sluta tjata om. Men nu ska de kombineras med sångerskan Shipra Nandy.

Vi kan förstå att sitar-jugalbandi-och-sång-jugalbandi är ett symptom på samma sak som fem sitarer på scen samtidigt: Att det vore en otjänst mot svenskt indisk-klassiskt musikliv att fokusera på bara en sitariya. Konferensen är bara en kväll, och det är många som både vill och förtjänar att vara i rampljuset. Gränsen för det normala måste sägas gå vid två sitariyor i jugalbandi, som förra året. VK må tala sig varm för sång och sitar som koncept men inte ens hon har hört det bli stor musik, undantaget en outgiven inspelning med Jamaluddin Bhartiya.

Visserligen präglas det indiska musiklivet av en nästan patologisk experimentlusta: varje långsökt instrument, varje osannolik kombination av klanger, stilar och former och varje innovation i utkanten av formalia hyllas a priori. Nu är det dock Panchamkauns ni läser, de rättänkande martyrerna som ensamma klamrar sig fast vid takt och ton i rasande Kaliyuga – här får vi nöja oss med att notera att det lilla formatet är ett evigt problem för Stockholm Sangeet Conference, som kan tacklas på olika sätt. Vi begriper väl också att varenda medverkande artist gärna skulle bre ut sig lite mer avskilt. Tyvärr begriper inte en tillräckligt stor publik i Stockholm hur mycket bättre det skulle bli.

Å andra sidan får vi violinisten Madhuri Chattopadhyay. Ett namn vi fick försöka stava många gånger innan det blev rätt. Fingrarna noterar ”violinist” och vill då bara skriva ”Madurai”. Fiolen är och förblir sydindisk.

Just därför är det så oemotståndligt intressant att lyssna på nordindisk violinism så fort tillfälle ges (varje långsökt instrument … a priori)! (Vi ska aldrig glömma när RK kom hem från någon Gartner-konferens och försökte sig på en egen titt i kristallkulan: Fiolen, trodde han, skulle ersätta harmoniet som ackompanjemang eftersom den nordindiska rasikan skulle ”tröttna på att vara driftkucku”. Än så länge har detta inte hänt, och RK verkar ha raderat sin spådom från Panchamkauns för vi hittar den inte.) Madhuri Chattopadhyay är elev till VG Jog, och i den mån man kan tala om en mittfåra i nordindisk violinism är det väl där den ligger.

Uday Bhawalkar, till sist, behöver väl inte kommenteras. Bättre än honom blir det inte, så gå och se. Att han kompas av en holländare när det finns en indisk pakhawajspelare på plats betyder nog inget annat än att van Zuilen spelar i dhrupad-genren och Kishore Ghosh inte gör det.

L Subramiam, Berwaldhallen, 31 oktober

narayanaKavita-KrishnamurtyBinduAmbi-Dr-L-Subramaniam

Nästa indiska evenemang till allmän beskådan är L SubramaniamBerwaldhallen den 31 oktober. En violinist som inte precis framlever sina dagar på Chennais sabhor, ackompanjerande stora och små sångtalanger, utan sysslar med både f-ordet och v-ordet. Till Berwaldhallen tar han inte med sig en Radel-box, paan-bricka och mrdangist, utan hela åtta musiker. Vi vet inte ens vad alla ska användas till och normalt skulle vi ju rasa.

Ändå ska du gå och se L Subramaniam. Av två skäl:

1. Han har med sig frugan, Kavita Krishnamurthy, som sjöng ”Hawa Hawaii” i Mr India (1987). Tillsammans med Sridevis dans och skådespel blev det världens kanske bästa kulturyttring:

2. På CD-tiden satte Subramaniam själv ihop en antologisk CD-box för franska Ocora. Ett förkastligt projekt på alla sätt och vis, förutom hans eget framförande av ”Illalo Pranatarthi” med Palghat Mani Iyer på mrdangam. Så har vi inte hört karnatisk fiol, eller något annat, vare sig förr eller senare. Det är inte ”Hawa Hawaii”, men det är gott och väl så bra att vi än idag går och stödjer honom villkorslöst. Vårt sätt att säga tack.

* * *

Yehudi Menuhin citeras vitt och brett att han inte hört något mer inspirerande än just L Subramaniam. Det ger perspektiv på den tid vi lever i idag – när hela det indisk-klassiska fältet ligger öppet för envar, vidsträckt som arabiska havet. Indien är inte längre ett sagoland och ingen västerlänning är längre hänvisad att hålla till godo med de smakprov hen har tur/otur att snava över. Här, vi bjuder på en klyscha: världen har blivit mindre, och därigenom så mycket större.

Tribute to Ravi Shankar, Stallet, 3 november

tribute to ravi shankar

Bzzt! Bara några dagar senare är det dags igen: en hyllningskonsert till Ravi Shankar på Stallet den 3 november. Sånär som på affischnamnet Uday Bhawalkar är det Sangeet Conference i repris:

Sanjay Guha, sitar, kompad av Suranjana Ghosh (som på Sangeet Conference 2012)!

Ulrika Larsen dansar Odissi (som på Sangeet Conference 2012, har vi för oss) till Kishore Ghosh och Stian Grimstad!

Sitar-jugalbandi: Stian Grimstad och KG Westman (som på Sangeet Conference 2012) – med Hugo Widén och Moa Danielson på tabla.

Tabla-trio: Jonas Landahl, Jonas Lundberg och Johan Börgesson (!?) –

Och så ska, i mångt och mycket, en slipsten dras. Ravi Shankar, Bharat ratna, hyllas med sitar. Inte med sitar och sång på samma gång, inte med fem sitarer på scen samtidigt utan med sitar efter konstens regler. Tabliyornas frälsare Ravi Shankar hyllas också med rejält med tabla. Sitar-jugalbandin får dubbla trummisar (och inte minst är Moa Danielson tillbaka!) – och vi, arma publik som ingenting begriper om qaidor och peshkar, får en tabla-trio. Svenska tabliyor har vi heller ingen koll på, men vad sjutton, bring it on! Här kommer vi att vara och, förutsätter vi, ni också.

* * *

Vi bor i Stockholm och det gör inte många indier. Med våra ultimathulemått mätt är det här en riktigt mäktig höst, mäktigare än på länge. Visst är det insulärt, visst är det rundgång på musikerna, visst är det en liten klick och visst är detta så in i norden charmigt. Kom, och kom nu ihåg att det också är du som publik som är med och avgör hur bra den här hösten blir. Det här är indisk klassisk musik och du kan inte alltid begära att ha roligare än du gör dig.

JV

PS: Om ni undrar varför vi inte skrivit ett ord på Panchamkauns på flera månader är det för att vi upptäckt att det finns en skiva som heter Traveler’s Todi, där en Greg Powers ”spelar dhrupad” på trombon … kompad på didgeridoo. Skulle ni vilka förknippas med en musikform där det är möjligt, ens som avart?

trombon-didgeridoo

Insup vår bevakning av Stockholm Sangeet Conference 2012, Stockholm Sangeet Conference 2011, och Stockholm Sangeet Conference 2010.

