Goda råd om ljudkvalitet

Posted on by

Att lyssna på indisk klassisk musik är förr eller senare att lyssna på inspelningar som är under all kritik. Nostalgin är stor för en musikalisk guldålder då inspelningsmöjligheterna var rudimentära, och att Indien är ett u-land betyder både att inspelningsmöjligheterna förblev rudimentära något längre än i väst, och att bra och dåliga inspelningar fortfarande görs sida vid sida, på samma sätt som TCS och Wipros BPO-komplex glimrar sida vid sida med kåkstäder och illiterat misär.

När det gäller moderna inspelningar kanske man kan motivera att välja bort de sämsta. Att välja bort inspelningar som är dåliga för att de är gamla, det är bara inte tänkbart. Det är faktiskt bara att tugga i sig.

Men det kan vara mycket att tugga i sig, och det kan vara magstarkt. Vi vill dock att du klarar av det, så här kommer våra bästa tips.

Först, lär dig hitta i kvalitetsdjungeln:

Liten engelsk-svensk ordlista

Great sound quality – dåligt ljud
Sound quality is great – ljudet är dåligt
Good sound quality – dåligt ljud
Sound quality is good – ljudet är dåligt

For the most part good – väldigt dålig
Has some issues – är väldigt dålig
Live recording – väldigt dåligt ljud
Archival recording – extremt dåligt ljud
Legendary artist – extremt dåligt ljud

Acceptable sound quality – olyssningsbar
Sound quality is acceptable – skivan är olyssningsbar

Och när vi säger ”olyssningsbar” är det inget gnäll, utan vi menar det bokstavligt: visst kan du lyssna på skivan, men ljudet är så dåligt att du inte hör vad det är som spelas eller sjungs.

hypnotic stringsNär en skiva, i den verklighet vi beskriver ovan, till och med har en varningstext på baksidan, då är det alltså verkligen dags att dra öronen åt sig. ”A restored live recording, hence not of studio quality” står det på många skivor från Musicians’ Guild i Kolkata – vilket brukar betyder att ljudet är dåligt och skivan är trasig och inte går att spela ordentligt. ”Recorded in the 1980s with an old traditional mono tape recorder” varnar Bihaan Music på taarshehnai-skivan Hypnotic Strings med Gour Hari Kabiraj – vilket på svenska betyder att mikrofonen var konservburk och snöre. Priset tar nog Raga Music (Kolkata), som varnar på baksidan av Moment to Eterntity med Tarapada Chakraborty:

Note on the recording: These performances were recorded on a spool taking direct input from the mixing board. In the mid-eighties these were transferred to a regular cassette. In between these years until its transfer and processing through the digital system, both the spool and the cassette suffered from unfortunate degeneration and thus the quality may be found a little tarnished.

Någon svensk översättning borde inte behövas.

Så, hur gör man när man inte kan stå ut med sådana skivor?

Det handlar förstås om att erkänna för sig själv att man har ett problem, se det som en utmaning att lösa, och ge sig själv de verktyg som behövs.

1. Ändra din mentala inställning

Som indisk-klassisk lyssnare är du sällsynt väl lämpad för att lyssna på dåliga inspelningar. Det börjar med att vi lyssnar på improviserad sång, inte förkomponerade stycken som ska framföras så slipat som möjligt: ett tecken på förfining är då att man kan strunta i sångarens röst – det viktiga är melodin. Det går bra att kokettera med att man lyssnar på sångare med dålig sångröst.

Självklart finns då alla möjligheter att se även dålig ljudkvalitet som ett tecken på förfining. Glaset är alltså inte bara halvtomt, det är halvfullt också. Kan du bara ändra din mentala inställning kan det förvandlas från ett irritationsmoment till en chans att hovera dig (om du är utåtriktad) eller åtminstone stärka självkänslan (om du är introvert). Eller så fokuserar du på att helt enkelt lära dig uppskatta dåligt inspelad musik.

Moment to EternityDet är inte en slump att varningstexten på Hypnotic Strings följs av ”But the essence of the style and depth of the music is still distinct” – och, på Moment to Eternity, av ”Nevertheless, we are confident that the listeners will be delighted to experience the invaluable artistry delineated by the legend.”

1b. Västerlänningens mentala inställning

Är du västerlänning måste du också inse att det är rasism att rata inspelningar som håller låg standard! Ramachandra Guha förklarar i The Hindu 23 april 2006:

Most Indians in public life, and many in business, set their standards very low – one is not certain that they even know what “perfection” means.

Det är alltså den indiska nationalkaraktären – själva det indiska – som du reagerar mot. Är det verkligen förenligt med att tycka om indisk klassisk musik?

Förvånansvärt många har visat sig tycka så genom åren, om vi gör en utvikning bortom inspelningskvalitet. Här kan du till exempel läsa en sedelärande historia om en amerikansk sitarstudent som verkade formligen avsky Indien och indier, och hur vi tror sådana inställningar kan uppstå. Ramachandra Guha själv i sin krönika framhåller ju den klassiska musikern som den enda riktigt lyckade indiern, så med utgångspunkt i det kanske en sådan hållning skulle gå att motivera. Själva tycker vi att blotta tanken är pervers. Förhoppningsvis ger vår punkt 1b dig i alla fall en lite större mental verktygslåda när du ska jobba med de här frågorna.

Ja, det här var verkligen en parentes.

2. Gör det inte onödigt svårt för dig

Försök inte – åtminstone inte med en gång – att behandla en dålig inspelning som vilken inspelning som helst. Varva den inte med något som låter bra. Sätt av en helg eller liknande (mer än en dag) till att bara lyssna på sådana inspelningar. Låt dem vara på, även om du inte lyssnar aktivt. Det här ska inte vara dagar när du är stressad över annat. Slappna av. Lyssnar du på indisk klassisk musik är väl chansen stor att du också uppskattar myspys som att tända rökelse och ljus. Gör då det. Skäm bort dig själv. Se till att du kan slappna av.

Under den här tiden ska du inte exponera dig för några andra musikintryck. Låt inte bara bli andra skivor – undvik allt inspelat ljud. Inga roliga nätvideor, absolut ingen tv eller pratradio, och håll dig inne så du slipper höra skvalet på 7-Eleven. Du ska komma in i det dåliga ljudet; det ska bli hela din värld.

Ta dig tid, och låt det ta tid. Förmodligen är det en process. Du vänjer dig, du glömmer, du lär dig höra musiken bortom missljuden. Förr eller senare kommer du att höra att den oformliga massan av ljud, gnissel och brus faktiskt formas efter en vacker raga.

* * *

Bättre tips än så har vi inte att bjuda på. Någon ”knorr” kommer vi inte på (ett inlägg på Panchamkauns är ingen gris!) så vi slutar här.

RK

Den där andra skivan med Pushparaj Koshti

Posted on by

pushparaj-koshti-bihaan

Album: Instrumental Surbahaar. Surbahar: Pushparaj Koshti. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Bihaan Music CD-BMC-146. Innehåll: Bilaskhani Todi (alap-jor-jhalla & dhamar)

■ ■ ?
■ ■ ■ ?

Rogert Ebert har precis gått hädan – något av en idol, förstås, för många kritiker, och vi saknar honom också. I hans memoarer Life Itself hittar vi följande stycke:

In 1967, new in my job at the Sun-Times, I walked into the Clark Theater and saw Persona. I didn’t have a clue how to write about it. I began with a simple description: “At first the screen is black. Then, very slowly, an area of dark grey transforms the screen into blinding white. This is light projected through film onto the screen, the first basic principle of the movies. The light flickers and jumps around, finally resolving itself into a crude cartoon of a fat lady.” And so on. I was discovering a method that would work with impenetrable films: Focus on what you saw and how it affected you. Don’t fake it.

En metod vi tvingas tillämpa på Pushparaj Koshtis inspelning av Bilaskhani Todi på Bihaan Music. Först tanpuran. Sedan, nästan omedelbart, växer Koshtis surbahar fram. Han börjar på ni, som han snabbt böjer upp till komal re, och snabbt ned till ni igen – en ton han spelar med ett tag innan den får lösa upp sig i shadjan, i madhya saptak. Det följs upp med en andra shadja – den rakaste shadja som tänkas kan …

”And so on.”

Äsch. Men så är det: Pushparajs Bilaskhani är en ogenomtränglig inspelning. Efter succén med Desh faller den mycket plattare, men vi kan inte sätta fingret på varför. Varje enskild ton är vacker – ofta påfallande vacker. Varje fras är renlärig Bilaskhani. Ändå lyfter inte skivan. Ett konundrum vi genier på Panchamkauns inte ställts inför sedan sedan Channulal Mishras La tradition lyrique du khyâl-volym på Makar Records 1997. Oftast finns det ju (goda) skäl till att inte tycka om en skiva.

