Bihaan Music skapar ännu en mästare

Creation of Maestro

Visst, vi ser att det står ”Creation of Maestro Sangeetacharya Chinmoy Lahiri”, och vi förstår att det är ett ”heritage album” som uppmärksammar hans œuvre; att det är musiken som ”Creation of Maestro Sangeetacharya Chinmoy Lahiri” som avses.

Men skivbolaget är Bihaan Music, historierevisionisterna från Kolkata som publicerar luminar efter luminar som väl mycket få lyssnare utanför Bengalen över huvud taget har hört talas om. Varje lokal förmåga framställs som en stormästare. Och den här gången skapas alltså maestron Chinmoy Lahiri; skivan är alltså bokstavligt talat the ”Creation of Maestro Sangeetacharya Chinmoy Lahiri” på så sätt att det är den som för första gången lanserar honom som en mästare för en bredare publik.

”Creation of Maestro” står också med dubbelt så stora bokstäver som ”Chinmoy Lahiri”. Bihaan Music vet om det.

Throughout his life Pandit Chinmoy Lahiri experimented on different forms and techniques of music … created altogether a new genre of music. To him goes the credit of introducing “Bangla ragapradhan” songs. He created several new ragas like Shyamkosh, Probhati Todi, Gandharika etc.

Tro nu inte att vi vänder oss emot Bihaans metoder. Om ni tycker vi framställer dem som tveksamma är det ni själva som inte accepterar dem. Om ni inte gillar oss – då är det er själva ni inte tål.

RK

11038151_294061714050985_1695699613501964004_o

Sitar som provocerar

”Skräckklassikern” The Reptile från 1966.

Mr och Mrs Spalding har bjudit hem sig till Dr Franklin, en osympatisk teolog som forskar på ”the primitive religions of the East”. Doktorn tvingar sin dotter (Jacqueline Pearce) att spela sitar för gästerna – ”Anna is an accomplished musician. Quite brilliant, in fact” – och hon börjar (mitt) i Yaman.

Men hypnotiserad av doktorns ”malajiske” betjänt byter hon strax till Bhairav, och då blir doktorn vansinnig och slår sönder instrumentet.

Nattetid förvandlas Anna till ett orm-monster och biter ihjäl grannarna. Och det är ”betjänten” som förhäxat henne. Dr Franklin är bara en bricka i spelet.

The Reptile

Det kan vi avslöja eftersom behållningen inte är handlingen utan Don Banks musik. Ni kan gott se filmen bara för att höra den.

JV

Fake Buddha Quotes

Buddha, sitar

Via fakebuddhaquotes.com:

From time to time there are Fake Buddha Quotes that just make me shake my head in disbelief. This is one of them:

It’s not just on Twitter, but on Goodreads, and in a fair number of books.

Ja, det är klart att det är fel. Någon sitar fanns ju inte på Buddhans tid (före vår tideräkning!). Det här störde oss också. Men experterna på fakebuddhaquotes.com vet såklart varifrån det kommer:

In a fuller version the original quote is:

Fair goes the dancing when the sitar’s tuned;
Tune us the sitar neither low nor high,
And we will dance away the hearts of men.

The string o’erstretched breaks, and the music flies;
The string o’erslack is dumb, and music dies;
Tune us the sitar neither low nor high.

The fake quote has substituted “as” for “us.” Presumably this is taken to mean “tune yourself as the sitar.”

This isn’t, as you probably already worked out, from the Buddhist scriptures. It’s from Sir Edwin Arnold’s epic poem, “The Light of Asia,” which is a Victorian biography of the Buddha. To be fair, the Light of Asia is loosely based on the Lalitavistara, which is a Mahayana Sutra. But the speaker here isn’t even the Buddha, but a temple dancer. (Arnold calls her a “Nautch Girl,” although those were more along the lines of erotic dancers.)

With the mention of the sitar there’s an obvious reference to a sutta in which the Buddha gives advice to the Bhikkhu Sona, who is having problems living a monastic life, despite putting great effort into his practice. The Buddha compares Sona’s erratic striving as being like a lute (vina) which is sometimes too tight and sometimes too slack.

“Now what do you think, Sona. Before, when you were a house-dweller, were you skilled at playing the vina?”

“Yes, lord.”