 

Goda råd om ljudkvalitet

Att lyssna på indisk klassisk musik är förr eller senare att lyssna på inspelningar som är under all kritik. Nostalgin är stor för en musikalisk guldålder då inspelningsmöjligheterna var rudimentära, och att Indien är ett u-land betyder både att inspelningsmöjligheterna förblev rudimentära något längre än i väst, och att bra och dåliga inspelningar fortfarande görs sida vid sida, på samma sätt som TCS och Wipros BPO-komplex glimrar sida vid sida med kåkstäder och illiterat misär.

När det gäller moderna inspelningar kanske man kan motivera att välja bort de sämsta. Att välja bort inspelningar som är dåliga för att de är gamla, det är bara inte tänkbart. Det är faktiskt bara att tugga i sig.

Men det kan vara mycket att tugga i sig, och det kan vara magstarkt. Vi vill dock att du klarar av det, så här kommer våra bästa tips.

Först, lär dig hitta i kvalitetsdjungeln:

Liten engelsk-svensk ordlista

Great sound quality – dåligt ljud
Sound quality is great – ljudet är dåligt
Good sound quality – dåligt ljud
Sound quality is good – ljudet är dåligt

For the most part good – väldigt dålig
Has some issues – är väldigt dålig
Live recording – väldigt dåligt ljud
Archival recording – extremt dåligt ljud
Legendary artist – extremt dåligt ljud

Acceptable sound quality – olyssningsbar
Sound quality is acceptable – skivan är olyssningsbar

Och när vi säger ”olyssningsbar” är det inget gnäll, utan vi menar det bokstavligt: visst kan du lyssna på skivan, men ljudet är så dåligt att du inte hör vad det är som spelas eller sjungs.

hypnotic stringsNär en skiva, i den verklighet vi beskriver ovan, till och med har en varningstext på baksidan, då är det alltså verkligen dags att dra öronen åt sig. ”A restored live recording, hence not of studio quality” står det på många skivor från Musicians’ Guild i Kolkata – vilket brukar betyder att ljudet är dåligt och skivan är trasig och inte går att spela ordentligt. ”Recorded in the 1980s with an old traditional mono tape recorder” varnar Bihaan Music på taarshehnai-skivan Hypnotic Strings med Gour Hari Kabiraj – vilket på svenska betyder att mikrofonen var konservburk och snöre. Priset tar nog Raga Music (Kolkata), som varnar på baksidan av Moment to Eterntity med Tarapada Chakraborty:

Note on the recording: These performances were recorded on a spool taking direct input from the mixing board. In the mid-eighties these were transferred to a regular cassette. In between these years until its transfer and processing through the digital system, both the spool and the cassette suffered from unfortunate degeneration and thus the quality may be found a little tarnished.

Någon svensk översättning borde inte behövas.

Så, hur gör man när man inte kan stå ut med sådana skivor?

Det handlar förstås om att erkänna för sig själv att man har ett problem, se det som en utmaning att lösa, och ge sig själv de verktyg som behövs.

1. Ändra din mentala inställning

Som indisk-klassisk lyssnare är du sällsynt väl lämpad för att lyssna på dåliga inspelningar. Det börjar med att vi lyssnar på improviserad sång, inte förkomponerade stycken som ska framföras så slipat som möjligt: ett tecken på förfining är då att man kan strunta i sångarens röst – det viktiga är melodin. Det går bra att kokettera med att man lyssnar på sångare med dålig sångröst.

Självklart finns då alla möjligheter att se även dålig ljudkvalitet som ett tecken på förfining. Glaset är alltså inte bara halvtomt, det är halvfullt också. Kan du bara ändra din mentala inställning kan det förvandlas från ett irritationsmoment till en chans att hovera dig (om du är utåtriktad) eller åtminstone stärka självkänslan (om du är introvert). Eller så fokuserar du på att helt enkelt lära dig uppskatta dåligt inspelad musik.

Moment to EternityDet är inte en slump att varningstexten på Hypnotic Strings följs av ”But the essence of the style and depth of the music is still distinct” – och, på Moment to Eternity, av ”Nevertheless, we are confident that the listeners will be delighted to experience the invaluable artistry delineated by the legend.”

1b. Västerlänningens mentala inställning

Är du västerlänning måste du också inse att det är rasism att rata inspelningar som håller låg standard! Ramachandra Guha förklarar i The Hindu 23 april 2006:

Most Indians in public life, and many in business, set their standards very low – one is not certain that they even know what “perfection” means.

Det är alltså den indiska nationalkaraktären – själva det indiska – som du reagerar mot. Är det verkligen förenligt med att tycka om indisk klassisk musik?

Förvånansvärt många har visat sig tycka så genom åren, om vi gör en utvikning bortom inspelningskvalitet. Här kan du till exempel läsa en sedelärande historia om en amerikansk sitarstudent som verkade formligen avsky Indien och indier, och hur vi tror sådana inställningar kan uppstå. Ramachandra Guha själv i sin krönika framhåller ju den klassiska musikern som den enda riktigt lyckade indiern, så med utgångspunkt i det kanske en sådan hållning skulle gå att motivera. Själva tycker vi att blotta tanken är pervers. Förhoppningsvis ger vår punkt 1b dig i alla fall en lite större mental verktygslåda när du ska jobba med de här frågorna.

Ja, det här var verkligen en parentes.

2. Gör det inte onödigt svårt för dig

Försök inte – åtminstone inte med en gång – att behandla en dålig inspelning som vilken inspelning som helst. Varva den inte med något som låter bra. Sätt av en helg eller liknande (mer än en dag) till att bara lyssna på sådana inspelningar. Låt dem vara på, även om du inte lyssnar aktivt. Det här ska inte vara dagar när du är stressad över annat. Slappna av. Lyssnar du på indisk klassisk musik är väl chansen stor att du också uppskattar myspys som att tända rökelse och ljus. Gör då det. Skäm bort dig själv. Se till att du kan slappna av.

Under den här tiden ska du inte exponera dig för några andra musikintryck. Låt inte bara bli andra skivor – undvik allt inspelat ljud. Inga roliga nätvideor, absolut ingen tv eller pratradio, och håll dig inne så du slipper höra skvalet på 7-Eleven. Du ska komma in i det dåliga ljudet; det ska bli hela din värld.

Ta dig tid, och låt det ta tid. Förmodligen är det en process. Du vänjer dig, du glömmer, du lär dig höra musiken bortom missljuden. Förr eller senare kommer du att höra att den oformliga massan av ljud, gnissel och brus faktiskt formas efter en vacker raga.

* * *

Bättre tips än så har vi inte att bjuda på. Någon ”knorr” kommer vi inte på (ett inlägg på Panchamkauns är ingen gris!) så vi slutar här.

RK

Den där andra skivan med Pushparaj Koshti

pushparaj-koshti-bihaan

Album: Instrumental Surbahaar. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Bihaan Music CD-BMC-146. Innehåll: Bilaskhani Todi (alap-jor-jhalla & dhamar)

■ ■ ?
■ ■ ■ ?