Den här gången (på Chhannulal Mishra stämmer det inte) är det nog helt enkelt så att Pushparaj Koshti går in i studion  oinspirerad. Faktum är att vi vet att han gick in i studion, full av inspiration att spela en helt annan raga han bespetsat sig på, men Bihaans producent krävde en Todi. Kanske var det inte ens tidig morgon. Och sådant borde ju kunna störa den bäste.

Det anmärkningsvärda är att det så sällan verkar göra det. Musiken tål så mycket, reglerna (om de följs) håller lägstanivån så hög att skillnaden mellan hur det låter i högtalarna och på papperet sällan blir så här stor. Vi brukar säga att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik.

Den här gången räcker det dock inte ända fram. Kanske gör det sitt till att förväntningarna är högt uppskruvade: av en Desh som satt långt inne men när den väl kom ut satte ribban för hur surbahar ska spelas, spelas in och göras skiva med, trots en gedigen utgivning under många år av musiker som Imrat Khan.

Och nu när vi tänker på det spelar surbaharen den här gången inte riktigt så. Det är nog ett symptom snarare än en bidragande orsak, men den här leken med det nästan falska, när Pushparaj spelar ”på gränsen till intonation” – den finns inte här. Så gott som varje ton är precis det den ska vara, varken mer eller mindre – och verkligen inte, som Pushparaj kan få till det bättre än någon annan, både mer och mindre på samma gång.

Inspelningen är även den en annan. Strängarna har en mindre ton och ett mindre sustain, och trumman är den stora förloraren. Tydligen är det än idag svårt att spela in pakhawaj.

Dock är det inget av detta som gör Instrumental Surbahaar till en besvikelse. Oss veterligt ska heller inte skugga falla på Pushparaj Koshti.

Lyssna hellre på: Surbahar (Raga Desh), Sense World Music, 2008, ju.

JV, VK

Några sista reflektioner kring Gurjari Todi

Posted on by

BGAK

Nu när vi lyssnat igenom femtioelva sångare och instrumentalister som spelat in Gurjari Todi, för att höra om de verkligen framför Gurjari eller istället (via graha-bheda på komal dhaivat) raga Jog, som Shujaat Khan, är vi tillbaka än en gång för några sista reflektioner. (Hela historien hittar ni i tidigare epistlar.) Signaturen Divakar kommenterade:

Missed Bade Ghulam Ali’s classic Gurjari Todi, short, no alap but it is a classic.

Och det är sant – det finns väl hur många inspelningar som helst av varierande längd och kaliber som vi hade kunnat gå igenom. (Dock inte av Bade Ghulam Alis kaliber: den torde han vara ensam om i historien.)

Amir Khan har en sagolik insjungning. Givetvis sjunger han Gurjari och inte Jog. Venaktesh Kumar likaså. Nazakat & Salamat Ali har någonstans en tarana i Gurjari, som däremot får anstrykning av Jog. Mycket skalövningar från komal dhaivat till komal dhaivat. Jasrajs inspelning från 1984 (kom ut 2o11 på Sony Musics Masterworks from the NCPA Archives) är inte dålig, men även den drar mot Jog när det börjar gå undan.

Outgivna inspelningar i Gurjari Todi finns det hur många som helst och vi orkar inte beröra några. Men Bade Ghulam Ali Khan? Han är enastående. Sångkonst på en nivå som inte längre finns på denna jord. Vida bättre än någon Todi vi lyssnat på här.

HMV Introduces Jagdish PrasadMen inte sjunger han sin Gurjari utan Jog, inte! Massvis av fraser som slutar på d M d – det vill säga S n S, om man tänker Jog. Betydligt värre på den punkten är gharanabrodern Ajoy Chakraborty. BKAG-eleven Jagdish Prasad klarade sig bättre på sin gamla LP: HMV Introduces Pandit Jagdish Prasad (HMV/EMI India ESCD 2806, 1978) med ”Naine Matware Tore” och Nizamuddin på tabla.

Gud vad vi är trötta på Jog och Gurjari Todi. Det här lade vi till mest så att vi inte ska bli anklagade för att plocka körsbär. Överlag är det sångarna som sjunger Todi och instrumenalisterna som fingrar på Jog – men vi får tillstå att även en sångare kan förföras, och även i viss mån den allra störste.

Eller kanske står Bade Ghulam Ali Khan, om någon, snarare över sådana hänsyn. Han får sjunga vad han vill, kalla det vad han vill. Vi – alla – ska bara tacka och ta emot.

RK

Jakten på Gurjari, del 2: dhrupad & khyal

Posted on by

Efter att ha lyssnat på femton inspelningar i sträck av Gurjari Todi med instrumentalister (inklusive Shujaat Khan) och nu också tolv inspelningar med olika sångare kanske vi faktiskt har slagit någon sorts världsrekord. Vi kan inte föreställa oss varför någon skulle ha lyssnat på mer Gurjari än så, utan något annat emellan.

Det som väckte vårt intresse var att Shujaat Khan (Dil, Felmay Records Fy 8176) spelade Jog istället för Gurjari Todi, genom en graha-bheda på komal dhaivat: med en annan ton som grundton kan samma skala tolkas som antingen Gurjari eller Jog.

gurjari todi
jog

Och Shujaat tolkade den som Jog med besked. Ingen Todi-ang att tala om fanns på hela hans 59 minuter långa inspelning. Det här var en musiker som gillade Jog, som spelade Jog – som gjorde det bra; så bra vi över huvud taget hört den spelas sedan Ravi Shankars 50-tal – men som av någon anledning gjorde det under etiketten ”Gurjari Todi”.

gurjari på instrumentAv en slump upptäckte vi att Subroto Roy Chowdhury gjorde likadant på Serenity (Jazz Point Records CDJP 1017) – och när vi lyssnade igenom varenda instrumentalist vi kunde hitta fann vi fyra som spelade Jog rakt av (Shujaat, Subroto, Shahid Parvez och Pratyush Banerjee), fem som spelade ordentlig Gurjari Todi (Sultan Khan, Hariprasad Chaurasia, Vilayat Khan på stenkaka, Soumik Datta i korta elva minuter och Amaan Ali med konstfull graha-bheda) och sex som inte kunde bestämma sig (Vilayat & Bismillah Khan i jugalbandi, Shahid Parvez, Mick Taylor, Himangshu Biswas, Shivkumar Sharma och Satisy Vyas).

Det var förstås inte vad vi väntat oss. Självklart är det inte vad man väntar sig när det står Gurjari Todi på skivan i samtliga fall. Så vad är det som händer? Håller Gurjari på att förlora sin identitet – eller är det instrumentalisterna som inte kan hålla sig från Jog?

För att ta reda på det har vi nu lyssnat igenom hela tolv inspelningar av Gurjari Todi med olika sångare. Vad vi kom fram till kan vi väl avslöja redan här, eftersom ingen vettig läsare ändå skulle kunna tvivla: Samtliga sångare framför renlärig Gurjari Todi utan inslag av Raga Jog över huvud taget.

Dhrupad

La tradition lyrique du dhrupad 6Album: La tradition lyrique du dhrupad 6. Sång: Uday Bhawalkar. Pakhawaj: Manik Munde. Label: Makar Records MAKCD031. Innehåll: Gurjari Todi (alap-jor-jhalla, dhrupad i sooltal och tal tivre).

■ ■ ■

Den här sortens systematisk genomgång måste förstås börja med dhrupad, där ragorna behandlas som mest konservativt. Den ende dhrupadiya som oss veterligt tagit sig an Gurjari ordentligt på skiva är Uday Bhawalkar, en sångare som idag är väldigt bra men inte alls var lika bra 1998, när han spelade in La tradition lyrique du dhrupad 6 på franska kultetiketten Makar. Det blir väldigt uppvisande när en dhrupadiya sjunger alap i tolv minuter, jor i elva – och jhalla i hela femton minuter. Det skulle inte förvåna oss om det här är den längsta dhrupad-jhalla vi har på skiva.

Riktigt så illa som vi får det att låta är det faktiskt inte, då Uday Bhawalkar alltid varit en så långsam sångare. Hans jor är så lugn att man knappt tänker på den; det är nog först när han påbörjar långsam jhalla som man börjar tänka på det som jor. Men det är inte heller så bra som det ser ut på papperet då första dhrupad, den vackra ”Tero Bala Pratap”, sjungs i mer än tjugo minuter. Bitvis sjunger Uday här som den värste Wasifuddin Dagar; det är tydligt att vi lyssnar på en färsk musiker som inte slipat bort sina svaga sidor och börjat utveckla sina styrkor.