“And what do you think: when the strings of your vina were too taut, was your vina in tune & playable?”

“No, lord.”

“And what do you think: when the strings of your vina were too loose, was your vina in tune & playable?”

“No, lord.”

“And what do you think: when the strings of your vina were neither too taut nor too loose, but tuned to be right on pitch, was your vina in tune & playable?”

“Yes, lord.”

“In the same way, Sona, over-aroused persistence leads to restlessness, overly slack persistence leads to laziness. Thus you should determine the right pitch for your persistence, attune the pitch of the faculties, and there take up the object [of meditation].”

Fler felcitat från Buddhan på fakebuddhaquotes.com.

Månadens foto, februari 2014

Kailash Raj: The Sadhika

En akvarell av Kailash Raj till salu för 155 dollar på Exotic India: ”The Sadhika, or the Woman Dedicated to Practising Music”.

Och vad har hon för det?

Exotic India har mobiliserat professor PC Jain (litteratör/estet) och dr Daljeet, ansvarig för på Nationalmuseums miniatyrgaller i New Delhi. De berättar:

Whatever her personal identity, she represents here a sadhika, a female musician who practises music with intrinsic dedication of a devotee more on lines of penance for spiritual elevation. Her portrayal is close to the personification of Todi Ragini, which again represents the Indian cult of the deification of music.

In her simple elegant costume the sadhika has on her face the glow of a penance doer. Her eyes are fixed in void away from all material objects. She is essentially in meditative demeanour and yogic posture, to which her bare feet, untied hair, paucity of ornaments [allt är relativt], absence of make-up [tveksamt!], bare floor and unadorned chamber [nåja] aptly correspond. The position of her feet too is a posture of yoga.

Ja. Det börjar ju bra.

With her fair complexion, proportionate figure with well defined body parts, impressive height, prominent breast and slanting thighs, large eyes, broad forehead, attractive features, round face and thick hair, she is the model of unique beauty.

Så var det alltså ändå det det skulle handla om.

Tavlan ser ju vi också. Inte ska hon måsta skyla sig för att spela lite Rudra-veena i hemmets helgd, men det kan tyckas vara något av en idealiserad kropp, ingen självklar icke-sexuell halvnakenhet. Men tar det emot så mycket att åtminstone försöka både ha kakan och äta den? Att åtminstone avstå från att göra en grej av det vore väl första steget mot att avbilda kvinnliga musiker som musiker först och främst.

VK

Traveler’s Todi: dhrupad på dragbasun och didjeridoo

Stuart Dempster

Album: Traveler’s Todi. Trombon: Greg Powers. Mässingsdidjeridoo: Stuart Dempster. Innehåll: Todi (alap-jor-jhalla). Label: Pran. Betyg: ?

Traveler’s TodiMannen på bilden, med luren i hugg, är Stuart Dempster, och kanske är luren en ”mässingsdidjeridoo”. Det ser i alla fall ut som att det skulle kunna vara en, och det är hur som helst en sådan han spelar, istället för tanpura, på CD:n Traveler’s Todi från 2010 där han ackompanjerar en Greg Powers som spelar ”dhrupad på trombon”.

Traveler’s Todi är vår vattentäta ursäkt varje gång vi ligger på latsidan med vår bevakning. För hur ska vi kunna uppbåda någon entusiasm för en kulturform där det faktiskt har gjorts en skiva med dhrupad på trombon?

Men bilden är från omslaget till en skiva som heter On the Boards som Stuart Dempster släppte 1983. Så när han ackompanjerade Greg Powers trombondhrupad var han i 70-årsåldern, och det är något förmildrande med den omständigheten. Rage, rage against the dying of the light.

Denne trombonist Greg Powers har lärt sig dhrupadens sköna konst av inte bara hedersknyffeln Jeff Lewis utan också direkt av indierna i form av Uday Bhawalkar, Zia Fariduddin Dagar och Bahauddin Dagar. Indier gillar ju exotiska instrument och de tyckte väl det var kul att höra sin dhrupad så förflyttad, och på någon sorts papper går det att förstå tanken med trombonen. Den har ju inga fasta positioner. Tonen går att båda böja och flytta.