Rogert Ebert har precis gått hädan – något av en idol, förstås, för många kritiker, och vi saknar honom också. I hans memoarer Life Itself hittar vi följande stycke:

In 1967, new in my job at the Sun-Times, I walked into the Clark Theater and saw Persona. I didn’t have a clue how to write about it. I began with a simple description: “At first the screen is black. Then, very slowly, an area of dark grey transforms the screen into blinding white. This is light projected through film onto the screen, the first basic principle of the movies. The light flickers and jumps around, finally resolving itself into a crude cartoon of a fat lady.” And so on. I was discovering a method that would work with impenetrable films: Focus on what you saw and how it affected you. Don’t fake it.

En metod vi tvingas tillämpa på Pushparaj Koshtis inspelning av Bilaskhani Todi på Bihaan Music. Först tanpuran. Sedan, nästan omedelbart, växer Koshtis surbahar fram. Han börjar på ni, som han snabbt böjer upp till komal re, och snabbt ned till ni igen – en ton han spelar med ett tag innan den får lösa upp sig i shadjan, i madhya saptak. Det följs upp med en andra shadja – den rakaste shadja som tänkas kan …

”And so on.”

Äsch. Men så är det: Pushparajs Bilaskhani är en ogenomtränglig inspelning. Efter succén med Desh faller den mycket plattare, men vi kan inte sätta fingret på varför. Varje enskild ton är vacker – ofta påfallande vacker. Varje fras är renlärig Bilaskhani. Ändå lyfter inte skivan. Ett konundrum vi genier på Panchamkauns inte ställts inför sedan sedan Channulal Mishras La tradition lyrique du khyâl-volym på Makar Records 1997. Oftast finns det ju (goda) skäl till att inte tycka om en skiva.

Den här gången (på Chhannulal Mishra stämmer det inte) är det nog helt enkelt så att Pushparaj Koshti går in i studion oinspirerad. Faktum är att vi vet att han gick in i studion, full av inspiration att spela en helt annan raga han bespetsat sig på, men Bihaans producent krävde en Todi. Kanske var det inte ens tidig morgon. Och sådant borde ju kunna störa den bäste.

Det anmärkningsvärda är att det så sällan verkar göra det. Musiken tål så mycket, reglerna (om de följs) håller lägstanivån så hög att skillnaden mellan hur det låter i högtalarna och på papperet sällan blir så här stor. Vi brukar säga att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik.

Den här gången räcker det dock inte ända fram. Kanske gör det sitt till att förväntningarna är högt uppskruvade: av en Desh som satt långt inne men när den väl kom ut satte ribban för hur surbahar ska spelas, spelas in och göras skiva med, trots en gedigen utgivning under många år av stora musiker som Imrat Khan.

Och nu när vi tänker på det spelar surbaharen den här gången inte riktigt så. Det är nog ett symptom snarare än en bidragande orsak, men den här leken med det nästan falska, när Pushparaj spelar ”på gränsen till intonation” – den finns inte här. Så gott som varje ton är precis det den ska vara, varken mer eller mindre – och verkligen inte, som Pushparaj kan få till det bättre än någon annan, både mer och mindre på samma gång.

Inspelningen är även den en annan. Strängarna har en mindre ton och ett mindre sustain, och trumman är den stora förloraren. Tydligen är det än idag svårt att spela in pakhawaj.

Dock är det inget av detta som gör Instrumental Surbahaar till en besvikelse. Oss veterligt ska heller inte skugga falla på Pushparaj Koshti.

Lyssna hellre på: Surbahar (Raga Desh), Sense World Music, 2008, ju.

JV, VK

Några sista reflektioner kring Gurjari Todi

BGAK

Nu när vi lyssnat igenom femtioelva sångare och instrumentalister som spelat in Gurjari Todi, för att höra om de verkligen framför Gurjari eller istället (via graha-bheda på komal dhaivat) raga Jog, som Shujaat Khan, är vi tillbaka än en gång för några sista reflektioner. (Hela historien hittar ni i tidigare epistlar.) Signaturen Divakar kommenterade:

Missed Bade Ghulam Ali’s classic Gurjari Todi, short, no alap but it is a classic.

Och det är sant – det finns väl hur många inspelningar som helst av varierande längd och kaliber som vi hade kunnat gå igenom. (Dock inte av Bade Ghulam Alis kaliber: den torde han vara ensam om i historien.)

Amir Khan har en sagolik insjungning. Givetvis sjunger han Gurjari och inte Jog. Venaktesh Kumar likaså. Nazakat & Salamat Ali har någonstans en tarana i Gurjari, som däremot får anstrykning av Jog. Mycket skalövningar från komal dhaivat till komal dhaivat. Jasrajs inspelning från 1984 (kom ut 2o11 på Sony Musics Masterworks from the NCPA Archives) är inte dålig, men även den drar mot Jog när det börjar gå undan.

Outgivna inspelningar i Gurjari Todi finns det hur många som helst och vi orkar inte beröra några. Men Bade Ghulam Ali Khan? Han är enastående. Sångkonst på en nivå som inte längre finns på denna jord. Vida bättre än någon Todi vi lyssnat på här.

HMV Introduces Jagdish PrasadMen inte sjunger han sin Gurjari utan Jog, inte! Massvis av fraser som slutar på d M d – det vill säga S n S, om man tänker Jog. Betydligt värre på den punkten är gharanabrodern Ajoy Chakraborty. BKAG-eleven Jagdish Prasad klarade sig bättre på sin gamla LP: HMV Introduces Pandit Jagdish Prasad (HMV/EMI India ESCD 2806, 1978) med ”Naine Matware Tore” och Nizamuddin på tabla.

Gud vad vi är trötta på Jog och Gurjari Todi. Det här lade vi till mest så att vi inte ska bli anklagade för att plocka körsbär. Överlag är det sångarna som sjunger Todi och instrumenalisterna som fingrar på Jog – men vi får tillstå att även en sångare kan förföras, och även i viss mån den allra störste.

Eller kanske står Bade Ghulam Ali Khan, om någon, snarare över sådana hänsyn. Han får sjunga vad han vill, kalla det vad han vill. Vi – alla – ska bara tacka och ta emot.

RK

Jakten på Gurjari, del 2: dhrupad & khyal

Efter att ha lyssnat på femton inspelningar i sträck av Gurjari Todi med instrumentalister (inklusive Shujaat Khan) och nu också tolv inspelningar med olika sångare kanske vi faktiskt har slagit någon sorts världsrekord. Vi kan inte föreställa oss varför någon skulle ha lyssnat på mer Gurjari än så, utan något annat emellan.