* * *

Tribute to TansenEn kort, snabb ”Tero Bala Pratap” med bröderna Gundecha finns på skivan Tribute to Tansen (ASA Music ASA2749056), och i dhrupadsektionen kanske man också ska nämna dhrupadskolade Priyanka Mallick, som sjöng (khyal) en glödande Gurjari i sin excentriska stil på In Praise of the Goddess (Celestial Harmonies 13267-2). Givetvis sjunger alla dessa Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Gwalior

Turn of the Leaf

Album: Turn of the Leaf. Sång: Laxman Krishnarao Pandit. Sarangi: Inder Lal. Tabla. Manmohan Singh (stackarn – född 1935 och den enda på skivan som listas som ”shri” och inte som ”pandit”!). Label: ASA Music MCD-G022. Innehåll: Khamaj (tappa ”Chal Pahchani”), Gurjari Todi (”Ja Ja Re Pathika Tara”, tarana), Bihag (”Kaise Sukh Sowe”, ”Balma More Manki”).

■ ■ ■

Med dhrupad avverkad måste genomgång av khyal börja med ur-gharanat Gwalior, och mer Gwalior än Laxman Krishnarao Pandit blir det inte idag (så varför får han så lite uppmärksamhet? Ständigt denna politik!). En Gurjari Todi på 27 minuter är huvudnumret på hans senaste skiva, Turn of the Leaf (ASA Music MCD-G022). Som inte alls är något mästerverk i stil med hans Epitome of Gwalior Gayaki, det ska sägas direkt, så sänk förväntningarna.

Det första som drar ner intrycket är den dåliga inspelningen. Hade det varit någon 60-talsupptagning med en utdöd luminar hade man väl inte skådat given häst i munnen, men en nyinspelad skiva med överstyrd tabla? Man blir arg. Lyckligtvis drabbar det bara de tyngsta slagen, och Manmohan Singh är en lugn och sparsmakad musiker. För det mesta låter skivan bra.

Det andra är att huvudnumret, Gurjari Todi, inte håller hela vägen. I Bihag sjunger LK Pandit sagolikt, likaså långt in i vilambit Todi – men till slut går det inte längre. Tanbazin i Todi håller faktiskt inte världsklass, och det hela avslutas med en sådan där ”tarana” som bara är en läpparnas bekännelse. Fortfarande, efter så många års lyssnande på klassisk sång, är det bara Jal Balaporia som gjort en riktigt, riktigt bra tarana på skiva – vilket sammanträffande att han också är den enda som över huvud taget gjort ett seriöst försök!

* * *

Gharanon ki Gaiki 15Från Gwalior-håll har vi även hittat en Gurjari Todi med åldermannen Ghulam Hassan Shaggan (född 1928), på volym 15 av EMI Pakistans kultserie Gharanon ki Gaiki. (Kultförklarad främst för att den länge innehöll de enda inspelningarna med ett dhrupadgharana som i princip ingen utanför Pakistan hade hört – Talwandi – och var helt omöjlig att få tag i. När man väl fick höra Talwandisångarna lät de föga som dhrupad över huvud taget, men det är en annan historia.) Hypnotisk, elektrisk, och får korta tolv minuter att kännas som mycket mer. Som man kunde vänta sig av Shaggan innehåller den en hel del mycket märklig sångteknik.

Prabhakar Karekar, som vi av aldrig skriver om eftersom vi av någon anledning inte tar honom på tillräckligt allvar, sorterar vi också in under Gwalior, även om stamtavlan är porrigt stökig: hans guruer var Suresh Haldankar (Agra, Jaipur, Kirana, Gwalior), Jitendra Abhisheki (Agra, Jaipur) och CR Vyas (Kirana, Gwalior, Agra). Med nio minuter Gurjari Todi på en HMV-RPG-skiva som heter Guru Dakshina är han den stora överraskningen i vårt maraton – det här är en av de bästa tolkningar av Gurjari vi har hört. Givetvis sjunger han såväl som Shaggan och LK Pandit Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Kirana

Begun Gun GaveAlbum: Begun Gun Gave. Sång: Bhimsen Joshi. Harmonium: Purushottam Walawalkar. Tabla: Shashikant Muley. Label: Venus Records VCDR 181 R. Innehåll: Gurjari Todi (madhyalaya teentaal ”Aaj More Man Lago”, drut teental ”Begun Gun Gave”), Bhimpalasi (vilambit teental ”Ab To Badi Der Bhaila”, drut teental ”Brij Mein Dhoom Machaye Kanha”)

■ ■ ■

Skam vore väl om man gjorde en sådan här genomgång och inte hittade ett exemplar med Bhimsen Joshi. Med stor och spännande repertoar och en lång karriär spelade supersångaren in det mesta. Den Gurjari vi hittat är sen Bhimsen, cirka 1990: på Venus Records Begun Gun Gave.

Och i ärlighetens namn var Bhimsens tanbazi vid den här åldern inte vad den varit. Trots det dominerar den halva inspelningen. Och kompositionerna Bhimsen valde gillar vi inte alls, och särskilt inte drutan ”Begun Gun Gave” som Venus Records tyckte så mycket om att de döpte hela skivan efter den. När Bhimsen inte är på topp blir eviga kompsektionen Walawalkar/Muley tungfotad och trött; faktiskt får vi lov att kalla det här en besvikelse; sämre än vi väntat oss. Men å andra sidan är förväntningarna på namnet Bhimsen Joshi ofantliga. Tre stjärnor. Godtagbara partier saknas ju inte precis.

* * *

MAKCD027Att gharanabrodern Chhannulal Mishra inte heller imponerat i Gurjari Todi kan du läsa i vår recension av La tradition lyrique du khyâl 8 (Makar Records MAKCD027). Detta mystiskt nog trots den bästa drut-cheez vi hört i ragan. Och för att vara heltäckande har vi även lyssnat på Kiranaluminaren Ajoy Pohankar, känd som far till samme Abhijit Pohankar som spelat in en skiva som heter Scintillating Synthesizer. Ajay sjunger ragan i ett new age-sammanhang på CD:n Ashta Prahar (Sona Rupa SORUCD 042). Utan klassicism, men peppar peppar med viss dragning åt Jog. Äpplet faller inte långt från päronträdet.

Channulal Mishra och Bhimsen Joshi däremot sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: Patiala

Live from Savai Gandharva Music Festival, Pune ’92Album: Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92. Sång: Parveen Sultana. Harmonium: Appa Jalgaonkar. Tabla: Suhas Kamat. Label: Alurkar Music House 796042090528. Innehåll: Gurjari Todi, Jaunpuri

■ ■ ■

Parveen Sultana är en sångerska vi inte brukar skriva om, trots att vi inte bara har skivor utan live-DVD:er (plural) med henne. Vi står inte riktigt ut med hennes pipiga höga (jättehöga) register men samtidigt har hon ett väldigt solitt musikerskap, och det blir svårt att uppbåda någon entusiasm för eller emot.

Hennes Gurjari Todi är en tour-de-force på 49½ minut, och gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp. Första halvtimmen är lysande. Inget är som långsam Todi, och inte bara Parveen utan även Suhas Kamat på tabla behandlar den med all tillbörlig respekt: sparsmakat, tunnsått – gryningsdimmigt. Den tunna rösten får fram bhavan i Todi anmärkningsvärt bra. Och Appa Jalgaonkar ska vi bara inte tala om. En av de bästa insatser vi hört på harmonium. Stämningen, interaktionen mellan honom och Parveen Sultana gör det här till en liveskiva värd namnet – inte varje dag det kommer en sådan från norra Indien.

Gillar man Parveen Sultana gillar man väl även resten av Gurjarin, för ragan genomlyses i alla skrymslen och vrår – och i alla register. Vilket faktiskt inbegriper ett riktigt bra lågt, som vi glömt bort att hon hade.

Men, förstås, också mycket, mycket av det riktigt, riktigt höga. Gillar man Parveen Sultana är Live from Sawai Gandharva Music Festival, Pune ’92 ett givet köp, men för oss med mindre passande öron är det inte hela vägen njutbart att lyssna på.

* * *

PatialaFrån Patiala har vi även hört Bade Fateh Ali Khan, som sjunger en 15-minuters Gurjari på sin volym i Music Todays Gharana-serie (MCD-CLSC-746) – kort men vackert och respektabelt, som väl allt han någonsin sjunger med sin tordönsstämma – inklämd mellan en liten Gunkali och ett mastigt Darbari–Adana-komplex på 30½ minut. En av de bättre skivor vi lyssnat på i detta maraton, då Fateh Ali är en av få sångare som får sjunga floder av tanbazi i Darbari–Adana med vårt goda minne. (Salamat & Nazakat Ali är ett par andra vi kan komma på.)

Men nu var det Gurjari Todi det skulle handla om, och givetvis sjunger både han och Parveen Sultana Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Khyal: ”Röset”

Under skoltiden skulle det allt som oftast spelas den svenska cricket-missuppfattning som kallas ”brännboll” och väljas lag till det, och när det bara fanns en bra spelare kvar att välja sade lagledaren att vi tar honom så får ni ”röset” – alla de som blev över, som var odugliga på sport. Men vad säger ni nu då, lagledare, när röset har tagit revansch och recenserar skivor på Panchamkauns?