Men det är på papperet, det. Och i viss mån i långsam alap. Att höra en jor-jhalla på trombon är att dö en smula; instrumentet är på tok på tok för trögspelat. Vi är inga monster, men det ligger verkligen något i att skivan har förgiftat för oss; om Greg Powers nu har suttit vid Fariduddins fötter måste han ju ha upplevt Todis mysterier, och måste väl ändå själv också tycka att det är festligt att hans skiva över huvud taget finns snarare än att den verkligen är bra, ställd bredvid guruernas egna.

Vi är väldigt kluvna till Traveler’s TodiÅ ena sidan är det raga Todi – heligare blir det inte – som spelas på trombon. Vi brukar säga att det är fantastiskt vad den mäktar med, vår musik, och visst är det omisskännligen Todi. Vi brukar inte avkräva anspråkslösa musiker något ragadariskt djup. Men musiken mäktar sannerligen inte med trombon. Så å ena sidan är det klart över gränsen.

Å andra sidan the things we do for culture. Stuart Dempster är född 1936 och här satt han 2010 och spelade mässingsdidjeridoo bakom en dhrupad-trombonist, cirkelandandes i 40 minuter. Han sägs ha introducerat didjeridoon i Amerika – rätt åt dem – och nog passar den väl så bra som tanpura bakom mässingsblåsmelodi. Och Greg Powers har utverkat stipender och bosatt sig i Indien, bara för att lära sig spela dhrupad på dragbasun. Det fascinerar och det förmildrar på något sätt, hur skivan än låter.

* * *

En välsjungen raga Todi är en av de största upplevelser en kan ha som människa. Vi tror vi slutar där, för klokare blir vi inte. Och sannerligen inte av Traveler’s Todi.

VK

Fenomenet TM Krishna: därför är han Sydindiens mest intressanta musiker

TM Krishna

Klockan nio på morgonen den 23 december går ridån upp på Sri Krishna Gana Sabha i Chennai, och där sitter TM Krishna och hans violinist RK Sriramkumar på scen; bakom dem varsin tanpura.

Ingen trummis. En konsert utan trumma. Än en gång ställer TM Krishna karnatisk musik på huvudet genom att utmana något element i en extremt konservativ form.

Krishna öppnar med slagnumret ”O Rangasayee” i Kamboji – och vi har aldrig hört något så vackert. Utan mrdangam är musiken ytterligt lågmäld, långsam, innerlig och naken. Kompositioner uppenbarar sig som aldrig förr, tydligare, vackrare.

Improvisationerna är snarare främmande. Mycket mer oförutsägbara än vanlig karnatisk alapana; vi har aldrig en aning om vart de ska ta vägen härnäst. Den karnatiska musiken är en musik vi tycker mycket om, och i sina bästa stunder tänker vi oss att den borde kunna göra intryck även på dem som inte gör det. Här transcenderar den sannerligen totalt. Vi tänker att alla borde höra den här konserten. Samtidigt är intrycket så apart, i ett så konservativt sammanhang, att vi är rädda att publiken ska gå i protest, särskilt när Sriramkumar får problem med ljudet.

Det gör den inte.

När ridån gått ner igen stryker vi alla andra planer från programmet. Konserter saknas verkligen inte, men vi vill inte höra dem. Varför ska vi lyssna på en massa inövat smatter, när musik kan vara så här?

* * *

TM Krishna, född 1976 och lärjunge till legendaren Semmangudi Srinivasa Iyer, är med god marginal dagens mest intressanta karnatiska musiker. Det är tack vare flera faktorer i samverkan som han fascinerar så.

1. Han är den enda karnatiska musiker som är kontroversiell på riktigt. Där andra rör upp ”kontrovers” genom att dra över tiden en smula eller ha för yvigt kroppsspråk på scen, ifrågasätter och utmanar TM Krishna precis allting.

Under musiksäsongen 2010 tog han timeout, gav inga konserter utan bara lyssnade och tänkte på vad han hörde. Året efter kom han tillbaka med en ny musik. Idag är ingen av Krishnas konserter den andra lik, och inte heller särskilt lik någon annan karnatisk konsert. Invanda former ställs helt på huvudet.

I ett sammanhang som fokuserar hårt på tre kompositörers musik, och där själva konsertformatet följer en fast mall till punkt och pricka, är TM Krishna unik. Han saknar motstycke. Som Ezra Pound sade: ”make it new” – och varje ord räknas: nytt görs det med besked; det görs genom medvetet tankearbete; och det som görs nytt är ”it”: musiken är fortfarande karnatisk.