Det som väckte vårt intresse var att Shujaat Khan (Dil, Felmay Records Fy 8176) spelade Jog istället för Gurjari Todi, genom en graha-bheda på komal dhaivat: med en annan ton som grundton kan samma skala tolkas som antingen Gurjari eller Jog.

gurjari todi
jog

Och Shujaat tolkade den som Jog med besked. Ingen Todi-ang att tala om fanns på hela hans 59 minuter långa inspelning. Det här var en musiker som gillade Jog, som spelade Jog – som gjorde det bra; så bra vi över huvud taget hört den spelas sedan Ravi Shankars 50-tal – men som av någon anledning gjorde det under etiketten ”Gurjari Todi”.

gurjari på instrumentAv en slump upptäckte vi att Subroto Roy Chowdhury gjorde likadant på Serenity (Jazz Point Records CDJP 1017) – och när vi lyssnade igenom varenda instrumentalist vi kunde hitta fann vi fyra som spelade Jog rakt av (Shujaat, Subroto, Shahid Parvez och Pratyush Banerjee), fem som spelade ordentlig Gurjari Todi (Sultan Khan, Hariprasad Chaurasia, Vilayat Khan på stenkaka, Soumik Datta i korta elva minuter och Amaan Ali med konstfull graha-bheda) och sex som inte kunde bestämma sig (Vilayat & Bismillah Khan i jugalbandi, Shahid Parvez, Mick Taylor, Himangshu Biswas, Shivkumar Sharma och Satisy Vyas).

Det var förstås inte vad vi väntat oss. Självklart är det inte vad man väntar sig när det står Gurjari Todi på skivan i samtliga fall. Så vad är det som händer? Håller Gurjari på att förlora sin identitet – eller är det instrumentalisterna som inte kan hålla sig från Jog?

För att ta reda på det har vi nu lyssnat igenom hela tolv inspelningar av Gurjari Todi med olika sångare. Vad vi kom fram till kan vi väl avslöja redan här, eftersom ingen vettig läsare ändå skulle kunna tvivla: Samtliga sångare framför renlärig Gurjari Todi utan inslag av Raga Jog över huvud taget.

Dhrupad

La tradition lyrique du dhrupad 6Album: La tradition lyrique du dhrupad 6. Sång: Uday Bhawalkar. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Makar Records MAKCD031. Innehåll: Gurjari Todi (alap-jor-jhalla, dhrupad i sooltal och tal tivre).

■ ■ ■

Den här sortens systematisk genomgång måste förstås börja med dhrupad, där ragorna behandlas som mest konservativt. Den ende dhrupadiya som oss veterligt tagit sig an Gurjari ordentligt på skiva är Uday Bhawalkar, en sångare som idag är väldigt bra men inte alls var lika bra 1998, när han spelade in La tradition lyrique du dhrupad 6 på franska kultetiketten Makar. Det blir väldigt uppvisande när en dhrupadiya sjunger alap i tolv minuter, jor i elva – och jhalla i hela femton minuter. Det skulle inte förvåna oss om det här är den längsta dhrupad-jhalla vi har på skiva.

Riktigt så illa som vi får det att låta är det faktiskt inte, då Uday Bhawalkar alltid varit en så långsam sångare. Hans jor är så lugn att man knappt tänker på den; det är nog först när han påbörjar långsam jhalla som man börjar tänka på det som jor. Men det är inte heller så bra som det ser ut på papperet då första dhrupad, den vackra ”Tero Bala Pratap”, sjungs i mer än tjugo minuter. Bitvis sjunger Uday här som den värste Wasifuddin Dagar; det är tydligt att vi lyssnar på en färsk musiker som inte slipat bort sina svaga sidor och börjat utveckla sina styrkor.

* * *

Tribute to TansenEn kort, snabb ”Tero Bala Pratap” med bröderna Gundecha finns på skivan Tribute to Tansen (ASA Music ASA2749056), och i dhrupadsektionen kanske man också ska nämna dhrupadskolade Priyanka Mallick, som sjöng (khyal) en glödande Gurjari i sin excentriska stil på In Praise of the Goddess (Celestial Harmonies 13267-2). Givetvis sjunger alla dessa Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Gwalior

Turn of the Leaf

Album: Turn of the Leaf. Sång: Laxman Krishnarao Pandit. Sarangi: Inder Lal. Tabla. Manmohan Singh (stackarn – född 1935 och den enda på skivan som listas som ”shri” och inte som ”pandit”!). Label: ASA Music MCD-G022. Innehåll: Khamaj (tappa ”Chal Pahchani”), Gurjari Todi (”Ja Ja Re Pathika Tara”, tarana), Bihag (”Kaise Sukh Sowe”, ”Balma More Manki”).

■ ■ ■

Med dhrupad avverkad måste genomgång av khyal börja med ur-gharanat Gwalior, och mer Gwalior än Laxman Krishnarao Pandit blir det inte idag (så varför får han så lite uppmärksamhet? Ständigt denna politik!). En Gurjari Todi på 27 minuter är huvudnumret på hans senaste skiva, Turn of the Leaf (ASA Music MCD-G022). Som inte alls är något mästerverk i stil med hans Epitome of Gwalior Gayaki, det ska sägas direkt, så sänk förväntningarna.

Det första som drar ner intrycket är den dåliga inspelningen. Hade det varit någon 60-talsupptagning med en utdöd luminar hade man väl inte skådat given häst i munnen, men en nyinspelad skiva med överstyrd tabla? Man blir arg. Lyckligtvis drabbar det bara de tyngsta slagen, och Manmohan Singh är en lugn och sparsmakad musiker. För det mesta låter skivan bra.

Det andra är att huvudnumret, Gurjari Todi, inte håller hela vägen. I Bihag sjunger LK Pandit sagolikt, likaså långt in i vilambit Todi – men till slut går det inte längre. Tanbazin i Todi håller faktiskt inte världsklass, och det hela avslutas med en sådan där ”tarana” som bara är en läpparnas bekännelse. Fortfarande, efter så många års lyssnande på klassisk sång, är det bara Jal Balaporia som gjort en riktigt, riktigt bra tarana på skiva – vilket sammanträffande att han också är den enda som över huvud taget gjort ett seriöst försök!

* * *

Gharanon ki Gaiki 15Från Gwalior-håll har vi även hittat en Gurjari Todi med åldermannen Ghulam Hassan Shaggan (född 1928), på volym 15 av EMI Pakistans kultserie Gharanon ki Gaiki. (Kultförklarad främst för att den länge innehöll de enda inspelningarna med ett dhrupadgharana som i princip ingen utanför Pakistan hade hört – Talwandi – och var helt omöjlig att få tag i. När man väl fick höra Talwandisångarna lät de föga som dhrupad över huvud taget, men det är en annan historia.) Hypnotisk, elektrisk, och får korta tolv minuter att kännas som mycket mer. Som man kunde vänta sig av Shaggan innehåller den en hel del mycket märklig sångteknik.

Prabhakar Karekar, som vi av aldrig skriver om eftersom vi av någon anledning inte tar honom på tillräckligt allvar, sorterar vi också in under Gwalior, även om stamtavlan är porrigt stökig: hans guruer var Suresh Haldankar (Agra, Jaipur, Kirana, Gwalior), Jitendra Abhisheki (Agra, Jaipur) och CR Vyas (Kirana, Gwalior, Agra). Med nio minuter Gurjari Todi på en HMV-RPG-skiva som heter Guru Dakshina är han den stora överraskningen i vårt maraton – det här är en av de bästa tolkningar av Gurjari vi har hört. Givetvis sjunger han såväl som Shaggan och LK Pandit Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Kirana

Begun Gun GaveAlbum: Begun Gun Gave. Sång: Bhimsen Joshi. Harmonium: Purushottam Walawalkar. Tabla: Shashikant Muley. Label: Venus Records VCDR 181 R. Innehåll: Gurjari Todi (madhyalaya teentaal ”Aaj More Man Lago”, drut teental ”Begun Gun Gave”), Bhimpalasi (vilambit teental ”Ab To Badi Der Bhaila”, drut teental ”Brij Mein Dhoom Machaye Kanha”)

■ ■ ■

Skam vore väl om man gjorde en sådan här genomgång och inte hittade ett exemplar med Bhimsen Joshi. Med stor och spännande repertoar och en lång karriär spelade supersångaren in det mesta. Den Gurjari vi hittat är sen Bhimsen, cirka 1990: på Venus Records Begun Gun Gave.