Förlåt utvikningen; röset i vår genomgång är dels Banaras-gharanats Rajan & Sajan Mishra (eftersom vi bara har dem från deras gharana) och den självlärde khyaliyan Gokulotsav Maharaj (eftersom han inte har något gharana). Rajan & Sajan avhandlar den på sin förkastliga Tarana: Flights of Melody, där de sjunger tarana efter tarana som vore det vanlig khyal – synd för dem att just taranans förfall är en av Panchamkauns redaktionella käpphästar. Men säga vad man vill om Rajan och Sajan – de sjunger givetvis Gurjari Todi och inget annat, helt utan flirtande med Jog.

Precis som Gokulotsav Maharaj. 19 minuter Gurjari Todi ingår på hans märkliga Khyal-O-Tarana (Audiorec 1023 – han kan förresten inte sjunga någon tarana han heller). I tio minuter sjunger han den fantastiskt. Sedan växlar han upp till tanbazi, som han utan överdrift är sämst i världen på.

En mycket intressant musiker som kommer från Pushtimarg-traditionen och ursprungligen sjöng kirtan där; sedan har han lärt sig sjunga khyal helt på egen hand (och alltid egna kompositioner). Det intressanta är hur bra han blivit. Han har blivit jättebra. Förutom då en akilleshäl som vi inte kan beskriva hur illa den låter. Signaturen Sandip på rec.music.indian.classical för 12–13 år sedan är väl den som kommit närmast: ”som när man gurglar saltvatten”.

Slutsats

27 procent av instrumentalisterna spelar Jog när man ber dem om Gurjari Todi; ytterligare 40 procent blandar rikligt med Jog i sin Gurjari. Håller ragan på att förlora sin identitet – håller vi på att förlora en raga?

Nej, att ingen sångare skulle göra något liknande tog vi för givet från början (och vi blev riktigt förvånade när Ajoy Pohankar tog sig friheter, även om det var utanför den klassiska mattan). Det finns ingen allmänmusikalisk tendens att vattna ur en Todiprakar, bara instrumentalister som inte kan hålla fingrarna från Jog. Ändå har vi lyssnat igenom alla dessa inspelningar, fast vi visste vad vi skulle finna. Varför inte? Det är aldrig meningslöst att lyssna på några skivor med Gurjari Todi.

Säkerligen hänger det här samman med en motvilja hos instrumentalister, som vi tycker är konstig, mot tanpura. På sitar spelar många in helt utan tanpura, och de flesta instrumentalister lägger den mycket lågt i mixen. Det bäddar för graha-bheda. Men som alla sångare vet är det nästan så enkelt som att mer tanpura föder bättre musik.

* * *

Avslutningsvis vill vi säga att vi nu anser det bevisat, en gång för alla, att klassiska sångare är bättre än instrumentalister. De vet ju i alla fall vilken raga de håller på med.

RK

Jakten på Gurjari: Del ett: Instrumentalisterna

Posted on by

chand bibi 2

Häromdagen lyssnade vi på Shujaat Khans italienska album Dil, och upptäckte att det som förpackades som Gurjari Todi i själva verket var raga Jog. Rent skalmässigt, bortsett från allt finlir, kan Gurjari-skalan också vara Jog-skalan om man tänker sig komal dhaivat som shadja istället för shadjan i Gurjari Todi.

gurjari todi

jog

Eftersom raga är så mycket mer än skala är det här ingen tolkningsfråga, utan det är verkligen Jog Shujaat spelar. Hela framförandet bygger på fraser och tonbehandlingar från Jog, som inte har i en transponerad Todi att göra.

SerenityNär vi sedan råkade höra Subroto Roy Chowdhurys Serenity (Jazz Point Records CDJP 1017) insåg vi att var något större på spåren. Subroto spelar även han Jog och kallar det Gurjari Todi. En hel gammal LP-sida Jog under etiketten Gurjari Todi.

Hans Jog firar inga triumfer – den går inte till överdrift à la Shahid Parvez, men bredvid Shujaats är den trist och tråkig. Den öppnar dock våra ögon för den stora konspirationen. Två skivor med Jog förklädd till Gurjari är ingen slump. Och tydligen spänner det över hela det sitaristiska spektrat, från Shujaat Khan – något av en rebell i det nydanande Imdadkhanit – till den gammaldags Subroto Roy Chowdhury, som håller på gamla Senia-traditioner från generationen före sina egna guruer (Birendrakishore Roychowdhury, Radhikamohan Moitra, Bimal Mukherjee). Cosi fan tutte?

Med det i bagaget går vi vidare.

Sitar

Golden Milestones

Vi är fast beslutna att ta reda på vad instrumentalister gjort med Gurjari Todi på skiva genom åren, och den förste vi vill höra är Vilayat Khan. Det var ju han som introducerade Shujaat till ragan. Hans första inspelning av den är en gammal stenkaka på tre och en halv minut, återutgiven på Golden Milestones (Saregama CDNF 150486) – och det är Todi hela vägen. Även om hela kakan äts upp av blixtrande tAnbAzi etablerar han i början med någon enstaka prayoga en dimmig Todi som räcker hela vägen; ett mästerverk till miniatyr.

DuetsDock visar det sig att han också spelat in ragan med shehnai-mästaren Bismillah Khan (Duets, EMI UK ALP 2295, 1967), och redan här – 1967! – har Jog börjat krypa in. När hälften av duon spelar shehnai är bordunen förstås väldigt framträdande, men bitvis är känslan att man lyssnar på en Jog med excentriskt felplacerad bordun. Man får lov att kalla det en blandning av Jog och Gurjari Todi – och det är väl så graha-bheda brukar användas.

Vår ikonoklasm trogna får vi väl också lov att säga att vi aldrig sett poängen med dessa duetter, som det finns så många av, med Vilayat Khan och Bismillah.

Sitar & TablaNästa lamm till rakning är Shahid Parvez på tråkigt döpta Sitar & Tabla (Universal Music, 1995). Det kommer väl knappast som en överraskning att just han spelar Jog i sin Gurjari Todi. Det var ju han som gav modern Jog ett ansikte med Synergy för några år sedan. Till försvar vill vi säga att vi föredrar hans senare excesser – ska det vara så ska det ju vara. På Sitar & Tabla (vilket namn!) är det en mer anonym historia och för den delen också ett litet spår, bara 15 minuter. (Huvudnumret är Malkauns, 21½ minut.) Även i det formatet har han dock klara problem att få musiken i ragan att räcka till, vilket kastar ännu mer ljus på Shujaats bedrift.

Hur som helst: Redan på den här tiden gömde man Jog på sitar bakom etiketten ”Gurjari Todi”. När vi synade Shujaats bluff trodde vi ju att det var vår kampanj mot just Synergy som drivit honom till lönndom: att vi vänt lyssnarna mot Jog på sitar, så när ingen längre vill höra den får man förpacka den under annat namn. Det var förstås fel. Jog förpackades som Gurjari redan innan Synergy var påtänkt. Det är väl helt enkelt någon allmän lust hos sitariyor med elgitarrkomplex att spela den rockiga, bluesiga Jog så fort tillfälle bjuds.

Så verkar det ha gått till här, för Shahid Parvez Jog är inte alls lika genomförd som Shujaat Khans. Här finns faktiskt även en del Todi. Musikern tycks ge efter för en oemotståndlig lockelse.

Mick TaylorAtt det då drabbar även brittiske Mick Taylor är inte svårt att acceptera. Denne Imrat Khan-elev är förstås ett mycket mindre namn än Shahid Parvez, och på hans Classical Sitar (Audiorec ACCD 1042, 2000) finns det stunder där man förstår att det är Gurjari han är ute efter, även om de är färre än de stunder som låter som Jog.

För det mesta är man dock bara förnärmad. Subrotos träiga Jog är ett mästerverk i jämförelse. Visst är det roligt att Mick Taylor kan spela sitar över huvud taget, men för att han skulle få göra en skiva måste ju både han, och hela stora Audiorec, tyckt att han hade något att säga!

Very few musicians outside the Indian sub-continent have ever attempted, let alone become accomplished, at the art of playing Indian classical music. Mick Taylor is one of the few who have excelled to reach the status of solo concert artist, not only in the West, but in India too.

När kolonialherrarnas konstmusik blir global finkultur och den egna motsvarigheten relegeras till ”världsmusik” uppstår ett indiskt mindervärdeskompex som slutar med att man hyllar upp varje västerländskt försök att verkligen tillgodogöra sig den indiska? Kanske. På ett mänskligt plan är det förstås mycket bättre än den rasism som möter kineser som spelar europeisk klassisk musik. På ett musikaliskt plan: kineserna är ju bra, medan Mick Taylors Classical Sitar är en hemsk skiva.

* * *

Med sitaren avverkad är den enda riktiga Gurjari vi hört en stenkaka på tre och en halv minut. Och vi ger oss på saroden.