2. Han välkomnar debatt, och diskuterar gärna allt han ifrågasätter och förändrar. Det exploderade med hans bok A Southern Music 2013, och har hela tiden fortsatt, med frågestunder, debattartiklar, föreläsningar och tv-paneler. Detta alltså på en musikscen som väldigt ogärna tar offentlig debatt. Om en konsert ska recenseras i Chennai, räcker det med att lista den repertoar som framfördes.

(En anekdot från en frågestund den 26 december 2014 i Raja Annamalai Hall kan illustrera hur unik TM Krishna är i det avseendet. Här gör han sig tillgänglig och svarar på publikens frågor om allt mellan himmel och jord. Med sig på scen har han sina vanliga vapendragare RK Sriramkumar (fiol) och K Arun Prakash (mrdangam).

Någon frågar Krishna vad han skulle vilja ändra på (om något) för att förskjuta balansen mer åt kompmusikernas håll, så dessa får mer att säga till om och musiken blir mer av ett samarbete. Krishna bollar vidare frågan till Sriramkumar och Arun Prakash, som båda ger rena standardsvar i stil med att ”i karnatisk musik är vår roll att ackompanjera sångaren” istället för att svara på frågan – boilerplate, rakt av. Inte ens Krishnas egna medbrottslingar kan alltså tänka sig att ta någon som helst debatt – inte ens i ett forum och ett sammanhang som anordnats för just detta!)

3. Krishna är inte bara villig att diskutera, utan också förhållandevis bra på det. Han är vältalig och resonerande, med genomtänkta, underbyggda åsikter. Han säger vad han tycker och har inget tålamod med diplomatiskt snicksnack. En modern humanist med sunt förnuft som tilltalar den moderna lyssnaren.

4. Han är enormt populär – så uppenbarligen finns det ett uppdämt behov av allt detta på den konservativa sydindiska musikscenen. Hans konserter är alltid fullsatta. Sri Krishna Gana Sabha den 23 december var inget undantag. Den karnatiska musiken har stått stilla länge. Det finns ett uppdämt behov av musik som går att relatera till utan att den måste låta som allt annat.

Och den vanliga rasikan i biljettkön saknar sannerligen inte åsikter. Det kan vi dessutom alla se varje dag på webbforum, om än inte i The Hindu. Så det finns också ett uppdämt behov av en åsiktsmaskin som Krishna som vågar och orkar vara kontroversiell offentligt. Att han får på pälsen för det ska gudarna veta.

Som vi ser hänger allt ovanstående ihop. Han är nyskapande, kontroversiell, genomtänkt, kommunicerande och populär. Varje bit behövs för att det ska fungera.

TM Krishna

Nästa gång vi ser TM Krishna sjunger han med Karaikudi Mani på mrdangam på Narada Gana Sabha den 25 december 2014. De inbitna rasikorna, som sett Krishna sju gånger tidigare bara i december månad, välkomnar Manis aktiva spel. Vi tycker att Mani och Krishna som är så väldigt olika musiker drar för mycket åt olika håll; Mani vill explodera och Krishna vill tona ner. De tycker istället att Mani tillför nytt blod där samspelet mellan Krishna och vanliga trummisen Arun Prakash börjat fastna i rutiner. De luttrade och inbitna rasikorna tycker att hans sång är blekare än vanligt. Själva stryker vi alla vidare planer, igen. Den här konserten har inte mycket gemensamt med den förra vi såg – men precis allt tycks oss earth-shattering, mind-expanding, barrier-breaking &c. Återigen, varför ska vi sabha-hoppa mellan en massa inövat smatter när musik också kan vara så här? När – märk väl – karnatisk musik kan vara så här?

* * *

Vad som är så kontroversiellt med Krishnas åsiktsbatteri och musikaliska nydaning får vi anledning att återkomma till framöver. För nu tänkte vi ta konsekvenserna av det intryck han gör, och skriva mindre om annan karnatisk musik ett tag och mer om TM Krishna. Det är inte så lätt att bilda sig en uppfattning via CD-skivor, för det mesta som finns utgivet är från före 2011. Hans programförklaring A Southern Music blir nog snarare en lämplig utgångspunkt.