Och i ärlighetens namn var Bhimsens tanbazi vid den här åldern inte vad den varit. Trots det dominerar den halva inspelningen. Och kompositionerna Bhimsen valde gillar vi inte alls, och särskilt inte drutan ”Begun Gun Gave” som Venus Records tyckte så mycket om att de döpte hela skivan efter den. När Bhimsen inte är på topp blir eviga kompsektionen Walawalkar/Muley tungfotad och trött; faktiskt får vi lov att kalla det här en besvikelse; sämre än vi väntat oss. Men å andra sidan är förväntningarna på namnet Bhimsen Joshi ofantliga. Tre stjärnor. Godtagbara partier saknas ju inte precis.

* * *

MAKCD027Att gharanabrodern Chhannulal Mishra inte heller imponerat i Gurjari Todi kan du läsa i vår recension av La tradition lyrique du khyâl 8 (Makar Records MAKCD027). Detta mystiskt nog trots den bästa drut-cheez vi hört i ragan. Och för att vara heltäckande har vi även lyssnat på Kiranaluminaren Ajoy Pohankar, känd som far till samme Abhijit Pohankar som spelat in en skiva som heter Scintillating Synthesizer. Ajay sjunger ragan i ett new age-sammanhang på CD:n Ashta Prahar (Sona Rupa SORUCD 042). Utan klassicism, men peppar peppar med viss dragning åt Jog. Äpplet faller inte långt från päronträdet.

Channulal Mishra och Bhimsen Joshi däremot sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Patiala

Live from Savai Gandharva Music Festival, Pune ’92Album: Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92. Sång: Parveen Sultana. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Tabla: Suhas Kamat. Label: Alurkar Music House 796042090528. Innehåll: Gurjari Todi, Jaunpuri

■ ■ ■

Parveen Sultana är en sångerska vi inte brukar skriva om, trots att vi inte bara har skivor utan live-DVD:er (plural) med henne. Vi står inte riktigt ut med hennes pipiga höga (jättehöga) register men samtidigt har hon ett väldigt solitt musikerskap, och det blir svårt att uppbåda någon entusiasm för eller emot.

Hennes Gurjari Todi är en tour-de-force på 49½ minut, och gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp. Första halvtimmen är lysande. Inget är som långsam Todi, och inte bara Parveen utan även Suhas Kamat på tabla behandlar den med all tillbörlig respekt: sparsmakat, tunnsått – gryningsdimmigt. Den tunna rösten får fram bhavan i Todi anmärkningsvärt bra. Och Appa Jalgaonkar ska vi bara inte tala om. En av de bästa insatser vi hört på harmonium. Stämningen, interaktionen mellan honom och Parveen Sultana gör det här till en liveskiva värd namnet – inte varje dag det kommer en sådan från norra Indien.

Gillar man Parveen Sultana gillar man väl även resten av Gurjarin, för ragan genomlyses i alla skrymslen och vrår – och i alla register. Vilket faktiskt inbegriper ett riktigt bra lågt, som vi glömt bort att hon hade.

Men, förstås, också mycket, mycket av det riktigt, riktigt höga. Gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp, men för oss med mindre passande öron är det inte hela vägen njutbart att lyssna på.

* * *

PatialaFrån Patiala har vi även hört Bade Fateh Ali Khan, som sjunger en 15-minuters Gurjari på sin volym i Music Todays Gharana-serie (MCD-CLSC-746) – kort men vackert och respektabelt, som väl allt han någonsin sjunger med sin tordönsstämma – inklämd mellan en liten Gunkali och ett mastigt Darbari–Adana-komplex på 30½ minut. En av de bättre skivor vi lyssnat på i detta maraton, då Fateh Ali är en av få sångare som får sjunga floder av tanbazi i Darbari–Adana med vårt goda minne. (Salamat & Nazakat Ali är ett par andra vi kan komma på.)

Men nu var det Gurjari Todi det skulle handla om, och givetvis sjunger både han och Parveen Sultana Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: ”Röset”

Under skoltiden skulle det allt som oftast spelas den svenska cricket-missuppfattning som kallas ”brännboll” och väljas lag till det, och när det bara fanns en bra spelare kvar att välja sade lagledaren att vi tar honom så får ni ”röset” – alla de som blev över, som var odugliga på sport. Men vad säger ni nu då, lagledare, när röset har tagit revansch och recenserar skivor på Panchamkauns?

Förlåt utvikningen; röset i vår genomgång är dels Banaras-gharanats Rajan & Sajan Mishra (eftersom vi bara har dem från deras gharana) och den självlärde khyaliyan Gokulotsav Maharaj (eftersom han inte har något gharana). Rajan & Sajan avhandlar den på sin förkastliga Tarana: Flights of Melody, där de sjunger tarana efter tarana som vore det vanlig khyal – synd för dem att just taranans förfall är en av Panchamkauns redaktionella käpphästar. Men säga vad man vill om Rajan och Sajan – de sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Precis som Gokulotsav Maharaj. 19 minuter Gurjari Todi ingår på hans märkliga Khyal-O-Tarana (Audiorec 1023 – han kan förresten inte sjunga någon tarana han heller). I tio minuter sjunger han den fantastiskt. Sedan växlar han upp till tanbazi, som han utan överdrift är sämst i världen på.

En mycket intressant musiker som kommer från Pushtimarg-traditionen och ursprungligen sjöng kirtan där; sedan har han lärt sig sjunga khyal helt på egen hand (och alltid egna kompositioner). Det intressanta är hur bra han blivit. Han har blivit jättebra. Förutom då en akilleshäl som vi inte kan beskriva hur illa den låter. Signaturen Sandip på rec.music.indian.classical för 12–13 år sedan är väl den som kommit närmast: ”som när man gurglar saltvatten”.

Slutsats

27 procent av instrumentalisterna spelar Jog när man ber dem om Gurjari Todi; ytterligare 40 procent blandar rikligt med Jog i sin Gurjari. Håller ragan på att förlora sin identitet – håller vi på att förlora en raga?

Nej, att ingen sångare skulle göra något liknande tog vi för givet från början (och vi blev riktigt förvånade när Ajoy Pohankar tog sig friheter, även om det var utanför den klassiska mattan). Det finns ingen allmänmusikalisk tendens att vattna ur en Todiprakar, bara instrumentalister som inte kan hålla fingrarna från Jog. Ändå har vi lyssnat igenom alla dessa inspelningar, fast vi visste vad vi skulle finna. Varför inte? Det är aldrig meningslöst att lyssna på några skivor med Gurjari Todi.