Sarod

fretlessBrittiske Soumik Datta, elev till Buddhadev Dasgupta, spelar 11 minuter Gurjari Todi på Fretless (Baithak UK; huvudnumret är Jaijaivanti). Inte mycket, men det han spelar är verkligen Gurjari Todi och inte Jog. Pratyush Banerjee, en annan elev till Buddhadev Dasgupta, spelar däremot en halvtimme Jog på Sarod Recital (utgiven av Basss Records med tre ”s”, och omslaget vill vi inte visa).

Ständigt denna Jog. Och Jog som är så svår! En gång fastnar Pratyush i durtreklangen n.gP. Tänker man Gurjari (shadja på Jogs komal gandhar) skulle det motsvara M.N.g. Inget som har i någon av ragorna att göra alltså. Men man undrar om han ens hade tänkt tanken på M.N.g om han faktiskt försökt spela Gurjari Todi. Något som inte alls är för mycket begärt, när det är det han utlyser.

Subah SamayAmjad Alis son Amaan Ali spelar i alla fall Gurjari Todi på Sarod i hela 52 minuter på fullängdaren Subah Samay सुबह समय, (Times Music TDICL 092C). Efter att ha lyssnat igenom så mycket Jog känns det oerhört uppfriskande med någon som verkligen försöker. Och han gör mycket rätt. Någon jhalla stör till exempel inte friden.

Men friden är tyvärr ordet. Nu när vi för en gångs skull lyssnar igenom en hel CD med sarod blir vi påminda om varför vi gör det så sällan. Instrumentet är så tyst att tablan måste hållas nästan ljudlös. Shubhankar Banerjee sitter och småklappar på trummorna alldeles för mycket – ingen skugga på honom, han måste ju, men det är ju raka motsatsen till poängen med instrumentet.

Nå, vi kanske inte gillar sarod men Amaan Ali är verkligen värd ett ”A for effort”. En kapabel musiker som även han ser lockelsen i Jog, men förmår väva den ut och in i sin Todi med måtta. Och poängen med graha-bheda måste väl vara just att visa på det tvetydiga, inte att bara spela Jog och kalla det Gurjari.

Sarangi, flöjt, santoor

saptrangOch det är dags att ge sig på andra instrument. Sarangimästaren Sultan Khan gör en inte besviken. Vi sätter på en skiva han gjorde på Audiorec 1993, Saptrang, med Zakir Hussain – och för första gången på länge strömmar riktig musik ur högtalarna. Sarangin sjunger som en hel kurtisan, och i en halvtimme upprätthåller han Gurjari Todi utan att någonsin leka med raga Jog. Istället är resten av skivan ragamala, där Sultan även sjunger olika kompositioner.

Med öronen inställda på Todi vänder vi oss så till Oreade Music – ”het top new age label in Europa” på holländska. De har gjort en skiva där Hariprasad Chaurasia blåser Gurjari Todi i 43 minuter (konstigt nog efter 21 minuters uppvärmning i Marwa, av alla ragor), kallat den Healing Music for Ayurveda och satt en europeisk fotomodell på omslaget, vilket vi tycker känns som en osannolik händelsekedja.

The undisputed master of the bansuri flute, Hariprasad Chaurasia, has been exploring the farthest reaches of the instrument for more than three decades. With sound as refined as a fine jewel, he plays music that ripples out like a stone in a pristine pond, eventually reaching the outer edge. The music on this CD, with its two long meditative tracks, is meant to create an atmosphere of harmony, peace and health … Through carefully conceived balance between the five elements, these perfectly played sound vibrations are offered as a means of restoring calm to the body, mind and spirit.

Otroligt nog är det 43 minuter oackompanjerad alap. Och 20 av de minuterna må vara jor (en stränginstrumentanpassad form – på flöjt – och om man verkligen vill göra en meditativ skiva med Hariprasad är det väl bara att instruera honom att spela alap-alap utan jor och vips vore det hundra gånger mer meditativt än det här) – men inte en sekund är raga Jog. Hariprasad är flöjtist, vi tycker inte om flöjt, men han kan sin ragadari. Graha-bheda är kanske till och med under hans värdighet.

Ofta önskar vi att Hariprasad Chaurasia varit sångare istället. Många av de begränsningar man kan tycka sig ana i långa inspelningar tror vi hänger ihop med flöjten som instrument, inte med hans melodisinne.

Oreaderna i Oreade Music, förresten, är bergsnymfer i grekisk mytologi (ingen punkt i Nederländerna når ens 350 meter över havet). Så här framställdes de av William-Adolphe Bouguereau 1902:

oreaderna

(Ärligt talat hade vi tänkt grisa in någon tavla med nakna nymfer bara för att lätta upp med kvinnlig fägring, men det här är ju mycket roligare. Det hela ser fantastiskt obekvämt ut.)

Men tillbaka till musiken: dålig sådan den här gången, för nu ska det handla om santoor. Det enda instrument vi verkligen avskyr: ett simpelt hackbräde som inte kan ornamentera, böja eller ens hålla en ton när det är precis just det som musiken går ut på.

A Morning RagaEnligt Murphys lag finns det då så klart hela tre inspelningar av Gurjari Todi att bedöma på instrumentet. Shivkumar Sharma har spelat in en hel fullängdare, A Morning Raga (Navras Records NRCD 0025), med tre kompositioner i roopak och teental. Och det må låta som att vi försöker göra oss lustiga men i någon minut sitter man faktiskt och väntar på att musiken ska börja, när den har börjat. Det kräver koncentration att över huvud taget hänga med i vad det är för ton han försöker rassla vid varje givet tillfälle. Och sådant här lyssnar människor på – i hundratusental!

Nå, på Panchamkauns kan vi minsann lyssna noga om det kniper. Och då hör man lika mycket Jog som Gurjari Todi. Även om man enligt vår mening inte kan spela någon av ragorna på santoor kan man ju ta fasta på var fraserna landar, särskilt i gat.

TimelessOkände förmågan Himangshu Biswas har också spelat in Gurjari på Santoor. Han börjar i Gurjari och hinner på sina korta 15 minuter förföras mer och mer av Jog. Shivkumar-eleven Satish Vyas spelar mer Jog än Gurjari Todi i 20 minuter på en ”Yoga-skiva” som heter Asana – The Awakening.

Det som slår oss när vi för en gångs skull tvingas lyssna på tre skivor med santoor är att Shivkumar Sharma, den mest ansedde musikern, är den mest olyssningsbara. Han har tagit santoorspelet till en helt annan teknisk nivå – en nivå där man låtsas spela långa toner genom en sorts trumvirvel med pinnarna på en och samma sträng. Satish Vyas är inte alls lika bra på detta, och Biswas, vem han nu är, verkar knappt kunna det.

Det är faktiskt bara till Biswas fördel, för när han använder instrumentet som det är byggt för att användas hör man åtminstone vad han spelar. När Shivkumar Sharma använder det som bara han kan, tvärt emot vad det var tänkt, blir det ju aldrig någon klang i strängarna – bara ett evigt rasslande. Så fort den ena pinnen slår an strängen, kommer nästa pinne och slår an den igen innan den hinner klinga, och så vidare: en musikalisk fras hos Shivkumar Sharma är ett tystlåtet rasslande där det gömmer sig en antydan till melodi, och avslutas med bara ett par–tre riktiga toner. Sedan börjar det rassla igen och man får vänta på nästa slutkläm. VK:s abstrakta sitarsyn går inte alls att tillämpa på något som ligger så här långt från musikens väsen.

* * *

Slutsats

Det som kallas Gurjari Todi på skivomslag spelas oftare som Jog än som Gurjari Todi. Vi tycker förstås att vi är väldigt klipska som har genomskådat detta, men ska vi vara ärliga är det så uppenbart att det oroar oss att ingen annan kommenterat det.

För det mesta verkar fenomenet omedvetet. Shujaat Khans Dil låter som en skiva med en plan – han är den enda vi lyssnat på som verkligen får till sin Jog. Vanligare är att artisterna låter sig förföras av Jog och spelar den ogenomtänkt. Jog är ju svår. En begränsad raga, som kräver sin musiker om det ska bli mer än omtugg och banaliteter. Ingen mer än Shujaat lyckas. De som däremot spelar Gurjari utan att krångla till det har äran i behåll.

Men de är, som sagt, inte många. Det är Hariprasad Chaurasia, Amaan Ali och Sultan Khan (vi bortser från Soumik Dattas Gurjari, då den är så kort, en bagatell i sammanhanget).  Är det dagens instrumentalister som slarvar – eller är det så att Gurjari Todi håller på att utvecklas, förlora Todi ang, bli bara en graha-bheda på den allt populärare Jog?

Det ska vi ta reda på, nästa gång, genom att lyssna på sångarna, den verkliga musikens förvaltare.

RK

Snuvad på morgondimman – men vilken Jog

Posted on by

8176 digipack.indd

Album: Dil. Sitar: Shujaat Khan. Tabla: Federico Sanesi. Label: Felmay Records Fy 8176. Innehåll: Jog – förklädd till Gurjari Todi! – plus vaggvisa

■ ■ ■ ■

Åh, morgondimmans Todi!