JV

Hur stor är musiksäsongen i Chennai?

Nallis ”Reckoner for Chennai Music Season 2014–2015”.
Nallis ”Reckoner for Chennai Music Season 2014–2015”.

Att ”det är konserter hela tiden överallt runt om i stan” blir så abstrakt. Nallis ”Reckoner for Chennai Music Season 2014–2015” säger det bättre:

Number of programs: 3210.

På ren svenska över 3 000 konserter. Detta i 45 olika lokaler, organiserat av 61 sabhor.

Efter det rent kronologiska programmet listas scheman för enskilda artister, 448 stycken, men det är ”only a quick selection” och det finns förstås fler. Dessutom ska ju alla ackompanjeras av två till fem personer, och en försvarlig andel är också duetter. Så hur många musiker som är inblandade är svårare att uppskatta. (Om de vore fler än lyssnarna vore det inte förvånande.)

Det hela är hur som helst ”not exhaustive” och ”based on available information”.

Inte olikt ett mallat modernt kutcheri följer säsongen en klockad kurva, utan skarpt definierad början och slut. Nallis Reckoner sträcker sig från 18 november (fyra konserter, först ut vainikan Ramana Balachandran) till 27 januari (två konserter – sist ut Malladi Brothers). Idag, 24 december, listas 124 konserter.

Det enda som fattas är bättre uppkoppling. Vadaifone fungerar dock som socialt smörjmedel, är alltid även fiendens fiende.

JV, Pitchu Pillai Street, Mylapore

”The Belief That Criticism Is Inherently All-Encompassing”

Matt Taylor

Häromdagen landade Europeiska rymdorganisationens rymdsond Philae på kometen ”67P/Churyumov–Gerasimenko”. Ett stort steg, får en anta, för europeisk rymdfart.

En brittisk fysiker som hette Matt Taylor som hade jobbat med projektet gav intervjuer iförd en skrikig mjukporrskjorta med lättklädda kvinnor på. Chris Plante och Arielle Duhaime-RossThe Verge sågade hans skjorta under rubriken ”I Don’t Care If You Landed a Spacecraft on a Comet, Your Shirt is Sexist and Ostracizing”.

Som så ofta när det handlar om sexism lät läsarstormen inte vänta på sig.

Idag svarar Chris Plante under rubriken ”Why I’m Most Critical of the Things I Love”, med underryckaren ”Criticism Doesn’t Mean We Hate Something – In Fact, It’s the Opposite”. Några stycken slår verkligen huvudet på spiken:

There is one type of reply to the piece that most concerns me and that I want to dissect. It’s the belief that criticism is inherently all-encompassing, that disliking part of something means a critic dislikes the whole. And worse, that if someone or something receives negative criticism, it is spoiled for the remainder of history.

These are some of the accusations I’ve received: I hate science, I hate progress, I hate men, and that now no one will remember this space landing. None of this is true.

Though I wrote a critical piece about Taylor’s shirt, I am not excluded from appreciating Taylor as a scientist, or the Philae landing as a profound act of human intelligence. Nor does it mean the landing is forever tarnished by what I wrote, along with incredible support of my colleague Arielle Duhaime-Ross. Writers can be egotists, but no one is crazy enough to think an op-ed is bigger than this decade-long experiment in space.

The hope of a critic is that their work inspires readers to have conversations …

… As humans, we criticize because we care deeply about things.

VK

Harmonium, godtaget

I oktobernumret av Sruti skriver syd- och nordindiska sångerskan Sakuntala Narasimhan om orgelns olika status i nord och syd. ”What I am trying to probe is the reason for the instrument gaining acceptance in Hindustani music but not in Carnatic music, despite the emergence in the latter of other keyed instruments (saxophone, clarionet, even electronic keyboard)”.

Det är en knepig fråga och Narasimhan kommer inget svar på spåren. Men vilken inledning:

At a sangeet sammelan, I heard a beautiful rendering on the harmonium by Ravindra Katoti, one of the leading instrumentalists of Karnataka. The raga was Vachaspati, adapted from the Carnatic scale, but the melody flowed, with adequate and intricate gamakas of the right kind to please even the fussiest of north Indian purists.

Det är väl ändå inte sant?

Någon?