Säkerligen hänger det här samman med en motvilja hos instrumentalister, som vi tycker är konstig, mot tanpura. På sitar spelar många in helt utan tanpura, och de flesta instrumentalister lägger den mycket lågt i mixen. Det bäddar för graha-bheda. Men som alla sångare vet är det nästan så enkelt som att mer tanpura föder bättre musik.

* * *

Avslutningsvis vill vi säga att vi nu anser det bevisat, en gång för alla, att klassiska sångare är bättre än instrumentalister. De vet ju i alla fall vilken raga de håller på med.

RK

Jakten på Gurjari: Del ett: Instrumentalisterna

chand bibi 2

Häromdagen lyssnade vi på Shujaat Khans italienska album Dil, och upptäckte att det som förpackades som Gurjari Todi i själva verket var raga Jog. Rent skalmässigt, bortsett från allt finlir, kan Gurjari-skalan också vara Jog-skalan om man tänker sig komal dhaivat som shadja istället för shadjan i Gurjari Todi.

gurjari todi

jog

Eftersom raga är så mycket mer än skala är det här ingen tolkningsfråga, utan det är verkligen Jog Shujaat spelar. Hela framförandet bygger på fraser och tonbehandlingar från Jog, som inte har i en transponerad Todi att göra.

SerenityNär vi sedan råkade höra Subroto Roy Chowdhurys Serenity (Jazz Point Records CDJP 1017) insåg vi att var något större på spåren. Subroto spelar även han Jog och kallar det Gurjari Todi. En hel gammal LP-sida Jog under etiketten Gurjari Todi.

Hans Jog firar inga triumfer – den går inte till överdrift à la Shahid Parvez, men bredvid Shujaats är den trist och tråkig. Den öppnar dock våra ögon för den stora konspirationen. Två skivor med Jog förklädd till Gurjari är ingen slump. Och tydligen spänner det över hela det sitaristiska spektrat, från Shujaat Khan – något av en rebell i det nydanande Imdadkhanit – till den gammaldags Subroto Roy Chowdhury, som håller på gamla Senia-traditioner från generationen före sina egna guruer (Birendrakishore Roychowdhury, Radhikamohan Moitra, Bimal Mukherjee). Cosi fan tutte?

Med det i bagaget går vi vidare.

Sitar

Golden Milestones

Vi är fast beslutna att ta reda på vad instrumentalister gjort med Gurjari Todi på skiva genom åren, och den förste vi vill höra är Vilayat Khan. Det var ju han som introducerade Shujaat till ragan. Hans första inspelning av den är en gammal stenkaka på tre och en halv minut, återutgiven på Golden Milestones (Saregama CDNF 150486) – och det är Todi hela vägen. Även om hela kakan äts upp av blixtrande tAnbAzi etablerar han i början med någon enstaka prayoga en dimmig Todi som räcker hela vägen; ett mästerverk till miniatyr.

DuetsDock visar det sig att han också spelat in ragan med shehnai-mästaren Bismillah Khan (Duets, EMI UK ALP 2295, 1967), och redan här – 1967! – har Jog börjat krypa in. När hälften av duon spelar shehnai är bordunen förstås väldigt framträdande, men bitvis är känslan att man lyssnar på en Jog med excentriskt felplacerad bordun. Man får lov att kalla det en blandning av Jog och Gurjari Todi – och det är väl så graha-bheda brukar användas.

Vår ikonoklasm trogna får vi väl också lov att säga att vi aldrig sett poängen med dessa duetter, som det finns så många av, med Vilayat Khan och Bismillah.

Sitar & TablaNästa lamm till rakning är Shahid Parvez på tråkigt döpta Sitar & Tabla (Universal Music, 1995). Det kommer väl knappast som en överraskning att just han spelar Jog i sin Gurjari Todi. Det var ju han som gav modern Jog ett ansikte med Synergy för några år sedan. Till försvar vill vi säga att vi föredrar hans senare excesser – ska det vara så ska det ju vara. På Sitar & Tabla (vilket namn!) är det en mer anonym historia och för den delen också ett litet spår, bara 15 minuter. (Huvudnumret är Malkauns, 21½ minut.) Även i det formatet har han dock klara problem att få musiken i ragan att räcka till, vilket kastar ännu mer ljus på Shujaats bedrift.

Hur som helst: Redan på den här tiden gömde man Jog på sitar bakom etiketten ”Gurjari Todi”. När vi synade Shujaats bluff trodde vi ju att det var vår kampanj mot just Synergy som drivit honom till lönndom: att vi vänt lyssnarna mot Jog på sitar, så när ingen längre vill höra den får man förpacka den under annat namn. Det var förstås fel. Jog förpackades som Gurjari redan innan Synergy var påtänkt. Det är väl helt enkelt någon allmän lust hos sitariyor med elgitarrkomplex att spela den rockiga, bluesiga Jog så fort tillfälle bjuds.

Så verkar det ha gått till här, för Shahid Parvez Jog är inte alls lika genomförd som Shujaat Khans. Här finns faktiskt även en del Todi. Musikern tycks ge efter för en oemotståndlig lockelse.

Mick TaylorAtt det då drabbar även brittiske Mick Taylor är inte svårt att acceptera. Denne Imrat Khan-elev är förstås ett mycket mindre namn än Shahid Parvez, och på hans Classical Sitar (Audiorec ACCD 1042, 2000) finns det stunder där man förstår att det är Gurjari han är ute efter, även om de är färre än de stunder som låter som Jog.

För det mesta är man dock bara förnärmad. Subrotos träiga Jog är ett mästerverk i jämförelse. Visst är det roligt att Mick Taylor kan spela sitar över huvud taget, men för att han skulle få göra en skiva måste ju både han, och hela stora Audiorec, tyckt att han hade något att säga!

Very few musicians outside the Indian sub-continent have ever attempted, let alone become accomplished, at the art of playing Indian classical music. Mick Taylor is one of the few who have excelled to reach the status of solo concert artist, not only in the West, but in India too.

När kolonialherrarnas konstmusik blir global finkultur och den egna motsvarigheten relegeras till ”världsmusik” uppstår ett indiskt mindervärdeskompex som slutar med att man hyllar upp varje västerländskt försök att verkligen tillgodogöra sig den indiska? Kanske. På ett mänskligt plan är det förstås mycket bättre än den rasism som möter kineser som spelar europeisk klassisk musik. På ett musikaliskt plan: kineserna är ju bra, medan Mick Taylors Classical Sitar är en hemsk skiva.

* * *

Med sitaren avverkad är den enda riktiga Gurjari vi hört en stenkaka på tre och en halv minut. Och vi ger oss på saroden.

Sarod

fretlessBrittiske Soumik Datta, elev till Buddhadev Dasgupta, spelar 11 minuter Gurjari Todi på Fretless (Baithak UK; huvudnumret är Jaijaivanti). Inte mycket, men det han spelar är verkligen Gurjari Todi och inte Jog. Pratyush Banerjee, en annan elev till Buddhadev Dasgupta, spelar däremot en halvtimme Jog på Sarod Recital (utgiven av Basss Records med tre ”s”, och omslaget vill vi inte visa).