Visst vill man höra den! Ur CD-häftet till Shujaat Khans Dil på italienska Felmay:

Gujri Todi is a raga that Vilayat Khan, Shujaat’s father, loved to perform in private occasions, at home, often adding a note not included in the orthodox musical scale, the Ma komal [inte helt ovanlig terminologi: ”komal” istället för shuddha madhyam; den lägre varianten helt enkelt]. When Shujaat reached the adult age, his father asked him to write a composition on this raga. That’s how in Dil Shujaat Husain Khan presents us with his personal version of raga Gujri ever recorded and live performed before [?]. A breathtaking prayer unfolding among the notes of the sitar and tabla delightfully accompanied by his fine voice …

Inte helt begriplig copy, men att det handlar om just Gurjari Todi (Gujri, Gujari), det är tydligt. Shujaats ”personliga vision” av denna morgondimmans Todi kommer dock som en rejäl överraskning: det är nämligen inte Todi alls, utan raga Jog!

Lite skal- och sifferexercis förklarar det hela. Vi försöker vara pedagogiska. Bortse från finlir med stämningen (det är ju 2010-tal i norra Indien) – graha-bheda på komal dhaivat förvandlar Gurjari, rent skalmässigt, till raga Jog.

Gurjari Todi, utan pancham: S r g M d N S’. Shujaat Khan stämmer till D:

gurjari todi

Om man istället tänker sig att skalan börjar på komal dhaivat ( B♭) bildar samma toner Jog:

jog

Ingen rishab, båda varianterna av gandhar, shuddha madhyam, pancham, komal nishad. Och det är det här han spelar. Det är ingen tolkningsfråga. Behandlingen av gandhar är inte att ta miste på – och chikarin är faktiskt stämd till B♭, så det är ingen tvekan om var shadjan ligger. Frågan är varför det marknadsförs så hårt som Gurjari Todi.

Svaret är kanske att ingen seriös lyssnare vill höra Jog på sitar efter excesser som Shahid Parvez Synergy och förstås efter Panchamkauns oförtröttliga kampanjande mot Jog på sitar, efter just sådana excesser. Jog har sitt ursprung i dhrupad och i tung Agra-khyal men eftersom skalan går att likna vid blues och rock har sitariyor med rockstjärnekomplex spelat stoppningen ur den på senare år. Komplexet får dem att spela den fort som fan själv, men Jog kan nästan kallas en liten raga – det finns inte tillräckligt med musik i den för att fylla ut dessa myriader av noter (åtminstone inte hos sådana musiker) – och av någon anledning driver den dem alltid till layakari som vi på Panchamkauns sällan eller aldrig ser poängen med.

Så kanske är det därför Shujaat förpackat sin Jog som Gurjari Todi. Han har något att säga, men vet att du inte vill höra det, så han lurar dig att lyssna. Strunt i att den första fras som spelas är g G P m g G, som inte har i indisk klassisk musik att göra över huvud taget* – det här är den bästa Jog vi hört på sitar sedan Ravi Shankars (Three Ragas, 1956 – innan rocken hunnit färga av sig). Laddar den inte varje ton med multnande jasmin så går den i alla fall aldrig till överdrift, och tar sig aldrig vatten över huvudet. Vilayats personliga vivadi shuddha madhyam i Gurjari blir shuddha dhaivat i Jog, och ja, den har en stor roll, så det här är en Jog vi aldrig riktigt hört förut. Italienske tabliyan Federico Sanesi gör det inhemska virtuoser ibland kan strunta i: ackompanjerar musiken (med den äran) och driver den framåt. Och Shujaat Khan besitter en alldeles hypnotisk jor-jhalla. Hade han inte varit son till tidernas störste, och dömd att alltid jämföras med Vilayat, hade han väl varit berömd för den. I det här framförandet visar han att jhalla kan vara mer än ett nödvändigt ont. I gat hittar han ett flow som vi inte hört maken till många gånger. Vilayat har hittat det, Balachander har hittat det, och här dyker det upp hos Shujaat Khan: Fras efter fras avslutas med samma obetydliga lilla mukhda, precis som nästan all nordindisk improvisation i gat – men här tar det en bortom tid och rum, man glömmer fullständigt bort vem man är, var man är, att det finns något som heter livet; allt man vill är att höra den mukhdan, de tre–fyra tonerna, igen och igen och igen. Vad som kommer däremellan spelar ingen roll för i det här flowet är allt förtrollat. Då är man bortom indisk klassisk musik (i intellektuellt stringent form), men vi kanske alla kan enas om att det också faktiskt kan vara målet med musiken.

Vi tror att det är Shujaats fantastiska jor-jhalla som hjälper honom hitta det här flowet. Förtrollningen räcker inte hur länge som helst, men gudarna ska veta att det räcker för att man ska vilja höra skivan gång på gång. Den är helt klart bland det bästa vi hört från Shujaat, och den bästa Jog vi hört på sitar sedan 1956, och det inte alls bara för att den är så lurigt förpackad.

Men det gör också sitt till. ”Gurjari Todi”. Tänk att det var till detta italienska Felmay vi en gång skickade tillbaka en dålig skiva med ett hotfullt brev. Nu är det dags att göra bot. För det har de gjort. Det här torde vara deras bästa skiva någonsin.

RK, JV

*) I graha-bhedans Gurjari blir det N. S g r N. S, och man antar att det är så den ska ursäktas.

Så vill vi att du lyssnar på sitar

Posted on by

Image

Att all indisk klassisk musik utgår från sången är bla bla bla allom bekant. Musiken står i ragans tjänst, ragan i bhavans, och ragan har sitt ursprung, sin hela tillvaro, sitt acme och apex, sin Castor och Pollux osv i vad en mänsklig röst kan sjunga. Och hur.

Ett instrument som sitaren med sin korta ton och begränsade meend må vara aldrig så poulärt – men hittills har du tänkt på det som en samling avsteg från idealet: en inte alltid hundraprocentigt önskvärd samling avsteg från ett ideal som dessutom bara är ett skivbyte bort. Sitariyan är då i ditt huvud antingen en misslyckad sångare som får låta sig nöja med att härma, eller dummerjöns som må vara aldrig så världsberömd och välrenommerad men på något plan inte begriper vad han håller på med, hur du nu fått det att gå ihop i ditt eget huvud. Eller, för all del, om du är Deepak Raja, en radikal ikonoklast som i sammansvärjning med andra instrumentalister jobbar aktivt för att frigöra musiken från traditionella referensramar.

Sluta med det. Och ge sitariyan lite mer kredit. Den riktigt stora meenden kan han inte ta, och när han tar de mindre klingar hans melodi snabbt av, och fast han böjer en ton så utdöende att du måste spetsa öronen räcker den inte ens i närheten av så länge som sångarens – en samling avsteg från idealet som han är mycket väl införstådd med, och räknar med att du också förstår dig på. När han knäpper på chikarin är det inte utan insikt i att sångare inte har chikari – och även här räknar han med din normalbegåvning. Du och han kan faktiskt, och bör, enas om att det han spelar inte är otillräcklig approximation utan abstraktion. Han räknar med att det är därför du är där och lyssnar.

En abstraktare bild av ragan och därför på sitt vis mer sofistikerad. Abstraktion är sofistikerad! Inget för barbarer som måste skrivas på näsan med breda penseldrag, utan förbehållet den förfinade rasikan. En rasika som kan vara du. Och klätt i sådana ord måste det väl ändå locka?

När han tittar på sin greppbräda och spelar något som inte ligger bra i munnen på en sångare, som kanske inte ens går att sjunga, är det inte för att agitera mot sång och raga. Visst vet han att hans linje spänner mot takt och ton – men det är inte för att slå sönder underliggande kultur, utan för att fira att både du och han har och delar denna underliggande kultur. Utan den hade inte linjen spänt. Utan den hade han spelat något annat.

Det är ett extra lager av abstraktion mellan melodi och bhava, men det är för en sofistikerad lyssnare. Vägen till människans hjärta går genom hjärnan, och det du och han delar är en kultur som inte ryggar tillbaka därinför – vad är väl då detta extra lager? Det är ju vägen som är mödan värd.

Nu invänder vän av ordning, eller kanske den kroniskt ostädade JV, att i så fall kan man lika gärna lyssna på exempvis santoor, eller ”Raga on Key Board”* – instrument där avstegen är fler och större, för vad är väl några extra lager för den mänskliga hjärnan som är en så fantastisk skapelse. Att vi föreslår en ”slippery slope”. Men det självklara motargumentet är att en sådan ”slippery slope” också leder till att man lika gärna kan lyssna på en dålig skiva och tänka på en bra, eller för den delen inte lyssna på någon musik alls: för det räcker att man har den i huvudet. JV argumenterar alltså redan in absurdum och inte grundat i intressanta realiteter, och för sådana sofismer betackar vi oss förstås.