Ännu en antik juvel från Vilayat Khan

The Star-Studded World of Vilayat Khan

Gammal LPThe Star-Studded World of Vilayat Khan (1976). Sitar: Vilayat Khan. Tabla: Kishan Maharaj. Label: HMV ECSD 2772. Innehåll: Alhaiya Bilawal (teental), Puriya (teental).

■ ■ ■ ■ ■

Så här bra var inte den senaste sitarskivan du lyssnade på! Det kan vi säga många gånger, och det lär vi göra också, genom åren, när vi lyssnat på en gammal inspelning med ustad Vilayat Khan. Den här gången säger vi det för att vi lyssnat på The Star-Studded World of Vilayat Khan med Kishan Maharaj på tabla.

Här är det Alhaiya Bilawal och Puriya: kan det lova bättre? Två stora, grundläggande ragor och en bra tabliya. Under sådana förutsättningar har Vilayat Khan så gott som alltid levererat, och det här är inget undantag. Tjugo minuter på varje sida känns betydligt längre.

I Alhaiya Bilawal hör vi Vilyat Khan när han är som bäst. Den lättsamma ragan låter sig spelas i varje skrymsle och vrå på greppbrädan, och Vilayat är överallt. Mjukt och glimrande vackert. Det är tjugo minuter sextio minuter solljus genom lövverket, glitter på mälarevatten, bladguld som böjs och snirklas framför ögon och öron – allt man hade önskat sig av hans Jaijaivanti på India Archive. Finns här någonsin en onspirerad noodling avslutas den säkert som amen i kyrkan med en meend så översvallande sagolik att vi hamrar ner fem stjärnor på tantgentbordet. Inget är som den balansakten, och från och med andra lyssningen lyfter den varje ton på skivan.

Puriya däremot är en knepig raga, och det vi får av Vilayat är en knepig musik. Här är det inte riktigt lika lätt att spela, och det hörs; det är inte lika lätt att lyssna. Han gör det heller inte lätt för sig, utan spelar så gott som hela tiden i halsbrytande tempo. Det är ingen tour-de-force â la Shree på India Archive men det är inte heller meningen; det är tydligt att det hela är tänkt som en 20-minutersmotvikt till Bilawal, och som sådan är den närmast perfekt.

Det vi bara måste gapa åt, på båda sidorna av skivan, är hur Vilayat kunde ladda allt med bhava. Han kan mala på med shadja aldrig så länge, och vi är ändå ett med Puriya eller Bilawal, fast det bara är en enda ton. Visst, det behövdes mycket spel i världsklass för att försätta oss där. Visst, det är det musiken är till för, skapt för, finslipad för i årtionden av några av Indiens skarpaste hjärnor. Ändå, lyssnande för tredje gången i rad på Vilayats jhalla i Puriya, känns det otänkbart att någon annan musiker lyckats så genomgående med det i högt tempo som Vilayat Khan. Som vi har gnällt på jhalla genom åren gnäller vi aldrig, aldrig på Vilayat Khans.

* * *

Alhaiya Bilawal and PuriyaThe Star Studded World of Vilayat Khan är en gammal LP, men finns återutgiven på dagens Saregama som Alhaiya Bilawal and Puriya. Många gamla skivor ur HMV:s katalog finns återutgivna så här oigenkännliga, med nya omslag och nya titlar.

Det skulle vi kunna gnälla på, det också – föredra att de paketerats likadant nu som då, igenkännliga, respekterande arv och historia. Men vi får vara glada att katalogen i alla fall används, och når några öron. När de här Bilawal och Puriya spelades in på 70-talet föreställer vi oss att de inte tänkte i studion att musik av sådan här kaliber kommer att vara ett minne blott om 40 år. På sätt och vis hade de ju rätt, eftersom vi fortfarande kan lyssna på den idag – gapa, hamra på tangentbordet och det kan ni också.

Or art thou but a reader of the mind, a false creation,
Proceeding from the heat-oppressèd brain?

VK

Några intryck av Stockholm Sangeet Conference 2014

Janaki Rangarajan

Ibland kan en människa på scen framstå som larger than life. Bokstavligt talat större. Den scennärvaron har Janaki Rangarajan på Södra Teatern den 28 september, på 2014 års Stockholm Sangeet Conference: det är som att det är en monumental staty som fått liv och dansar bharatanatyam framför oss.