Ständigt denna Jog. Och Jog som är så svår! En gång fastnar Pratyush i durtreklangen n.gP. Tänker man Gurjari (shadja på Jogs komal gandhar) skulle det motsvara M.N.g. Inget som har i någon av ragorna att göra alltså. Men man undrar om han ens hade tänkt tanken på M.N.g om han faktiskt försökt spela Gurjari Todi. Något som inte alls är för mycket begärt, när det är det han utlyser.

Subah SamayAmjad Alis son Amaan Ali spelar i alla fall Gurjari Todi på Sarod i hela 52 minuter på fullängdaren Subah Samay सुबह समय, (Times Music TDICL 092C). Efter att ha lyssnat igenom så mycket Jog känns det oerhört uppfriskande med någon som verkligen försöker. Och han gör mycket rätt. Någon jhalla stör till exempel inte friden.

Men friden är tyvärr ordet. Nu när vi för en gångs skull lyssnar igenom en hel CD med sarod blir vi påminda om varför vi gör det så sällan. Instrumentet är så tyst att tablan måste hållas nästan ljudlös. Shubhankar Banerjee sitter och småklappar på trummorna alldeles för mycket – ingen skugga på honom, han måste ju, men det är ju raka motsatsen till poängen med instrumentet.

Nå, vi kanske inte gillar sarod men Amaan Ali är verkligen värd ett ”A for effort”. En kapabel musiker som även han ser lockelsen i Jog, men förmår väva den ut och in i sin Todi med måtta. Och poängen med graha-bheda måste väl vara just att visa på det tvetydiga, inte att bara spela Jog och kalla det Gurjari.

Sarangi, flöjt, santoor

saptrangOch det är dags att ge sig på andra instrument. Sarangimästaren Sultan Khan gör en inte besviken. Vi sätter på en skiva han gjorde på Audiorec 1993, Saptrang, med Zakir Hussain – och för första gången på länge strömmar riktig musik ur högtalarna. Sarangin sjunger som en hel kurtisan, och i en halvtimme upprätthåller han Gurjari Todi utan att någonsin leka med raga Jog. Istället är resten av skivan ragamala, där Sultan även sjunger olika kompositioner.

Med öronen inställda på Todi vänder vi oss så till Oreade Music – ”het top new age label in Europa” på holländska. De har gjort en skiva där Hariprasad Chaurasia blåser Gurjari Todi i 43 minuter (konstigt nog efter 21 minuters uppvärmning i Marwa, av alla ragor), kallat den Healing Music for Ayurveda och satt en europeisk fotomodell på omslaget, vilket vi tycker känns som en osannolik händelsekedja.

The undisputed master of the bansuri flute, Hariprasad Chaurasia, has been exploring the farthest reaches of the instrument for more than three decades. With sound as refined as a fine jewel, he plays music that ripples out like a stone in a pristine pond, eventually reaching the outer edge. The music on this CD, with its two long meditative tracks, is meant to create an atmosphere of harmony, peace and health … Through carefully conceived balance between the five elements, these perfectly played sound vibrations are offered as a means of restoring calm to the body, mind and spirit.

Otroligt nog är det 43 minuter oackompanjerad alap. Och 20 av de minuterna må vara jor (en stränginstrumentanpassad form – på flöjt – och om man verkligen vill göra en meditativ skiva med Hariprasad är det väl bara att instruera honom att spela alap-alap utan jor och vips vore det hundra gånger mer meditativt än det här) – men inte en sekund är raga Jog. Hariprasad är flöjtist, vi tycker inte om flöjt, men han kan sin ragadari. Graha-bheda är kanske till och med under hans värdighet.

Ofta önskar vi att Hariprasad Chaurasia varit sångare istället. Många av de begränsningar man kan tycka sig ana i långa inspelningar tror vi hänger ihop med flöjten som instrument, inte med hans melodisinne.

Oreaderna i Oreade Music, förresten, är bergsnymfer i grekisk mytologi (ingen punkt i Nederländerna når ens 350 meter över havet). Så här framställdes de av William-Adolphe Bouguereau 1902:

oreaderna

(Ärligt talat hade vi tänkt grisa in någon tavla med nakna nymfer bara för att lätta upp med kvinnlig fägring, men det här är ju mycket roligare. Det hela ser fantastiskt obekvämt ut.)

Men tillbaka till musiken: dålig sådan den här gången, för nu ska det handla om santoor. Det enda instrument vi verkligen avskyr: ett simpelt hackbräde som inte kan ornamentera, böja eller ens hålla en ton när det är precis just det som musiken går ut på.

A Morning RagaEnligt Murphys lag finns det då så klart hela tre inspelningar av Gurjari Todi att bedöma på instrumentet. Shivkumar Sharma har spelat in en hel fullängdare, A Morning Raga (Navras Records NRCD 0025), med tre kompositioner i roopak och teental. Och det må låta som att vi försöker göra oss lustiga men i någon minut sitter man faktiskt och väntar på att musiken ska börja, när den har börjat. Det kräver koncentration att över huvud taget hänga med i vad det är för ton han försöker rassla vid varje givet tillfälle. Och sådant här lyssnar människor på – i hundratusental!

Nå, på Panchamkauns kan vi minsann lyssna noga om det kniper. Och då hör man lika mycket Jog som Gurjari Todi. Även om man enligt vår mening inte kan spela någon av ragorna på santoor kan man ju ta fasta på var fraserna landar, särskilt i gat.

TimelessOkände förmågan Himangshu Biswas har också spelat in Gurjari på Santoor. Han börjar i Gurjari och hinner på sina korta 15 minuter förföras mer och mer av Jog. Shivkumar-eleven Satish Vyas spelar mer Jog än Gurjari Todi i 20 minuter på en ”Yoga-skiva” som heter Asana – The Awakening.

Det som slår oss när vi för en gångs skull tvingas lyssna på tre skivor med santoor är att Shivkumar Sharma, den mest ansedde musikern, är den mest olyssningsbara. Han har tagit santoorspelet till en helt annan teknisk nivå – en nivå där man låtsas spela långa toner genom en sorts trumvirvel med pinnarna på en och samma sträng. Satish Vyas är inte alls lika bra på detta, och Biswas, vem han nu är, verkar knappt kunna det.

Det är faktiskt bara till Biswas fördel, för när han använder instrumentet som det är byggt för att användas hör man åtminstone vad han spelar. När Shivkumar Sharma använder det som bara han kan, tvärt emot vad det var tänkt, blir det ju aldrig någon klang i strängarna – bara ett evigt rasslande. Så fort den ena pinnen slår an strängen, kommer nästa pinne och slår an den igen innan den hinner klinga, och så vidare: en musikalisk fras hos Shivkumar Sharma är ett tystlåtet rasslande där det gömmer sig en antydan till melodi, och avslutas med bara ett par–tre riktiga toner. Sedan börjar det rassla igen och man får vänta på nästa slutkläm. VK:s abstrakta sitarsyn går inte alls att tillämpa på något som ligger så här långt från musikens väsen.