Däremot är det riktigt att ett sofistikerat lyssnande på indisk klassisk musik även öppnar för sarod, hur trist den än kan låta. Santoor och harmonium tror vi däremot-däremot inte är tillgängliga som seriös musik för någon normalbegåvad lyssnare; den sortens extrema abstraktion kräver ett genius som aldrig blir Panchamkauns förunnat.

Image

Album: Praatah. Sitar: Budhaditya Mukherjee. Tabla: Anindo Chatterjee. Label: Navras Records NRCD 9021. Innehåll: Miyan ki Todi (alap-jor-jhalla & drut teental), Basant Mukhari (vilambit & drut teental)

■ ■ ■ ■

Skivan som föranlett det här heter Praatah och sitariyan Budhaditya Mukherjee. Vi tycker den kombon kan vara värd fyra stjärnor. Men detta med viktiga förbehåll.

På en skala från ett till fem, där sitarsinspelning vägs mot sitarinspelning, borde tre stjärnor vara den genomsnittliga sitarskivan. I praktiken är den genomsnittliga sitarskivan en tvåa, men det kan inte fås att framgå i betygspraxis. Med fyra stjärnor ser därför Praatah bättre ut än en halvtaskig skiva i Vilayat Khans ”Immortality Project” med tre stjärnor, och den skillnaden, om den ens finns, är betydligt mindre än en stjärna. Den gången ville vi väl poängtera hur högt Vilayat kunde flyga. För skivor som hans Shree och Bhairavi finns det inte stjärnor på himmelen så det räcker, så när vi bara kunde ge dem fem gav vi därför tre stjärnor åt det som bara med hans mått mätt är mediokert. Hela Etawah-gharanat är svårt att recensera och sätta betyg på idag – en Aftab-ye-Sitar har lämnat fältet bränt. Stora artister som vi skulle se live med glasartad blick, och minnas så länge vi lever, kan vi höra på skiva och få dåligt samvete för att vi inte lyssnar på ustad Vilayat Khan istället.

Nära och kära vet att sådant tar emot: attityder som riskerar att hämma själva musiklivet. Vi ser ingen utväg ur detta hörn vi målat in oss i, annat än långa utläggningar varje gång, och därför recenserar vi hellre annat.

VK

PS: I ärlighetens namn kan man ha mycket tråkigare än att skåda vår egen navel.

*) En äkta LP. JV har den.

Times Music satsning på ”Rare Ragas”: katastrof eller outsider art?

Posted on by

Vi lever i Kali yuga, ytterst av tider, och det märks på skivbolag som Times Music. De paketerar om och paketerar om sin katalog till ständigt nya släpp av gamla inspelningar i oanade konstellationer på tema efter tema. Har ni sett de sju volymerna ”Rare Ragas” de prånglade förra året?

Rare Ragas™ är förstås tacksamt att marknadsföra, för vem vill inte vara mer rasika än alla andra? Det funkar faktiskt till och med på oss (även om VK numera behöver ”very, very rare ragas” för att gå igång), åtminstone så tillvida att vi är spända på att se vad Times Music räknar som en sällsynt raga.

Vi hugger in. Sju CD!

Volym 1: Chandrakauns, Shivranjani, Durga

1På Rare Ragas volym 1 är det Hariprasad Chaurasia som breds ut, på flöjt. Chandrakauns, Shivranjani och Durga! Det är ju inte klokt. Tre ragor som inte alls är sällsynta – men tre ragor som var och en finns i en sällsynt variant, fast det är inte den som spelas här. Det finns en Chandrakauns i Bageshree ang, med shuddha dhaivat och komal nishad istället för tvärtom, men här spelar Hariprasad (tillsammans med Aashish Khan på sarod) den vanliga i Malkauns ang, som vi till exempel hört till leda som lehra bakom ungefär vartannat tablasolo. Det finns en Durga med komal rishab som vi mest hört på en av Bahauddin Dagars första skivor, men här spelas den vanliga med shuddha rishab. Och det sällsynta sättet att spela lättragan Shivranjani vore i renaste form, Shuddha Shivranjani – här spelas, och listas, Mishra Shivranjani.

Okej, det där med Shivranjani må ha varit lite krystat, men Mishra Shivranjani kan inte på något sätt kallas en sällsynt raga. Det börjar väldigt dåligt. Första volymen i serien är ren idioti.

Volym 2: Miyan ka Sarang, Puriya

2

Rare Ragas volym 2 vigs åt vår käpphäst ”Pandit” Jasraj, som sjunger Miyan ka Sarang och – Puriya.

Smaka på den sällsynta ragan:

Puriya.

Hur kan man ha resonerat? Att Puriya åtminstone är mer sällsynt än den allestädesnärvarande Marwa, på samma skala? Om det är tanken hade vi hellre sett Sohini*, men för att det ska bli riktigt sällsynt på den skalan får man nog sträcka sig efter korsningen ”Puriya Sohini”, som knasdoktor P Bharati har spelat in på en skiva som ska hjälpa mot astma. (Det är mycket möjligt att man helt enkelt dör om man lyssnar på hela skivan – vi har inte provat – och på så sätt ekvivokt blir av med astman.)

Miyan ka Sarang, dock, är den raraste ragan hittills i serien. Det kan man inte ta ifrån honom, ”Pandit” Jasraj. Säkert finns det fyra–fem varianter av Sarang som är mindre vanliga – men åtminstone en som är vanligare.

*) Vill man visa sig på styva linan kan man spela in Marwa, Puriya och Sohini på samma skiva för att visa att man kan hålla isär dem. Tre ragor, en och samma skala.

Volym 3: Madhuvanti

3På Rare Ragas volym 3 möter vi Bismillah Khan, en traditonalist i mittfåran som oss veterligt aldrig spelade en sällsynt raga i hela sitt liv. Här spelar han Madhuvanti, kanske den allra vanligaste ragan hittills i serien även om det är i hård konkurrens. För er som hamnat här av någon slump och ingenting vet om indisk klassisk musik förtydligar vi att det inte finns något över huvud taget som är ovanligt med Madhuvanti.

Skivan är däremot ovanligt illa gjord: Det är samma inspelning av Madhuvanti två gånger i rad. Man häpnar, baxnar hur urbota Times Music har blivit. ”By popularising Indian classical music abroad, Raviji made all NRIs prouder of their heritage”, skrev GS Satya om Ravi Shankar i en dödsruna – där har vi alltså en som också måste skämmas över Times Music. Stackarn.

Volym 4: Bhairavi, Bilaskhani Todi, Mishra Piloo, Tulsikauns

4Nu till Rare Ragas volym 4 där vi möter sitarprissen Niladri Kumar och seriens första genuint sällsynta raga: Tulsikauns, vad nu det är. Precis så ska man reagera när man ställs inför en Rare Raga™: nyfikenhet kombinerat med låga förväntningar.

Men först och främst Niladri Kumar – ”prisse”. Vi citerar ur hans egna pressreleaser, så kan vi inte skyllas för att göra narr av honom:

Deeply steeped in tradition through all his growing up years, it was a real eye opener, when during his college days Niladri Kumar got exposure to the new culture music followed by generation next. The attempt to relate to the likings of this generation literally changed [!] his outlook towards music, compelling him to extend the boundaries of his musical realm through innovative experiments that combined his understanding of diverse Indian musical gharana styles with world music styles.

The aspiration to maintain a fine harmony between tradition and modernity that is in sync with the sensibilities of a global audience further fuelled Niladri Kumar’s creative passion and enthusiasm, leading him to craft a truly zany and zestful sound in the form of a zitar. This fiery red, five stringed, electric sitar has added a truly unique dimension to Niladri Kumar’s artistic expression that has mesmerised audiences the world over.

Vi säger då det (och det gör han också). Men nu kommer twisten: Niladri Kumar är den enda musiker vi hört som någonsin fått till det med el-sitar. Vi har dock bara sett detta på TV någon gång – aldrig riktigt hört det på skiva. Även om han har spelat in en med svenske basisten Jonas Hellborg (”Kali’s Son”) för den som vill höra lite fusion och samtidigt verkligen gillar elbas.

Men allt det var en utvikning, för här spelar han en vanlig sitar. Tulsikauns, berättar Soundbox,

is a raga that pandit Nikhil Banerjee composed some 25 years ago. Earlier Pandit Banerjee had named it raga Chandramukhi. However, some years ago, when Kumar performed this raga at the Dhrupad Mela* in Varanasi, connoisseurs requested him to dedicate his raga composition to the very place where he was performing (which was Tulsi Ghat†) …

Det hela är en kombination av Malkauns och Chandrakauns, det vill säga en Malkauns/Chandrakauns med både shuddha och komal nishad. En enkel idé, kan tyckas – ändå har vi inte hört den förut. Särskilt bra tycker vi inte att det är: Risken med en sådan här innovation, som bara skiljer sig från traditionell repertoar i form av dubbla varianter på en enda ton, är förstås att man fastnar i just den detaljen och det tycker vi händer här. Synd på något som i grund och botten är Malkauns – kanske det allra bästa som finns.