Med det menar vi inte att hon är två meter lång, eller att elda på kontroversen kring ”weight control in ballerinas”. Vi menar att ett människa på scen ibland kan framstå som bokstavligt talat larger than life: ett huvud blir ett större huvud, med större ansikte, större ögon; en hand blir en större hand; och så vidare hela vägen. Då det är så fasligt lätt att bli missförstådda på internet har vi tagit oss friheten att illustrera detta med en infograf:

Bharatanatyam: längre, tjockare, större.

Och det är alltså figur 3 som avses. Det är en effekt som får en att sätta sig rakt i stolen, så att säga. Vi har nog bara sett den hos rockstjärnor förut.

Att Janaki Rangarajan har den stjärnstatusen är inte att ta miste på. Vi som brukar tjata om att vi inte gillar dans – och så sitter vi här och gillar inte bara dans, utan en hel lång koreografi på temat Svadhinabhartruka ur Gita Govinda som framförs nästan helt och hållet sittande på golvet. När vi tjatar om att vi inte gillar dans kanske det ibland handlar om att vi inte kan ett dyft om dans, och vi förstår inte vad som händer här, men vi vet att vi sitter trollbundna och följer varje handrörelse, varje huvudrörelse, varje ögonrörelse med blicken. Från början, till slut. Vill knappt ens blinka.

Så ska vi sent omsider sammanfatta våra intryck av Stockholm Sangeet Conference 2014 gör Janaki Rangarajan ett av de största. Den andra höjdpunkten är sarangimästaren Kamal Sabri, som med stor auktoritet drar igång en imponerande alap i raga Patdeep. Ingen kan undgå att höra att instrumentet är gjort för musiken: varje fras och varje ton kan göras hur långa som helst, så långa som den musikaliska idén behöver, och Kamal Sabri drar full nytta av det.

Från denna eteriska öppning tar han och Suranjana Ghosh på tabla oss på en resa över magisk, mycket långsam matta tal, via ektal och teental till en explosiv urladdning bortom Patdeep. Kamal Sabris tAnbazi är helt otrolig (och sarangi är av allt att döma ett mycket svårspelat instrument), och vi får mycket av den, men till slut spelar han bortom även den – sarangin blir rytm mer än melodi.

Två musiker som inte är vana att spela ihop men som improviserar tillsammans och har roligt på scen; en konsert av det slaget som lär ha varit fantastisk PR för indisk musik på 60-talet när hippies väntade sig att bli strukna medhårs av någon meditativ guru men istället fick rena uppvisningar av Ravi Shankar och Ali Akbar Khan.

Det måste kännas bra för arrangörerna att satsa på att få hit två storstjärnor och få så full utdelning. Vi får hoppas att dagens stockholmare tar intryck och börjar gilla indisk klassisk musik precis som 60-talets hippies i USA. Själva börjar vi ju nästan gilla dans.

* * *

Sarod är ett instrument vi inte precis har kärleksbombat genom åren. Redan 2004 tyckte vi det var för tyst för att kunna ackompanjeras av tabla, att trummorna måste hållas tillbaka för mycket och inte kommer till sin rätt, och på den vägen har det varit – senast i fjol var det samma ljud i skällan.

För två år sedan spelade K Sridhar på Stockholm Sangeet Conference, och då svalde vi med hull och hår. I år är det Sudeshna Bhattacharya, som inte har samma tur. Vi upptäcker ännu ett problem med sarodens svaga ljudstyrka: den är inte bara svår att kompa utan svår att micka upp. Tonen är dynamisk, med svagt sustain och mycket kraftigare attack. För att få fram hela tonen kan man behöva vräka på så högt i högtalarna att attacken blir olidlig för öronen. På årets Sangeet Conference förtar det tyvärr intrycket av Sudeshna Bhattacharyas Bhimpalasi. Under sådana förutsättningar känns en jhalla som ett kok stryk.

Abhijit Banerjee hade flugit in för att kompa, vilket vi tror uppskattades. Tjusigt solo och flott jhaptal av en stor tabliya.

* * *

Vi lämnar SSC 2014 med en bild på kvällens konferencier, som kanske inte presenterade sig men också gjorde stort intryck.

Konferenciern

En norrman, lät det som, med glimten i ögat.

JV