* * *

Slutsats

Det som kallas Gurjari Todi på skivomslag spelas oftare som Jog än som Gurjari Todi. Vi tycker förstås att vi är väldigt klipska som har genomskådat detta, men ska vi vara ärliga är det så uppenbart att det oroar oss att ingen annan kommenterat det.

För det mesta verkar fenomenet omedvetet. Shujaat Khans Dil låter som en skiva med en plan – han är den enda vi lyssnat på som verkligen får till sin Jog. Vanligare är att artisterna låter sig förföras av Jog och spelar den ogenomtänkt. Jog är ju svår. En begränsad raga, som kräver sin musiker om det ska bli mer än omtugg och banaliteter. Ingen mer än Shujaat lyckas. De som däremot spelar Gurjari utan att krångla till det har äran i behåll.

Men de är, som sagt, inte många. Det är Hariprasad Chaurasia, Amaan Ali och Sultan Khan (vi bortser från Soumik Dattas Gurjari, då den är så kort, en bagatell i sammanhanget).  Är det dagens instrumentalister som slarvar – eller är det så att Gurjari Todi håller på att utvecklas, förlora Todi ang, bli bara en graha-bheda på den allt populärare Jog?

Det ska vi ta reda på, nästa gång, genom att lyssna på sångarna, den verkliga musikens förvaltare.

RK

Snuvad på morgondimman – men vilken Jog

8176 digipack.indd

Album: Dil. Sitar: Shujaat Khan. Tabla: Federico Sanesi. Label: Felmay Records Fy 8176. Innehåll: Jog – förklädd till Gurjari Todi! – plus vaggvisa

■ ■ ■ ■

Åh, morgondimmans Todi!

Visst vill man höra den! Ur CD-häftet till Shujaat Khans Dil på italienska Felmay:

Gujri Todi is a raga that Vilayat Khan, Shujaat’s father, loved to perform in private occasions, at home, often adding a note not included in the orthodox musical scale, the Ma komal [inte helt ovanlig terminologi: ”komal” istället för shuddha madhyam; den lägre varianten helt enkelt]. When Shujaat reached the adult age, his father asked him to write a composition on this raga. That’s how in Dil Shujaat Husain Khan presents us with his personal version of raga Gujri ever recorded and live performed before [?]. A breathtaking prayer unfolding among the notes of the sitar and tabla delightfully accompanied by his fine voice …

Inte helt begriplig copy, men att det handlar om just Gurjari Todi (Gujri, Gujari), det är tydligt. Shujaats ”personliga vision” av denna morgondimmans Todi kommer dock som en rejäl överraskning: det är nämligen inte Todi alls, utan raga Jog!

Lite skal- och sifferexercis förklarar det hela. Vi försöker vara pedagogiska. Bortse från finlir med stämningen (det är ju 2010-tal i norra Indien) – graha-bheda på komal dhaivat förvandlar Gurjari, rent skalmässigt, till raga Jog.

Gurjari Todi, utan pancham: S r g M d N S’. Shujaat Khan stämmer till D:

gurjari todi

Om man istället tänker sig att skalan börjar på komal dhaivat ( B♭) bildar samma toner Jog:

jog

Ingen rishab, båda varianterna av gandhar, shuddha madhyam, pancham, komal nishad. Och det är det här han spelar. Det är ingen tolkningsfråga. Behandlingen av gandhar är inte att ta miste på – och chikarin är faktiskt stämd till B♭, så det är ingen tvekan om var shadjan ligger. Frågan är varför det marknadsförs så hårt som Gurjari Todi.

Svaret är kanske att ingen seriös lyssnare vill höra Jog på sitar efter excesser som Shahid Parvez Synergy och förstås efter Panchamkauns oförtröttliga kampanjande mot Jog på sitar, efter just sådana excesser. Jog har sitt ursprung i dhrupad och i tung Agra-khyal men eftersom skalan går att likna vid blues och rock har sitariyor med rockstjärnekomplex spelat stoppningen ur den på senare år. Komplexet får dem att spela den fort som fan själv, men Jog kan nästan kallas en liten raga – det finns inte tillräckligt med musik i den för att fylla ut dessa myriader av noter (åtminstone inte hos sådana musiker) – och av någon anledning driver den dem alltid till layakari som vi på Panchamkauns sällan eller aldrig ser poängen med.

Så kanske är det därför Shujaat förpackat sin Jog som Gurjari Todi. Han har något att säga, men vet att du inte vill höra det, så han lurar dig att lyssna. Strunt i att den första fras som spelas är g G P m g G, som inte har i indisk klassisk musik att göra över huvud taget* – det här är den bästa Jog vi hört på sitar sedan Ravi Shankars (Three Ragas, 1956 – innan rocken hunnit färga av sig). Laddar den inte varje ton med multnande jasmin så går den i alla fall aldrig till överdrift, och tar sig aldrig vatten över huvudet. Vilayats personliga vivadi shuddha madhyam i Gurjari blir shuddha dhaivat i Jog, och ja, den har en stor roll, så det här är en Jog vi aldrig riktigt hört förut. Italienske tabliyan Federico Sanesi gör det inhemska virtuoser ibland kan strunta i: ackompanjerar musiken (med den äran) och driver den framåt. Och Shujaat Khan besitter en alldeles hypnotisk jor-jhalla. Hade han inte varit son till tidernas störste, och dömd att alltid jämföras med Vilayat, hade han väl varit berömd för den. I det här framförandet visar han att jhalla kan vara mer än ett nödvändigt ont. I gat hittar han ett flow som vi inte hört maken till många gånger. Vilayat har hittat det, Balachander har hittat det, och här dyker det upp hos Shujaat Khan: Fras efter fras avslutas med samma obetydliga lilla mukhda, precis som nästan all nordindisk improvisation i gat – men här tar det en bortom tid och rum, man glömmer fullständigt bort vem man är, var man är, att det finns något som heter livet; allt man vill är att höra den mukhdan, de tre–fyra tonerna, igen och igen och igen. Vad som kommer däremellan spelar ingen roll för i det här flowet är allt förtrollat. Då är man bortom indisk klassisk musik (i intellektuellt stringent form), men vi kanske alla kan enas om att det också faktiskt kan vara målet med musiken.

Vi tror att det är Shujaats fantastiska jor-jhalla som hjälper honom hitta det här flowet. Förtrollningen räcker inte hur länge som helst, men gudarna ska veta att det räcker för att man ska vilja höra skivan gång på gång. Den är helt klart bland det bästa vi hört från Shujaat, och den bästa Jog vi hört på sitar sedan 1956, och det inte alls bara för att den är så lurigt förpackad.

Men det gör också sitt till. ”Gurjari Todi”. Tänk att det var till detta italienska Felmay vi en gång skickade tillbaka en dålig skiva med ett hotfullt brev. Nu är det dags att göra bot. För det har de gjort. Det här torde vara deras bästa skiva någonsin.

RK, JV

*) I graha-bhedans Gurjari blir det N. S g r N. S, och man antar att det är så den ska ursäktas.