Vi får dock lov att återkomma i frågan Tulsikauns när vi hört hela inspelningen. Den finns på skivan Aura, som vann en Global Indian Music Award för bästa klassiska inspelning 2011. Det som har plockats till Rare Ragas volym 4 är bara sista tredjedelen. Istället har man valt att fylla ut skivan med Bilaskhani Todi, Bhairavi och Mishra Piloo – tre av de allra vanligaste ragorna i hela norra Indien!

Vid det här laget går det inte längre att bli förvånad, men vi måste väl inskärpa hur ofattbart &c.

*) Niladri Kumar har kanske inte gjort sig känd som någon direkt luminar inom dhrupad, men å andra sidan finns det väl inte tillräckligt med egentliga dhrupadiyor för en hel festival.

†) Alla västerlänningar vet ju att kon är helig i Indien, men alla vet inte att detta även gäller en basilika (Ocimum tenuiflorum) som heter tulsi eller tulasi i Indien, och det är efter denna som både trapporna i Varanasi och denna Malkauns-Chandrakauns har fått sitt namn.

Volym 5: Basant Mukhari, Kirwani

5På nästa volym (5) har man lagt Shiv Kumar Sharma, vars hela existens i klassisk musik förstås också är en käpphäst för oss men som i alla fall kan spela riktiga Rare Ragas™: på jugalbandisamlingen Masters in Sync spelade han en ”Shanti Prerna” i duett med Hariprasad Chaurasia. Detta var ur alla synvinklar förfärligt men här spelar han istället Basant Mukhari och Kirwani …

… just det, två ragor som inte är sällsynta. I ett försök att skapa mytbildning ”glömde” Times Music att skriva ”Kirwani” på skivan och skrev bara ”alap-jor-jhalla & drut teental” – en raga så sällsynt att man inte ens vet vad den heter? – men oss lurar de inte.

Inte alla andra heller, visade det sig. Den här inspelningen hade de inte rätt att paketera om. Den tillhörde nämligen Sense World Music och inte Times (utgiven där som The Inner Path 2003), och det upptäcktes förstås och slutade med att Rare Ragas volym 5 fick dras tillbaka och nu inte längre finns i sortimentet.

Fem sjundedelar in i serien har den alltså gått från tragik till tragikomik. Och hittills fortfarande bara en sällsynt raga.

Volym 6: Behag, Mishra Khamaj, Mishra Piloo, Mishra Gara

6Om Rare Ragas volym 6 med Girija Devi vet vi inte riktigt vad vi ska säga, eller var vi ska börja. Den är i alla fall bäst i hela serien, ännu bättre än Bismillah Khans. Här sjunger hon, som alltid med den äran, ”Itni araj mori maan” (thumri i Mishra Khamaj), ”Tohey leke sanwariya” (dadra i Mishra Piloo), ”Udat abir gulal” (holi i Mishra Gara), ”Chadal chait chit lagena Rama” i folkton och ”Runak jhunak mori bajey payliya” – khyal i raga Behag. Ingen sällsynt raga, men det hade vi verkligen inte väntat oss heller, efter föregående fem volymer. (När man tittar tillbaka är det komiskt hur indignerade vi kunde bli, för några timmar sedan, när en skiva inte visade sig innehålla en enda ”rare raga”!)

Dock kan man invända att den här skivan redan fanns och fortfarande finns under namnet Golden Raaga Collection. Tydligen är ingenting för dumt för Times Music Rare Ragas-serie.

Volym 7 (orken börjar tryta)

7Avslutar serien gör ännu en återutgivning av en Golden Raaga Collection, den här gången med Shobha Gurtu. Skivan har förstås den heller ingenting med sällsynta ragor att göra.

Dock blir man lite glad, när man lyssnat igenom så mycket mediokert vattentramp, av två riktigt bra och helgjutna thumriskivor med mästersångerskor med klimakteriet långt i backspegeln.

* * *

När vi tog oss an det här projektet tänkte vi oss ett sju skivor långt frosseri i sällsynta ragor. Så dumma var vi. Besvikna blev vi på ett tidigt stadium, men aldrig i våra värsta feberdrömmar hade vi kunnat föreställa oss att ett projekt av den här storleken skulle kunna vara så här långt bortom det bara ”dåliga” – så rent ut vansinnigt. Det har gått från katastrof till outsider art?

Nej, vi måste istället dra slutsatsen att Times Music beslutat sig för att driva med alla er kicksökare som bara vill höra en massa ”Rare Ragas”. Här pekar man istället på den klassiska musikens mittfåra – lyssna här istället, det finns oceaner kvar att upptäcka. En enda sällsynt raga serveras, och den illustrerar snarare fallgropar än möjligheter. (En poäng, på lyssnarnas bekostnad, är att den sortens lyssnare som hetsar upp sig över ”rare ragas” saknar kunskap och därför kan fås att köpa en volym ”Rare Ragas” med Madhuvanti. Ja, saknar så mycket kunskap att hen kan fås att lyssna på samma inspelning av Madhuvanti två gånger i rad – utan att märka det.) Som satirprojekt är det strålande, och träffar mitt i prick.

Så, lärde vi oss något då?

Nja, ingenting om sällsynta ragor i alla fall. Fuck you, Times Music.

JV

sucks

Grönköpings veckoblad: Sruti 340

Posted on by

srutiInsändarsidorna (”Sruti Box”) i sydindiska Sruti är en ständig källa till häpnad. Bakgrund den här gången: TM Krishna gav en konsert i Bengaluru, ljudsystemet gick i rundgång och Krishna reagerade med att stänga av mikrofonen och ge resten av konserten helaukustiskt.

Och klandrades på insändarsidorna i Sruti 339.

För och emot i Sruti 340:

Artists are to be dealt with on the earthly plane. There must not be any hindrance in their creative fare. Most of them are child-hearted and are spending their precious lifetime appeasing their listeners. They have their own space and it must be honoured by one and all. The organisers at Bengaluru must learn a lesson from this incident.

– B R Kumar, Chennai

Musicians as a class tend to be high strung, TM Krishna more so. He might be well advised to follow the example of greats like Madurai Mani Iyer, who never lost his temper in any concert. Peevish behaviour even under severe conditions is not to be condoned.

– Mohan Ram, by e-mail

Allmänt gnäll

Posted on by

Under rubriken ”Vad gör Spotify med vår musiksmak?” maskinstormar Annina Rabe i dagens SvD:

I en krönika i Sydsvenskan nyligen tecknade Anders Mildner en dyster bild av den framtida kulturutvecklingen. I alla fall var den dyster för oss som tycker att kunskap och kvalitet fortfarande är ledord att hålla fast vid. Så här ungefär: Det kulturella landskapet har förändrats drastiskt och det är idag möjligt att få tillgång till och själv skapa oändligt mycket mer kultur än förr.

I sanning dystert att kreti får tillgång till mer kultur, och desto dystrare att pleti dessutom kan skapa egen! Tänk att en så anstötlig och fientlig kultur- och människosyn fortfarande kan basuneras fritt i rikstäckande media på ett sätt som exempelvis rasism aldrig mer kommer att tillåtas.

Kritiker, redaktörer och förläggare håller på att bli överflödiga, snart behövs inte denna expertis och vägledning alls längre …

Men framför allt är det kulturkonsumenten som förlorar i längden. En kultursmak som enbart bygger på mekaniska Amazon- och Spotify-rekommendationer och inte på att man guidas av personliga röster som faktiskt, hur provocerande det än må låta, kanske kan mer i ett ämne än man själv, blir statisk och förutsägbar – begrepp som borde vara kulturens själva motsats.

Är det något som är en motsats, så är det bilden Rabe målar upp, till den verkliga utvecklingen. Det är ju nu de personliga rösterna faktiskt kommer till tals, när det är möjligt för envar att ”själv skapa oändligt mycket mer”. Det är ju också först nu, i och med den mångfalden av röster, som det faktiskt går att hitta röster som kan mer än en själv i vilket ämne som helst (tidigare var man hänvisad till sådana som Rabe). Hur provocerande det än må låta.

Sådana förvrängningar att man misstänker att det är annat som ligger bakom än omsorg om konsumenten. Kanske tycker man om att tala om för andra vad de ska konsumera – men inte tillräckligt mycket för att fortsätta om det inte går att få betalt. För vill man leka ciceron har det ju aldrig varit så lätt som nu.

Med sådana drivkrafter är det inte mer än logiskt att kultursynen är sådan att man inte kan föreställa sig en ”kultursmak” (o älskade stilism!) som inte bygger på vare sig mekaniska rekommendationer eller personlig vägledning – utan på att man faktiskt lyssnar på musiken och bildar sig en egen uppfattning. Eller, med en välvilligare tolkning, att man någonstans på vägen glömt bort att det är det som är poängen.

VK